Kapitel III
Teosofiska Samfundet och dess grundare

TEOSOFISKA SAMFUNDET var under artonhundratalet den teosofiska rörelsens verkliga handlings- och uttrycksmedel, och dess historia är därmed ofrånkomligt förbunden med H P Blavatskys liv och verk. Vilka yttre steg som än kan ha tagits, och som ledde till Teosofiska Samfundets bildande, så var det på grund av hennes känsla av kall och uppgift som behovet av samfundet insågs, och som alstrade intressen hos andra som i den företagsamheten blev förbundna med henne.

   Född i en rysk adelsfamilj hade Madame Blavatsky varit kringvandrande under mer än tjugo år i många länder, i både öst och väst. Redogörelser för dessa resanden finns delvis i hennes egna skrifter och en för hennes tidiga år ges av A P Sinnet i hans Incidents in the Life of Madame Blavatsky. [1] Även om händelser under den perioden ibland kan kasta ett tvetydigt ljus över rörelsens dunkla problem har sådana detaljer ingen passande plats i det nu föreliggande verket, och inte heller skulle de kunna riktigt förstås utan en genomgående förståelse av den teosofiska filosofin. För närvarande ägnar vi oss åt hennes allmänna arbeten i världen, och de började strax efter hennes ankomst till New York i juli 1873. Under mer än ett år levde hon i avskildhet på Manhattan och i Brooklyn. I oktober 1874 besökte hon en bondgård nära Chittenden i Vermont, där bröderna William och Horatio Eddy blivit ökända genom att framställa utomordentliga spiritualistiska fenomen. Där blev hon bekant med överste Henry S Olcott som hade blivit förordnad av New York Graphic att undersöka Eddy-fenomenen och rapportera dem för dess läsare.

    Olcott var en amerikan som fått sin titel under inbördeskriget. Vid mötet med Madame Blavatsky var han 42 år, ett år yngre än hon. Han hade varit jordbruksredaktör i The New York Tribune , skrivit åtskilliga artiklar i olika ämnen för många tidskrifter och var vid den tiden en välkänd advokat med vida bekantskaper bland framträdande personer. Som flerårig spiritualist hade han tidigare det året skrivit ögonvittnesskildringar för New York Sun av bröderna Eddy´s mediumskap, och i september återvände han till Eddy-gården för tidningen Graphic.

    Eddy-brödernas fenomen, som i detalj beskrevs i brev av överste Olcott till the Graphic och senare i hans bok People from the Other World (utg. i januari 1875), var av det slag som är känt för spiritualister som ”materialisationer”. Hans dramatiska redogörelser för dessa fenomen, och med noggranna försiktighetsåtgärder mot bedrägerier, väckte stor uppmärksamhet, såsom även hans beskrivningar av hur Madame Blavatskys närvaro vid ”andliga” manifestationer hade anmärkningsvärda följder av. [2] Han anger att omedelbart efter hennes ankomst till Eddy-gården förändrades fenomenens karaktärsdrag och variationer mycket och till en mängd av amerikanska indianer och andra Williams och Horatios ”ande-guider” lades ”asiatiska spöken” i bisarra fosterlandsklädnader. Nyfiket intresserad av dessa utvecklingar fortsatte Olcott sin bekantskap med Madame Blavatsky efter deras återkomst till New York.

    De första meddelanden av Madame Blavatsky som allmänt framträdde i Förenta Staterna var hennes brev till The Daily Graphic av den 27 oktober och 10 november 1874. Hon försvarade där Eddy-bröderna mot bedrägeri-beskyllningar av dr George M Beard, ”en elektropatisk läkare i New York City”. Beard’s arroganta anfall mot Eddy-fenomenens äkthet framkallade ett glödande och strålande gensvar av den ryska kvinnan, som genom detta och andra liknande brev till pressen snart vann rykte som en av spiritualismens skickligaste advokater. Som förkämpe för ärliga medier blev hennes brev och artiklar ofta återgivna i spiritualistiska tidskrifter, med resultat, att hennes ryktbarhet spred sig snabbt bland alla allvarliga studerande av psykiska och andliga fenomen. Under vintern 1874-75 besökte Madame Blavatsky Philadelphia, där hon blev bekant med flera ledande spiritualister, bland dem Robert Dale Owen, författare till Footfalls from Another World, och en son till Robert Owen, en ekonomisk reformator. Medan hon var i den staden blev hon inblandad i ännu ett försvar av medier, denna gång med mr och mrs Nelson Holmes, som blivit beskyllda för bedrägeri av en förutvarande kollega. I sitt försvar av Holmes sattes Madame Blavatsky i den svåra positionen att behöva medge, att en del av deras fenomen var bedrägliga, medan hon vidmakthöll, att andra fenomen otvetydigt var genuina. Hennes begåvning att i intellektuella kontroverser ställa upp och rangordna fakta visas verkligen i dessa tidiga artiklar ifråga om autentiska psykiska fenomen. (Ett antal artiklar och brev av Madame Blavatsky till pressen 1874 och -75 återgavs 1895 av the Theosophical Publishing Society i verket A Modern Panarion.)

