Kapitel IV
SYFTEN OCH LITTERATUR

DET URSPRUNGLIGA TEOSOFISKA SAMFUNDET, ’föräldrasamfundet’, hade tre deklarerade syften som några personer kände till från början och som under 1880-talet antogs formellt av samfundet och dess flesta förgreningar.

De var:

    I. Att bilda kärnan av ett mänsklighetens universella broderskap utan åtskillnader ifråga om ras, trosbekännelse, kön, kastväsende eller hudfärg.

    II. Att studera forntida och moderna religioner, filosofier och vetenskaper och påvisa vikten av sådana studier.

    III. Att undersöka oförklarade lagar i naturen och människans latenta psykiska krafter. [1]

    Med 1900-talets synsätt kan dessa syften verka felfria. Men för 75 år sedan [detta skrevs 1950] utgjorde de nästan helt nya idéer. Man måste förstå att när det nu ofta talas om broderskap som en universell idé, så beror det huvudsakligen på de omfattande lidanden, som åtskillnader mellan raser, trosbekännelser och hudfärger har medfört under senare år. Innan 1900-talets krig försökte den teosofiska rörelsen göra universellt broderskap till grundval för mänskliga relationer. Nuvarande intressen för forntida filosofier växer, särskilt de från Orienten, och det beror på att svagheter kommit fram i västerlandets religioner, då de visat sig ur stånd att förena kristna människor i fred, och det kan läggas märke till att teosofiska böcker spelat en betydande roll för att föra Indiens stora skrifter till västerlandets uppmärksamhet. Det tredje syftet hade lika banbrytande begrepp som föregick den nuvarande tidens invecklade psykologiska problem. Inga större resonemang borde vara nödvändiga, att dessa syften uttryckte tre stora framtida behov, och att den teosofiska rörelsen, tillkommen för att vara till gagn för dessa behov, avsågs vara en stor och välgörande kraft i mänsklighetens historia.

    Det ursprungliga Teosofiska Samfundets ”Tre Syften” är nu väl kända av alla allvarliga teosofi-studerande och är ett otvistligt ämne. Men vid samfundets bildande var de inte tydligt angivna. I Old Diary Leaves hävdar Olcott att när idén om samfundet först lades fram fanns inte ”idén om universellt broderskap med ”, och förekom inte förrän år 1878, när samfundets ”område för inflytande vidgades, så att det förde oss till relationer med asiater och deras religioner och sociala system”, och därmed blev ”broderskapspunkten … en nödvändighet och, faktiskt, vår byggnads hörnsten.” [2] Stadgarna som antogs 1875 anger i enkelhet, att ”samfundets syften är att samla och utsprida en kunskap om de lagar som styr universum”.

    Med resonemang i Old Diary Leaves om syftena citerar Olcott ett pressmeddelande om samfundets bildande och som sade: ”Hans [Olcotts] plan var att organisera ett samfund av ockultister, genast börja samla ett bibliotek och att sprida ut information beträffande de hemliga lagarna i naturen, vilka var så välbekanta för kaldéerna och egyptierna, men helt okända för vår moderna vetenskaps värld.” ”Detta”, kommenterade översten, ”visar slutgiltigt, vad jag hade i sinnet när jag föreslog samfundets bildande.” Så som han förstod samfundet var det huvudsakligen en sammanslutning ägnad åt ”ockult forskning”.

    När Olcott återkallar dessa tidiga dagars händelser tycks han med beslutsamhet begränsa sin uppfattning om samfundet till de idéer, som han stod för vid den tiden. En nästan barnslig fåfänga övertygade honom om att samfundet var hans personliga ”skapelse”, och han var kvick med att förkasta uttryck för att andra, vid hans sida, kan ha besuttit en vidare vision om dess ändamål, än han själv. En lättsårad självaktning förde honom till en vana att i oväsentligheter småsint kritisera hans kamrat och lärare Madame Blavatsky, och detta spelade en liknande roll i hans förringande attityd mot William Q Judge. Många av samfundets senare svårigheter kan tillskrivas dessa svagheter i Olcotts karaktär, som gjorde det svårt för honom att skilja mellan den dynamiska moraliska förbättring, som den teosofiska rörelsen representerade, och organisationen eller samfundet med det namnet.