    Genom dessa skrifter drog hon till sig uppmärksamhet från de mer intelligenta spiritualisterna och återkommen till New York blev hennes dagar fullproppade med korrespondens och hennes kvällar fick ägnas åt långa diskussioner med åtskilliga besökande. En tidningsreporter kallade hennes våning vid 46 Irving Place för ”The Lamasery” [lama-klostret] och namnet blev snabbt ett allmänt uttryck för mysterier som omgick henne och de ämnen som diskuterades vid dessa soaréer. Olcott deltog nästan alltid och även en ung advokat, William Q Judge, som Olcott på hennes begäran hade presenterat för henne. Judge som då var i sina tidiga 20 år – han föddes 1851 – var av irländsk härkomst och hade kommit till Amerika som ännu en pojke. Hans ungdom hade kännetecknats av intensiva intressen i religiös filosofi, mystik, mesmerism och spiritualism.

    Med dessa tre personers sammanstrålande blev grundarna för den teosofiska rörelsen förenade på ett sätt som skulle bestå genom deras liv. Madame Blavatsky skulle snart väcka allmän uppmärksamhet genom utomordentliga demonstrationer av ockulta krafter, och genom lika utomordentliga, om än mindre sensationella, läror i ockult filosofi, H S Olcott, journalist, en världens man, och välkänd spiritualist, och W Q Judge, ung, brinnande, nitisk och, som åren skulle visa, begåvad med ett sällsamt skarpsinne och en beständighet i ändamål som saknade motstycke, även om han under den tiden var som ett oskrivet blad och skulle förbli det under ett årtionde eller mer.

    Under de tidiga månaderna 1875 blev Olcott och Judge påverkade till att inse, att Madame Blavatsky inte var någon vanlig ”spiritualist”, om ens alls någon spiritualist. När hon som en militant försvarare av ärliga medier började sin allmänna verksamhet kom försiktigt men otvetydigt även andra kommenterande anmärkningar fram i hennes skrifter. Då hon nödvändigtvis måste använda mycket av den spiritualistiska vokabulären skrev hon med en tilltagande filosofisk kraft och visade tydlig kännedom om både forntida och medeltida teurgisters begrepp och verksamheter. För vissa av sina korrespondenter uppenbarade hon en stor mission som anförtrotts henne av hennes ockulta lärare. Den 16 februari 1874 skrev hon till professor Hiram Corson vid Cornell University, som hade attraherats av hennes analys av Holme’s mediumskap i Philadelphia:

Jag är här i detta landet, sänd genom min loge, som ombud för sanning i modern spiritualism, och det är min heligaste plikt, att avslöja vad som är, och visa vad som inte är. Kanske kom jag hit ett hundratal år för tidigt. Kanhända, och jag är rädd att det är så, … i det nuvarande stadiet av mental förvirring … I mina ögon är Allan Kardec och Flammarion, Andrew Jackson Davis och Judge Edmonds bara skolpojkar som försöker stava sina ABCn och gör allvarliga tabbar ibland. [3]

Det första allmänna beviset för hennes kunskap och syften framträdde i The Spiritual Scientist, en oberoende veckotidskrift i Boston, tillägnad den spiritualistiska saken. Under instruktion från hennes ”loge”, och då den tidskriften, som var redigerad av Elbridge Gerry Brown, hade visat filosofiska kvaliteter, som inte fanns hos de flesta spiritualistiska tidskrifterna, började Madame Blavatsky stödja den och medverka i dess sidor. I The Spiritual Scientist av den 17 april 1875 framträdde en notis under rubriken ”Viktigt för spiritualister” och undertecknat ”Broderskap i Luxor”. På begäran av detta ockulta brödraskap, som Madame Blavatsky var medlem i, hade Olcott skrivit detta, och det blev känt som ”Luxor-cirkuläret”. Det beskrev i korthet spiritualisternas situation i Förenta Staterna. Med hänsyn till att 27 år hade gått, sedan västerländsk spiritualism hade brutit ut 1848, så förebrådde det de amerikanska spiritualisterna för att undervisa i ”så få ting, som är värdiga en tänkande människas uppmärksamhet” och föreslog, att The Spiritual Scientist skulle bli organ för mer fundamentala efterforskningar beträffande ”lagarna som ligger bakom fenomenen”.

   Det här tillkännagivandet medförde naturligtvis, att något tog eld. En skrivare ifrågasatte existensen av ”broderskapet i Luxor”. En annan bidrog i The Spiritual Scientist med en artikel, undertecknad med signaturen ”Hiraf”, om rosenkorsarnas vetanden, och försåg därmed Madame Blavatsky med en möjlighet att starta en diskussion om ockultism, vilket kom under juli (senare återutgivet i A Moderna Panarion under titeln Occultism or Magic [Ockultism eller magi]). Den utläggningen, som överste Olcott senare hänvisade till som ”Hiraf”-brevet, och Madame Blavatsky som hennes ”första ockulta skott”, är av speciell betydelse, då det drar upp flera huvudbegrepps konturer i vad som senare blev känt som den teosofiska filosofin, och det påvisar också vissa historiska fakta i relation till västerlandets teosofiska rörelse.