    Helena Blavatsky uttryckte ofta att samfundets bildande var ett resultat av hennes Lärares ockulta anvisningar. I The Theosophist i juli 1882 skrev hon att ”vårt samfund bildades på direkt förslag från indiska och tibetanska adepter” och under sitt livslopp gjorde hon många liknande uttalanden, i både tryck och korrespondens. I ett brev av den 6 december 1887 påminde hon Olcott om, att hon kom till Förenta Staterna ”för att se vad som kunde göras för att stoppa nekromanti och medveten svart magi, som utövades av spiritualisterna.” Hon fortsatte:

”Samfundet bildades, och leddes sedan gradvis att smälta ihop med och utveckla upplysningar från Den Hemliga Lärans undervisning vilka härstammade från den äldsta skolan av ockult filosofi i hela världen – en skola för reformering, som, slutligen, fick Herren Gautama att framträda. Dessa läror kunde inte ges ut abrupt. De måste införas gradvis.” [3]

Så som en som kom till den modena världen i en uråldrig ”ockult skolas" tjänst ställdes Helena Blavatsky inför särskilda svårigheter. Till att börja med var idéer om ockulta eller ”hemliga” kunskaper och om dessas innehavare så gott som okända eller bortglömda. Endast några få oansenliga kabbalister representerade en vissnande tradition av gnosis i västerlandet. Sedan gnostikerna under den kristna historiens tidiga århundraden förföljdes hade tillfälliga återupplivanden av adepters läror i Europa blivit nitiskt undertryckta av kyrkans kätteri-jägare, och med den vetenskapliga skepticismens uppkomst klassificerades troenden på visa mäns hemliga broderskap med arabiska knektars fantasier, eller såsom likvärdiga med medeltida vidskepelse. Medan spiritualisternas fenomen hade öppnat för att super-psykiska krafter blev accepterade, så var detta en sanning endast för en liten minoritet av entusiaster, och spiritualismen själv blev hastigt en fanatisk sekt, vars troende gav blott ett litet välkomnande åt ockulta idéer. Madame Blavatsky kunde vinna spiritualisternas intresse genom att förevisa underverk, men hon kunde inte hålla kvar deras stöd utan att antaga den spiritualistiska versionen av själs-överlevnad och ”ande-umgängen”, och, som hon senare förklarade, var det hennes mission att bestrida dessa grova läror, genom att presentera den teosofiska förklaringen av psykiska fenomen. Medan Blavatsky i sina allmänna uttalanden beaktade nödvändigheten av gradvisa införanden av hennes adept-lärares idéer, så förklarade hon mycket mera för sina vänner, hennes förtrogna i den teosofiska rörelsens arbete, och nästan från själva början berättade hon för dem om hennes visdoms källa. De vise, under vars ledning hon hade rest till Amerika, kallade hon sina ”Mästare” – särskilda österländska Adepter hon kommit att känna under sina resor i Indien och Tibet. Dessa Mästare, sade hon, var den Teosofiska Rörelsens inspiratörer, dess sanna grundare, och för vilka hon fungerade som ombud i världen. Som Olcott meddelar i Old Diary Leaves kom han innan samfundet bildades under inflytande av fler än en av dessa Lärare och blev då fast övertygad om deras verklighet och underbara krafter. Men som spiritualist blev Olcott lättare påverkad av detta österländska broderskaps ockulta fenomen, än av deras plan med moralisk reformering. Hans dagbok är en naiv uppteckning av den fascination, som fenomen erbjöd honom, och hur hans sinne närdes av drömmar, om att få världen att häpna över mirakulösa skeenden, som på hans förslag skulle framställas av Madame Blavatsky och de teosofiska adepterna. Det är därför inte anmärkningsvärt att han från början misslyckades med att uppskatta rörelsens fulla betydelse och kunde tänka sig att ”broderskapspunkten” var så gott som en idé eller förklaring i efterhand. William Q Judge’s förståelse och minne var annorlunda. Åratal efteråt, då han skrev i The Path i april 1888, sade han:

Vid första mötet föreslog jag överste Olcott till att bli samfundets president och blev själv tillförordnad sekreterare. En kommitté som utsågs för att välja ett namn åt ’spädbarnet’ träffades flera gånger därefter på Olcotts kontor, Beekman Street 7 i New York, och beslöt det nuvarande namnet. Samfundets syften hade innan dess givits överste Olcott av Mästarna; de blev antagna och har aldrig ändrats. [4]

I sin Key to Theosophy (Nyckeln till teosofin), en bok för studerande, skrev Helena Blavatsky att samfundets syften ”är tre, och har så varit från början” [5] År 1878, tre månader innan hon med överste Olcott avreste till Indien, skrev hon till en frågande:

”Det [samfundet] är ett mänsklighetens broderskap, som etablerats för att undanröja varje dogmatisk religion grundad på död bokstavstolkning, och att lära människor och varje medlem att bara tro på endast en opersonlig Gud; att lita på hennes (människans) egna krafter; att se sig själv som den ende frälsaren; att lära känna den oändliga mängden ockulta psykologiska förmågor som är dolda inom hennes egen fysiska gestalt; att utveckla dessa krafter; och att ge henne förvissning om hennes gudomliga andes odödlighet och hennes själs överlevnad. Att få henne till att ta hänsyn till varje människa av vilken som helst ras, färg, eller trosbekännelse och att bevisa för henne att de enda sanningar som uppenbarats för människan genom högre människor (inte en Gud) finns inrymda i de forntida ariernas Vedaböcker från Indien. Slutligen att visa för henne att det aldrig fanns, finns eller kommer att finnas några mirakler; att det inte kan finnas någonting ’över-naturligt’ i detta universum och att, åtminstone på jorden, är människan själv den enda guden.” [6]

När samfundet etablerats och dess allmänna aktiviteter påbörjats vände sig Madame Blavatsky till arbetet med att uppteckna den teosofiska filosofin. Med Olcotts ord:

När HPB då arbetade natt och dag på sin första bok, Isis Unveiled, vägrade hon snart att ens närvara vid våra möten, för att inte tala om att göra så mycket vid dem, som att göra de minsta fenomen – trots att hon ständigt förvånade sina besökare med dem i sitt eget hus – och därmed blev naturligt nog de ledande spiritualisterna i samfundet missnöjda och föll ifrån. Tvingad, i motsats till alla mina förväntningar, att hålla uppe intresset vid mötena, och bära hela lasten själv, medan jag samtidigt fick ägna mig åt mina yrkesaffärer och hjälpa HPB med ”Isis”, gjorde jag vad jag kunde, ifråga om att få tag på någon som kunde utföra psykometri, klärvoajanter, mesmerister och spirituella medier för att visa oss varjehanda slag av psykisk vetenskap. [7]

I början hade ’föräldra-Teosofiska Samfundet’ och de andra teosofiska sammanslutningarna ingen egen litteratur. För nuvarande generations studerande, för vilka ”teosofi” betyder bestämda doktriner som man finner i de teosofiska böckerna, är det svårt att uppfatta skillnaden mellan rörelsens yttre karaktär, då och nu. Dessa läror, som HPB skrev till Olcott 1887, ”kunde inte ges abrupt”. Hennes uppgift var i verkligheten, att få ett fullständigt system av principer, metafysiska grundsatser och etiska läror att på ett progressivt sätt ”inkarnera” i det engelska språket, och det innebar ett långsamt och omsorgsfullt utarbetande av ändamålsenliga intellektuella former för dessa idéer. Tills Isis Unveiled gavs ut år 1877 [8] var samfundets studiemateriel begränsat till kabbalistiska arbeten, översättningar av Platon och neoplatonisterna, tillgängliga böcker i orientalisk filosofi och religion, den spiritualistiska litteraturen, kristna mystikers skrifter, och skilda verk i magi, mesmerism, hypnotism och liknande ämnen. Som dess undertitel säger skulle ”Isis” vara ”en huvudnyckel till forntida och modern vetenskaps och teologis mysterier”. Det var ett försök att i ett verk samla de element av västerlandets kulturella arv som kunde tjäna som en grund för en ny religiös filosofi, och att förena dem med hjälp av de ockulta och andliga läror som hon hade lärt sig i österlandet. Då en del av Madame Blavatskys syfte var att förklara verkligheten av ockulta krafter och hemlig kunskap, började hon sitt förord till Isis Unveiled med dessa ord:

Det arbete som nu överlämnas till allmän bedömning är en frukt av en något nära bekantskap med österländska adepter och studium av deras vetenskap. Det erbjuds till sådana som är villiga att acceptera sanning varhelst den kan bli funnen och att försvara den med att se allmänna fördomar rakt i ögonen. Det är ett försök att bistå den studerande till att upptäcka vitala principer, vilka ligger till grund för gamla dagars filosofiska system.

Att ”allmänna fördomar” skulle väckas till liv av en bok, som lades fram på det sättet, var givet på förhand. Vilka var dessa mystiska ”österländska adepter” som vågade utmana religiös ortodoxis antagna sanningar och ifrågasätta västerländsk vetenskaps slutledningar? En sådan bok kunde väntas få stöd av endast dem som hade tillräckligt öppna sinnen, för att forma sina omdömen om boken genom noggranna studier av dess innehåll, istället för att vända sig till ortodoxa åsikter. Belägget för existensen av ”adepter”, vilka framställdes genom Madame Blavatsky, var deras filosofi – ”huvudnyckeln” som hänvisades till i hennes titel.