    ”Hiraf” var pseudonym för en ung advokat som hette Failes och som tydligen hade läst mycket om rosenkorsarna. Hans artikel kom i två nummer av The Spiritual Scientist och sades av Olcott vara ”full av teosofiska idéer, uttolkade i rosenkorsets termer”. Men medan Madame Blavatsky, för hans ansträngning att utforska ett ämne som var så gott som okänt i Amerika, var hänsynsfull mot ”Hiraf”, så använde hon artikeln för sina egna syften. Hennes svar till ”Hiraf” lägger grunden för temata, som skulle återkomma gång på gång i den teosofiska rörelsens litteratur. Från början framhåller hon otillräckligheter i endast ”bok-kunskaper” på ockultismens område och gav eftertryck åt nödvändigheter av ”personliga erfarenheter, bruk och utövanden”. Hon hänvisar till sina egna ”långa resor över österlandets hela längd och bredd — ockultismens vagga” och förvissar läsarna om såsom ett faktum (betvivlat av ”Hiraf”), att träningsskolor för noviser i ockult vetenskap ännu fanns i Indien, Främre Asien och andra länder. Hon finner Hirafs antagande, att praktisk kunskap i den hemliga vetenskapen dog bort med rosenkorsarna, vara felaktigt och kritiserar hans identifiering av alla ”adepter” såsom rosenkorsare.

    För att rätta till missuppfattningar återger hon rosenkors-ordens historia från dess begynnelse, av den tyske riddaren Christian Rosencranz, och berättar för sina läsare, att den rosenkorska kabbalan är grundad på en äldre och fullständig orientalisk kabbala, vars avhandling, säger hon, ”är noggrant bevarad” i ett österländskt broderskaps högkvarter — en mystisk loge som fortfarande existerar och ”inte förlorat något av de ursprungliga hemliga krafterna hos de uråldriga kaldéerna.” Logerna inom detta broderskap är, fortsätter hon, få till antalet och ”indelade i sektioner och kända endast för adepterna. Ingen skulle kunna komma fram till dem, såvida inte de vise själva finner en novis vara värdig för invigning.” Vi informeras om att orientaliska kabbala-läror, som dessa levande vise besitter, har överförts av visa män från generation till generation. Deras renhet har nitiskt övervakats av invigda i Kaldéen, Indien, Persien och Egypten, och endast i den hebreiska kabbalan lidit förvanskning, där några av den forntida lärans symboler avsiktligt misstolkades. Men den orientaliska kabbalan förblev oförvanskad, och Madame Blavatsky förklarade sin tillgivenhet till dess doktriner genom att säga:

”Som praktisk efterföljare till österländsk spiritualism kan jag med tillförsikt invänta den tiden, när tidens hjälp, från dem ’som veta’, och känner amerikansk spiritualism, vilken till och med i sin nuvarande form har visat ett sådant sår i materialisternas sida, kommer att bli en vetenskap och en sak med matematisk säkerhet, i stället för att vara ansedd som blott ett galet självbedrägeri av epileptiska monomaniker ['fix-idé-svärmare'. Eng. monomaniacs. Monomani = fix idé, vurm].” [4]

Innan Hiraf-brevet tillkom var Madame Blavatskys skrivanden begränsade till polemik för mediers skull, vilka blivit orättvist angripna, eller till brev som förordade opartiska undersökningar av psykiska fenomen. Efter juli 1875 blev hennes inlägg sådana, att de kraftfullt bedyrade realiteter i ockult vetenskap. Vid den tiden hade hennes personliga korrespondens blivit full av förfrågningar om ockultism, och i ännu en artikel för The Spiritual Scientist påvisade hon principer, som hon sade skulle behöva tillämpas i sökande efter hemlig kunskap. Ockultism, skrev hon, var inte till för dilettanter eller halvhjärtade och inte heller för närmast nyfikna. Men hon ville inte rekommendera några böcker i detta mystiska ämne, och detta av det skälet, att ”vad som kan vara klart för någon som har intuition, kan av en annan, om det läses i samma bok, visa sig meningslöst. Om man inte är beredd att ägna hela sitt liv åt det, kommer en ytlig kunskap i ockulta vetenskaper förvisso att leda till, att bli till måltavla för miljoner okunniga bespottare. … ” [5] Hon fortsatte:

”Om en människa vill följa i de hermetiska filosofernas fotspår måste hon dessförinnan förbereda sig för martyrskap. Hon måste ge upp all personlig stolthet och alla själviska syften och vara redo för ständiga sammanstötningar med vänner och fiender. Hon måste en gång för alla lämna alla hågkomster av sina tidigare idéer om allt och varje sak. Existerande religioner, kunskaper och vetenskap måste bli som en blank bok, som i hennes spädbarns dagar, ty om hon vill lyckas måste hon lära sig ett nytt alfabet i Moder Naturs sköte, där varje bokstav kommer att skänka en ny insikt till henne, varje stavelse och ord en oväntad uppenbarelse. …

    För vetenskaps skull kommer det att vara en plikt för kabbalisten – som ämne naturligtvis torrt och sterilt – att bevisa, att från tidens begynnelse fanns endast en positiv vetenskap – ockultism; att den utgjorde alla intellektuella krafters mystiska hävstång, i det allegoriska paradiset kunskapens träd på gott och ont, från vars gigantiska stam det löpte ut stora trädgrenar i varje riktning samt andra grenar och kvistar, den förstgående skjutande upp starkt nog i början, de senare avvikande, med varje tum av växt, och antog mer och mer fantastiska utseenden, tills till sist den ena efter den andra förlorade sin livsviktiga saft, blev vanställd och slutligen som uttorkad föll av, och spred ut sig långt ut på marken, i högar av avskräden.

    Framtiders ockultisters teologi måste framvisa, att mytologiernas gudar, Israels Elohim såväl som kristendomens religiösa och teologiska mysterier, till att börja med Treenigheten, härstammade från helgedomarna i Memphis och Thebe, att deras moder Eva endast är gamla dagars förandligade Psyke, var och en av dem betalande lika straff för sin nyfikenhet, nedstigande till Hades eller helvete, den senare för att återföra den berömda Panduras box till jorden, den senare för att uppsöka och krossa ormens huvud – symbol för tid och ondska – bådas brott försonade av den hedniske Prometeus och den kristne Lucifer; den förste utlämnad genom Herkules, den andre besegrad av Frälsaren.

Här fanns mer än spiritualistisk polemik, om än så strålande och skicklig.

    På varje rad av denna [engelska] artikel av Madame Blavatsky är skicklighet i ämnet tydlig. Hon skriver med säkra och kraftiga betoningar, och låter den disciplinerade ockultistens långtgående blick skåda fram över den närvarande scenen, och med den säkerhet, som den besitter som har segrat över dem, specificerar hon de hinder, som står i vägen för sökaren av hemlig sanning. Pålitliga referenser till och äkta betyg över H P Blavatsky som Lärare och Adept finns i dessa artiklar, som trycktes i The Spiritual Scientist 1875. Ingående förstahands-kunskap utgör själva sammanhanget i vad hon skrev. Hennes ord har att göra med betydelser som växer, inte ur ”litterär forskning”, men ur tydliga personliga krafter, grundade på praktiska erfarenheter i ockultismens vetenskap.

    Efter att levande ha beskrivit vägens glöd till viss kunskap går hon vidare till de riskfylldheter som varje ockultist står ansikte mot ansikte med, den som skulle vilja använda vad han upptäckt för det allmänna goda — föraktfulla förnekanden av vetenskaplig materialism och rättfärdig opposition mot ortodox religion. Profetisk över sin egen tragiska framtid, och över attacker som den teosofiska rörelsen skulle behöva stå ut med, skrev hon om grym fiendskap hos allmän opinion, som alltid är känslig för piskan hos demagogen, den som utan hörande fördömer ockulta studerandes ansträngningar, att leda massorna till sanningar, som ignoreras av både vetenskap och religion. Ockultister, sade hon, måste vara beredda att möta och handskas med trångsynthets och fördomars stackars krafter — fiender som sällan misslyckas med att känna igen några genuina hot mot deras kontroll över massornas sinnen, och som ”aldrig konspirerar, utom mot verklig Kraft.”

    Till och med innan Teosofiska Samfundet bildades klargjorde Madame Blavatsky otvetydigt sin sanna åsikt i fråga om medier och spiritualistiska fenomen. När en framträdande spiritualistisk redaktör, Luther Colby, för The Banner of Light, antydde att ”föreställningen om att det finns något sådant som magi” är bara ”humbug”, bidrog hon med en utmanande artikel i The Spiritual Scientist, gav en vetenskaplig definition av magi, och skiljde mellan utövande av magiska eller ockulta krafter och ofrivilliga fenomen av spiritualistiska medier. Hon vände sig till mr Colby:

Har du antagit, att magi är begränsad till häxor som åker grensle på kvastskaft och sedan förvandlar sig till svarta katter? Inte ens denna vidskepliga smörja, även om det aldrig kallats magi, utan trolldom, förefaller vara någon större absurditet att godta, för den som bestämt tror på mrs Comptons omgestaltning till Katie Brinks. …

    Utövande av magisk kraft är utövande av krafter som är naturliga, men överordnade naturens vanliga funktioner. Ett mirakel är inte något överträdande av naturens lagar, utom för okunniga människor. Magi är endast en vetenskap, en djup kunskap om ockulta krafter i naturen och om lagar som styr den synliga och den osynliga världen. I en adepts händer blir spiritualism magi, ty han är lärd i konsten att passa samman universums lagar, utan att bryta mot någon av dem, eller mot naturen. I ett erfaret mediums händer blir spiritualism omedveten svartkonst, ty genom att låta sig bli ett hjälplöst redskap för en mångfald andar, som han inte vet något om, förutom vad de låter honom veta, så öppnar han, okänt för sig själv, en dörr till kommunikation mellan de två världarna, genom vilken blinda krafter i naturen framträder, som står och lurar i astralljuset, såväl som goda och onda andar. [6]

Med denna uppriktighet ifråga om medier fick Madame Blavatsky förtjäna några ”ande-guiders” hat, och hon framkallade flödande smädelser från emotionella spiritualister som kvickt glömde hennes tappra försvar av deras fenomen och sedan ägnade sig åt giftiga attacker mot teosofer och de teosofiska lärorna. I denna viktiga artikel var hon emellertid inte färdig med sina kritiska jämförelser mellan magi och spiritualism. Spiritualistiska författare hade gjort anspråk på, att alla stora lärare och undergörare i det förgångna var ”medier”, ett missförstånd som måste korrigeras.

Att betvivla magi är att förkasta historien, såväl som ögonvittnens intyganden därom under en period som omfattar mer än 4.000 år. Alltifrån Homer, Moses, Hermes, Herodotos, Cicero, Plutarch, Pythagoras, Apollonius av Tyana, Magikern Simon, Plato, Pausanias, Iamblichus och, efter denna ändlösa linje av stora människor, historiker och filosofer, som alla antingen trodde på magi, eller själva var magiker, och som slutar med våra moderna författare, sådana som W Hovitt, Ennemoser, G de Mousseaux, Marquis de Mirville och den senare Eliphas Lévi, som själv var magiker. Bland alla dessa stora namn och författare finner vi den enslige mr Colby, redaktör för The Banner of Light, som förbiser, att det någonsin fanns en sådan vetenskap som magi. Oskuldsfullt tror han, att hela den heliga Bibelns armé av profeter, som började med Fader Abraham och slutade med Kristus, var blott medier — i mr Colbys ögon handlade de alla under kontroll!