    Hon skulle förstås ha kunnat undvika att nämna dessa Lärare, vilka hon mött i Orienten, och lägga fram en enkel syntes av religiös filosofi och vetenskapliga begrepp som en kulmen av omsorgsfull forskning. En följd av att göra på det sättet skulle vara att en blott liten hätskhet, eller ingen illvilja alls, skulle ha vänt sig mot henne. Med många andra av liknande karaktär skulle hennes bok ha klassificerats som eklektiska jämförelser mellan religiösa idéer -- hämtade från många dunkla källor och sammansmälta till en filosofisk enhet av spekulativ metafysik.

    Men så ville inte Madame Blavatsky göra, och det kunde hon inte heller. Begreppet fulländade mänskliga varelsers ”adeptskap” var en nödvändig slutledning av den andliga evolutionens logik. Det var också nyckeln till hennes förklaring av spiritualistiska mediers fenomen, och en vidare läsning av Isis’ Förord visar, hur oskiljaktliga bokens filosofiska läror är från idén om mänsklig fulländning. Hon fortsätter:

När vi för flera år sedan först reste runt i Österlandet, och undersökte dess övergivna helgedomars allra innersta, var det två nedslående och alltid återkommande frågor, som alltid upptog våra tankar: Var, VEM, VAD är GUD? Vem såg någonsin människans ODÖDLIGA ANDE, så att han kunde vara istånd att försäkra sig om människans odödlighet?

Det var när vi var angelägna om att lösa dessa förbryllande problem som vi kom i kontakt med vissa män, begåvade med sådana mysteriösa krafter, och sådan djup kunskap, att vi sannerligen må beteckna dem som Orientens vise. Till deras instruktioner gav vi vårt villiga öra. De visade oss, att genom att kombinera vetenskap och religion kan Guds existens och människans andes odödlighet framställas som ett Euklides problem. För första gången fick vi försäkran om, att den orientaliska filosofin inte har plats för någon annan tro än en absolut och orubblig tilltro till människans eget odödliga självs allmakt. Vi undervisades om att människans allmakt härrör från hennes andes släktskap med den Universella Själen – Gud! Den senare, sade de, kan aldrig påvisas utom genom den förra. Människo-ande bevisar Guda-ande, såsom en droppe vatten bevisar källan som den måste ha kommit ifrån. Säg någon som aldrig sett vatten att det finns en vattenocean och han måste godta det i tro eller avvisa det helt och hållet. Men låt en droppe falla i hans hand och han har då det faktum varifrån allt det övriga kan slutledas. Därefter skulle han gradvis förstå, att en ofantlig ocean av vatten existerade. Blind tro skulle inte längre vara nödvändig, han skulle ha ersatt den med KUNSKAP. När man ser dödliga människor utöva oerhörda förmågor, kontrollera naturens krafter och öppna upp för att se andens värld, då överväldigas det fundersamma sinnet med övertygelsen, att om en människas andliga Ego kan göra så mycket, så måste FADER-ANDENS förmågor vara relativt så mycket större, som hela oceanen överstiger den enda droppen i volym och styrka. Ex nihilo nihil fit; bevisa människans själ genom dess förunderliga krafter – och du har bevisat Gud!

Dessa uttalanden, som lades fram redan i början, visar karaktären av den makt, som de teosofiska lärorna gör gällande. Det är en auktoritet som finns i varje mänsklig varelse, hennes egna potentiella förmågor till förnimmelser, iakttagelser, uppfattningar och förståelser. Men i avvaktan på full utveckling av dem inom henne själv, så inbjuds den läsande eller studerande till att överväga Visdomsreligionens filosofiska giltighet, att som grund för att acceptera eller avvisa den teosofiska undersökningsmetoden analysera dess historia och tradition av religiös symbolik och vetenskapliga belägg av olika slag.

    Utifrån idén om högt utvecklade varelser, såsom en grund för hennes läror, pekade Madame Blavatsky i inledningskapitlet till Isis Unveiled på behovet av att studera forntida religioner. Med blickar över västerländsk religions förvrängda tillstånd, och ett slags avfärdande av djuriskhet som vetenskapen lär om, introducerade hon ämnet om spiritualism för att det erbjöd ”en sista fristad för en möjlig kompromiss mellan de två”. Men varken religion eller vetenskap hade kompetens att kunna förklara spiritualisternas fenomen. Hon kommenterar:

… medan prästerskapet, som följer sina egna tolkningar av Bibeln, och vetenskapen sin självgjorda kodex över möjligheter i naturen, förvägrar den [spiritualismen] ett renhårigt lyssnande, så är verklig vetenskap och sann religion tysta, och avvaktar allvarligt vidare utvecklingar.