    Tänka sig Kristus, Moses, eller en Apollonius av Tyana kontrollerade av en indiansk guide! Den vörnadsvärde redaktören förbiser kanske, att andliga medier var mer kända i de dagarna för de forntida, än de är nu för oss, och han tycks vara lika omedveten om det faktum, att de inspirerade sibyllorna, pythonesserna och andra medier blev helt guidade av sina överstepräster och av dem som var invigda i den esoteriska teurgin och templens mysterier. Teurgi var Magi; liksom i nuvarande tid så var pytonesserna medier; men deras överstepräster var magiker. Alla deras hemligheter inom teologin, som innefattar Magi eller konsten att frambesvärja ledande andar, låg i deras händer. De besatt vetenskapen om andars särskiljande; en vetenskap som mr Colby till hans utan tvivel stora beklagande inte alls besitter. Genom denna kraft kontrollerade de andarna med viljan, och tillät endast de goda att införliva sig med sina medier. Sådan är förklaringen till magi – den verkliga, existerande, Vita eller Heliga Magin, som borde ligga i vetenskapens händer nu, och skulle göra det, om vetenskapen hade tagit gagn av lektioner, som spiritualismen under de senaste tjugosju åren induktivt har undervisat i.’’

    … Magi existerar, och har ända sedan förhistoriska tider existerat. Med historisk början i de samotrakiska mysterierna följde den sin väg utan avbrott, slutade för en tid med de då upphörande teurgiska riterna och ceremonierna i det kristnade Grekland, återuppträdde sedan under en tid med neoplatonikerna, den alexandrinska skolan, och gick genom invigningar vidare till olika ensliga studeranden och filosofer, genomgick medeltiden i säkerhet, trots kyrkans häftiga förföljelser, återupptog sin ryktbarhet i sådana adepters händer som Paracelsus och åtskilliga andra, och dog slutligen bort i Europa med greven S:t Germain och Cagliostro, för att i sitt ursprungliga hemland i Östern söka skydd från skepticismens frusna hjärtan.

    I Indien har Magin aldrig dött bort och blomstrar där lika väl som någonsin. Då den, som i det forntida Egypten, utövas endast inom de hemliga templens inhägnader, var den och kallas den fortfarande den ”Heliga Vetenskapen”. Ty det är en vetenskap, grundad på naturens ockulta krafter; och inte endast en blind tro på papegoj-talet om kraftfulla elementarer, som skulle vara redo att med kraft hindra verkliga, icke-förkroppsligade andar från att kommunicera med sina kära närhelst de kan göra det. [7]

1875 års spiritualister visste ingenting i dessa frågor. Man behöver bara vända på sidorna i tidskrifterna som ägnade sig åt spiritualistiska fenomen och religion, för att upptäcka den slående kontrasten mellan Madame Blavatskys skrivelsers filosofiska vigör och den konventionella spiritualismens psykiska fantasier. Spiritualisternas doktriner var en svag återspegling av önsketänkande, med goda uppsåt, men utan vare sig intellektuell styrka eller stadig moralisk grundval. Med brister i filosofi vann spiritualisternas religiösa idéer stöd från fanatisk övertygelse, snarare än från metafysiska djup, och tenderade att tillbakavisa snarare än inbjuda intellektuella sökanden. I deras tro förenades nedärvda känslouppfattningar med intensiv emotionalitet — en tro som var avklippt från rationella utvecklingsmöjligheter. Att antaga de undersökningslinjer som föreslogs av H P Blavatsky skulle därför för spiritualisterna innebära, att vilja medge ömkliga otillräckligheter i deras förklaringar av psykiska fenomen och att erkänna sina doktriners moraliska svagheter. Skulle de för sina läror vara redo att försaka den slöa och slappa enkelheten i att lita till indianska ”ande-guider”? Skulle de kunna erkänna, att tjugosju år med seanser inte hade medfört några verkliga framsteg för dem, utan endast en vid samling av triviala, psykiska budskap, utan någon särskild betydelse, förutom de ”mirakulösa” kommunikations-sätten?

    Den uppgift som Madame Blavatsky hade åtagit sig innebar, att vinna allmänhetens uppmärksamhet för de läror som hon måste meddela. Hennes försvar för spiritualisterna, så långt gäller deras fenomens verklighet, hade gjort medlemmarna i denna utstötta sekt till hennes vänner och tillfälliga bundsförvanter. Men vad skulle de säga när hon förkastade deras anspråk och teorier på ”ande-överlevnad” som falska och till och med farligt missledande? Då hon uppenbarade, att hennes syfte var att avslöja spiritualismens fel, såväl som att påvisa dess fenomens fakta, skulle då artonundratalets nekromani-hängivna vara i stånd att inse och erkänna deras rörelses mer omfattande betydelse, och att som de forntida hierofanterna bli mästare i psykiska fenomen, i stället för fetisch-dyrkande slavar?

    Vad hon öppet kunde säga å spiritualisternas vägnar, det gjorde hon, och med en andlig generositet, som kännetecknade alla hennes allmänna yttranden. Och medan de flesta av dem drog sig tillbaka i sårad bestörtning av den ockulta kritiken av spiritualistiska teorier, så fanns några få som såg dessa idéers löften, och som var tillräckligt eftertänksamma för att medge riktigheten i Madame Blavatskys kritik mot den låga moraliska tonen i de flesta seans-meddelanden. Hennes verkliga arbeten ägde rum med dessa få, och med Olcott och Judge, som var tillsammans med henne kväll efter kväll under 1875, för att informeras i ockultismens filosofi och psykiska och spiritualistiska fenomens logiska grunder.

    Av överste Olcotts Old Diary Leaves, som många år senare publicerades i The Theosophist, kan vi lära oss hur de första timmarna i hans bekantskap med Madame Blavatsky tillbringades. Till kvällssamlingarna i hennes ”lama-kloster” kom spiritualister, kabbalister, platonister, studerande i vetenskaper eller uråldriga religioner, de skeptiska, de nyfikna och sökare efter det fantastiska. Olcotts egna intressen var starkt påverkade av hans spiritualistiska tendenser, och med en långsamhet eller tröghet i att begripa den fulla betydelsen i Madame Blavatskys analyser av mediumskaps och fenomenjagandes faror, lägger hans redogörelser för dessa dagar under 1875 överdriven vikt vid ockulta krafter, och uppenbarar hans begränsade förståelse av de stora avsikterna för rörelsen, som han skulle hjälpa till med att grunda. Han släppte aldrig riktigt sin spiritualistiska törst efter ”mirakler” och hans fyndiga skrytanden med underverk som Madame Blavatsky utförde, hans brev till pressen beträffande ockulta fenomen, och hans misslyckande med att inse, vad de oundvikliga resultaten av dessa betoningar skulle bli, skulle fordra tunga straff i framtiden, då den teosofiska rörelsens pålitliga moraliska inspiration därav fördunklades för allmänheten och utsatte hans lärare och välgörare för allmänt åtlöje och orättvisa anklagelser. Lästa mellan raderna hjälper sidorna i Old Diary Leaves till med att förklara varför Madame Blavatsky i okunnighet kallats ”medium” och spiritualist, och de visar också hennes oräkneliga tålamod med Olcotts personliga svagheter och kärlek till ”fenomen”. Hans beundran av henne grundade sig alltför mycket på vördnad för hennes krafter, och hans hängivelse mot hennes arbete, som blev Teosofiska Samfundets sak, kom ofta till uttryck med verbala överdrifter. Icke desto mindre var han beslutsam i sina ansträngningar och trots många misstag en sann vän och medarbetare. För detta vann han Madame Blavatskys odödliga tacksamhet.

    Den unge irländsk-amerikanske advokaten William Q Judge lämnade inga detaljerade uppgifter om den tid han hade innan samfundet bildades, men vissa av hans publicerade uttalanden visar något om den karaktär som hans relation till Madame Blavatsky hade. Vid tiden för hennes död 1891 hänvisar han till deras första möte i hennes rum vid Irving Place i januari 1875. Att dessa två träffades, vilka sedan skulle vara oskiljaktigt förenade i den teosofiska rörelsens verksamheter, var ingen tillfällig händelse. Med Judge’s ord:

”Det var hennes ögon som attraherade mig, ögon hos en som jag måste ha känt under liv för länge sedan. Denna första stund såg hon igenkännade på mig och aldrig förändrades sedan den blicken. Jag kom till henne, inte som en filosofi-frågande, inte som någon som grävde i mörkret efter ljus, som skolor och fantasi-eggande teorier hade dolt, utan som en som vandrat många gånger i livets korridorer och sökt vänner som kunde visa var arbetets planläggningar hade gömts. Och sann mot kallelsen svarade hon mot detta och visade planerna igen. Utan att säga några ord till förklaring pekade hon enkelt ut dem och fortsatte med uppgiften. Det var som om vi hade skiljts kvällen innan, och då lämnat någon detalj som skulle fullgöras i en uppgift som tagits mot ett gemensamt mål. Det var lärare och elev, äldre broder och yngre, båda vända mot ett enda mål, men hon med den kraft och den kunskap som tillhör endast lejon och visa.” [8]

Judge var liksom Olcott vittne till mångtaliga demonstrationer av ockulta krafter av Madame Blavatsky, vilka gjordes för att illustrera några principer eller grundsatser som det underrättades om. Hennes syfte med dessa demonstrationer var att fastslå skillnaden mellan en adepts fullkomligt självkontrollerade krafter och de ofrivilliga underverk som framställs av medier i spiritualistisk trance. Judge’s senare arbeten visar frukter av den träningen, ty han diskuterar ockulta ämnen såsom en som skriver från personliga erfarenheter — en kvalitet som fattas hos de flesta andra teosofiska författare än Madame Blavatsky själv. Åratal efteråt talade han om ”förbluffande bedrifter i magi, som jag i öppet dagsljus eller starkt gas-sken bevittnade hundratals av från 1875 till 1878.” [9]

    Under 1875 lärde sig Olcott och Judge av Madame Blavatsky mer eller mindre om hennes resor och dessas syften. Bland många andra ting berättade hon för dem om hennes misslyckade försök att etablera en grupp i Kairo i Egypten 1871, för att undersöka rationella förhållanden med mediumskap och dess fenomen. Berörd av vad han hade sett och hört, och av en allvarlig önskan att djupare komma närmare de fenomen som fascinerade honom, så föreslog överste Olcott i maj 1875 bildande av en privat ”mirakel-klubb” för psykisk forskning. Men i avsaknad av medium misslyckades detta projekt. Olcott blev härnäst intresserad av ”ockulta” löften från en mr George Felt, en egyptolog som gjorde anspråk på att kunna kontrollera ”elementalerna” eller natur-andarna. På kvällen den 7 september 1875 föreläste mr Felt i Madame Blavatskys lägenhet om ”Egypternas förlorade kanon för proportionerliga förhållanden”. Medan de närvarande diskuterade talet lämnade överste Olcott en anteckning till Judge med följande ord: ”Skulle det inte vara en god sak att bilda ett samfund för detta slag av studier?” Mr Judge läste anteckningen, lämnade över den till Madame Blavatsky, som nickade instämmande, och Judge föreslog att församlingen skulle samla sig, och att överste Olcott skulle fungera som ordförande för att överväga förslaget. Det koms enhälligt överens om, att ett samfund skulle bildas, och påföljande kväll träffades 16 personer och uttalade sina önskemål om att vara med om att grunda ett samfund för ockulta studier. Andra möten hölls på överste Olcotts juristkontor, och i mrs Emma Hardinge Brittens bostad, en välkänd spiritualistisk författare. Namnet ”Teosofiska Samfundet” valdes den 13 september och åtskilliga nya medlemmar blev då lagda till listan med ”grundare”. Den 30 oktober godkändes Olcotts företal till samfundet, stadgar antogs och styrelseledamöter och en rådsförsamling valdes. Bland ledamöterna fanns överste Olcott som president, Madame Blavatsky som korresponderande sekreterare och mr Judge som rådgivare. På kvällen den 17 november hölls ett formellt möte vid Mott Memorial Hall, Madison Avenue nr 64. Överste Olcott höll ett invigningsanförande och 500 kopior beställdes därav för ”omedelbar spridning”. [10]

    Med återblickar på händelsen med samfundets bildande skrev Madame Blavatsky 1881:

Som organ kan vårt samfund säkerligen genom misskötsel eller genom grundares död ödeläggas, men IDÉN som det representerar, och som vunnit så vida utbredningar, kommer som en krönt tankevåg att gå vidare, tills den slår emot den hårda stranden, där materialismen plockar och sorterar sina småstenar. Bland de 13 personer som 1875 bildade vår första styrelse var 9 spiritualister med större eller mindre erfarenhet. Utan ord är det klart, att samfundets syfte var inte att förstöra, utan att förbättra och rena spiritualismen. Fenomenen visste vi var verkliga, och vi trodde att de skulle vara de viktigaste av alla ämnen för undersökning. Ty huruvida de slutligen skulle visa sig kunna spåras till medverkanden av de bortgångna, eller endast till ockulta naturliga krafters manifestationer, som handlade i samförstånd med latenta psyko-fysiologiska mänskliga krafter, så öppnade fenomenen ett stort forskningsområde, vars resultat måste leda till upplysning i att bemästra livets problem — människan och hennes relationer. Vi hade sett fenomenalism, som skenade iväg, och 20 miljoner troende, som höll sig fast vid än den ena kringdrivande teorin efter den andra, i hopp om att vinna sanningen. Vi hade grund för att veta, att hela sanningen kunde bli funnen på endast ett ställe, de asiatiska filosofiska skolorna, och vi kände oss övertygade om, att sanningen aldrig skulle kunna upptäckas, förrän människor av alla raser och trosbekännelser skulle förena sig som bröder i sökandet. När vi så tog ställning på den grunden började vi peka ut vägen österut. [11]

Detta var 1875 Madame Blavatskys attityd mot spiritualism — ett kvalificerat intresse i psykisk forsknings möjligheter, som en dörr till kunskap om människans inre natur. Spiritualistiska fenomen var för henne en utgångspunkt, inte något självändamål. Olcott förstod delvis den ståndpunkten, men en entusiasm för ”ockulta” uppenbarelser bringade hans omdöme ur balans. Hans sinne återspeglas trovärdigt i hans invigningstal den 17 november. Då han inte var helt nöjd med att [avgränsande] definiera samfundets breda filosofiska ändamål, kom Olcott med överdådiga anspråk beträffande mr Felts ”magiska” krafter, och avslutade med en anmärkning av glad förväntan över den förlägenhet, som han väntade sig skulle överrumpla spiritualisterna, då Felts experiment blev framgångsrika. Medan Madame Blavatsky under denna tidiga period var mycket finkänslig och taktfull i sina ansträngningar, att öppna en vidare horisont för förståelse av spiritualisterna, så fick Olcotts naiva förfäktanden många av spiritualisterna att bli ursinniga. Den akademiske spiritualisten professor Corson, som HPB hade besökt i Ithaca, angrep Olcott i ett brev till The Banner of Light ganska orättvist, men det fanns en del innehåll i hans anklagelser. Det var Madame Blavatsky, naturligtvis, i detta fall, som i så många andra, som fick ta stöten av hur det reagerades på Olcotts omdömeslösa beteende. Hon skrev genast till Corson i ett försök att moderera gadden i Olcotts skrytsamma anförande och att karaktärisera hans ogillande av spiritualistisk moralitet. Genom att ta sin lärda vän i strikt förtroende förklarade hon den extrema tonen i Olcotts invigningstal, genom att beskriva den plötsliga omformningen i hans personliga liv på grund av hans ockulta aspirationer. Hon skrev:

”Olcott är en fanatiker, så mycket en sådan, att jag är rädd att den plötsliga förändringen från ett bekvämt liv, gott ätande och drickande, och tillfredsställelser med alla sorters världsliga ting, kommer att föra honom till mentalsjukdom eller död. … Han äter inte mera kött, avsäger sig kvällsmat och vin, hans enda syfte i livet är att bli renad, som han säger, från sitt tidigare liv, från de fläckar han tillfogat sin själ. Jag kan inte göra någonting med honom. Jag har väckt upp fanatismens ande i honom, och nu får jag grymt ångra mig, ty den mannen gör ingenting halvvägs. För att Olcott kanske alltför triumferande ser på spiritualismen, och hans personliga uttryck är alltför starka – ty jag håller med dig i detta –, varför skulle människor missförstå honom, för vad som aldrig kommit i hans sinne? Många, många gånger, dag efter dag, upprepar jag för honom, att han inte får skryta med vad som ännu inte har blivit gjort. …” [12]

Om Felts anspråk sade hon ”jag vet inte om eller när han kommer att gottgöra sina löften”. Professor Corson blev lugnad av detta brev, men hans huvudintresse var spiritualism, inte teosofi, vilket senare blev klart.

    Denna händelse har betydelse främst för att illustrera Olcotts vanemässiga betoning av ockultismens fenomen-aspekter, och hans tendens, som aldrig helt betvingades, att hoppas på andras omvändelser till teosofin genom mirakulösa demonstrationer, för vilka han vände sig, vanligtvis förgäves, till sina visare kollegor.

    Olcotts dårskap i att upphöja Felt till en som skulle göra världen häpen med ockulta fenomen blev snart tydlig. Ty sedan den gentlemannen ur samfundets kassa erhållit ett hundra dollar för ”utgifter” misslyckades han med att producera några elementaler alls — ”inte ens en snibb av svanstopp, på den pytte-minsta natur-ande”, som Olcott sorgset återgav det. Han fann detta vara en ”förödmjukande besvikelse”, som medförde att flera, vars intressen var begränsade till sensations-sökanden, lämnade samfundet.

    Vid den tiden låg samfundets affärer till stor del i Olcotts händer. Möten hölls oregelbundet och många planer för ockulta experiment föreslogs. Efter de första få sessionerna tog varken Madame Blavatsky eller Judge någon aktiv del i mötena. Den förra, beklagar sig Olcott i Old Diary Leaves, ”vägrade göra det minsta fenomen”. Hon var då ytterligt upptagen med korrespondens, brev till pressen och en ständig ström av besökare till ”lama-klostret”. Hon hade också börjat skriva sin första bok, Isis Unveiled. Mr Judge var upptagen med att praktisera juridik under dagarna och gav sina kvällar åt studier under Madame Blavatskys ledning.

    Som det ursprungligen formades var Teosofiska Samfundet helt demokratiskt i stadgar och organisation. Alla ledamöter var valda. Stadgarna angav tre kategorier av medlemmar: aktiva, korresponderande och hedersmässiga. Efter ”föräldrasamfundets” bildande antog de tidigt följande samfunden dess inledande företal och ordnade tillkommande regler och stadgar som utan konflikt passade dem själva. Förbindelser mellan de olika samfunden var mer eller mindre tillfälliga och informella, men alla medlemmar erhöll sina diplom från föräldrasamfundet, tills gren-samfund började bildas i Indien, där diplom undertecknades av överste Olcott och Madame Blavatsky. Det fanns till 1885 olika arrangemang med att utfärda diplom. Efter den tiden, då Madame Blavatsky var i Europa, mr Judge i Amerika och överste Olcott i Indien, undertecknades alla vanliga diplom av överste Olcott som Teosofiska Samfundets president. Dessa diplom erkändes av alla loger, varhelst de var belägna, som intyg på gemenskap och samhörighet.

    Inget formellt konvent för alla samfunden hölls någonsin under föräldrasamfundets existens. Men i Indien hölls en sorts sammankomst eller ”årligt konvent” så tidigt som 1880, och sedan dess årligen i slutet av varje år. Dessa besöktes av delegater från loger i Indien och på Ceylon och av tillfälliga besökare från Europa och Amerika.

*

Fotnoter:

1. Incidents in the Life of Madame Blavatsky, A. P. Sinnett
   (London: George Redway, 1886).

2. People from the Other World, Henry S. Olcott
  (Hartford: American Publishing Co., 1875), kapitel. XVIII.

3. Some Unpublished Letters of Helena Petrovna Blavatsky, Eugene Rollin Corson
   (London: Rider & Co.), pp. 127-8, 129.

4. A Modern Panarion, H. P. Blavatsky
  (London: The Theosophical Publishing Society, 1895), pp. 44-45.

5. Ibid., p. 50 ff.

6. Ibid., p. 57.

7. Ibid., pp. 58-61.

8. "'Yours Till Death and After, H.P.B.',"
  Lucifer (June, 1891), VIII, 290.
  (Omtryckt i Theosophy {May, 1941}, XXIX, 290.)

9. "Letters of H. P. Blavatsky," Path (December, 1894), IX, 270 f.

10. Omtryckt i Theosophy (February och March, 1947),
  XXXV, 147 och 216.

11. The Theosophist (March, 1881), II, 117.

12. Some Unpublished Letters, etc., pp. 173-74.

* * *