   Hela frågan om fenomen vilar på den riktiga uppfattningen av gamla filosofier. Varthän skulle vi så vända oss i vår förvirring, förutom till de forntida vise, sedan vi, under en förevändning av vidskepelse, förvägrats en förklaring av de nutida? Låt oss fråga dem vad de menar med genuin vetenskap och religion; inte i fråga om rena detaljer, utan i alla de vida uppfattningarna av dessa båda tvilling-sanningar – så starka i sin enhet, så svaga när de delas. Därtill kan vi vinna på att jämföra den skrytsamma moderna vetenskapen med forntida okunnighet; denna förbättrade moderna teologi med den forntida universella religionens ”hemliga läror”. Kanske skall vi då upptäcka en neutral plats varifrån vi genom båda kan komma framåt och vinna framgång.

I detta sökande bland de forntida vände sig Madame Blavatsky först till Platon. Hon kallar den platonska filosofin ”den mest utarbetade sammanställningen av det gamla Indiens svårfattliga system”, som ”är det enda som kan ge oss denna mötes-plats”. Hos Platon såg hon länken mellan österländskt och västerländskt tänkande:

Han [Platon] var i ordets fullaste mening en världens uttolkare. Den förkristna tidsålderns störste filosof speglade troget i sina arbeten de vediska filosofernas spiritualism, vilka levde tusentals år före honom själv, och dess metafysiska uttryck.

Såsom Platon i sin filosofi hade sammanfattat de forntida österlänningarnas kunskap, och till västerlandet överfört de förhistoriska tidernas samlade visdom, så blev också Madame Blavatsky en förmedlare av forntida läror, det nittonde århundadets ”uttolkare av världen”. Med början på den platonska filosofins platå utforskar Isis Unveiled hela kontinenten av mänskliga erfarenheter och tankar och samlar bevis för de få fundamentala idéerna, vilka bildar den teosofiska filosofins första principer. Det centrala temat är existensen av adepter och deras gemensamma filosofi för moralisk pånyttfödelse. Vidare diskuteras läror och missioner för stora adepter genom historien, såsom källan för de allmänna trossatserna på gudar, frälsare och ”gudomliga inkarnationer”. Deras läror om ”mysterierna” undersöks, som urgamla källor, vilka gav material för de största filosofiska och etiska avhandlingarna. Madame Blavatsky visar, att överallt, från det mest avlägsna antika, finns det rika indikationer på att konstnärligheter och vetenskaper blir återupptäckta i våra tider, att de var kända och utövades i det sedan länge förflutna; och vidare, att de forntida visste mycket om många ting, vilka är dolda för den moderna civilisationen.

    De grundsatser som läggs fram i Isis Unveiled bildar grundvalen för påföljande teosofiska studier. De viktigaste kan sammanfattas så här:

I. Människans verklighet som en andlig varelse, med ett liv som är oberoende av, såväl som varande i, en fysisk kropp.

II. En det mänskliga släktets nästan ofattbara uråldrighet, genom miljoner av år, av uppstigande och nedgående civilisationer, vars växlingar och skiften styrs av den stora cykliska lagen (Karma), vars lag inte påverkar hela mänskligheten på en och samma gång, och sålunda förklarar existensen av de mest avancerade släkten, sida vid sida med stammar, nersjunkna i barbari.

III. En intellektuell och andlig evolution, såväl som den fysiska evolutionen enligt modern vetenskap, de förra framstigande med väldefinierade principer för själsutveckling.

Den andra volymens sista kapitel i Isis ger över hela arbetet en återblick i tio grundläggande påståenden, som i sak framhåller: (1) Det finns inga mirakler. Allt som händer är resultat av lag – evig och ständigt aktiv. (2) Naturen är tredelad: det finns en synlig objektiv natur; en osynlig, inneboende, energigivande natur, en exakt modell av den andra och en livsgivande princip; och, ovan dessa två ande, källan för alla krafter, ensam evig och oförstörbar. De lägre två förändras ständigt; den högre tredje gör det inte. (3) Människan är också treenig: Hon har sin objektiva, fysiska kropp; sin vitaliserande astrala kropp (eller själ), den verkliga människan; och över dessa två ruvar och upplyser den tredje, ”den suveräna och odödliga anden”. När den verkliga människan lyckas smälta ihop med eller införlivas med den senare blir hon en odödlig varelse. (4) Som en vetenskap är Magi kunskapen om dessa principer, och om sättet genom vilket andens allvetande, allmakt och kontroll över naturens krafter kan förvärvas av individen medan han fortfarande är i kroppen. Som en skicklig konst är Magi att förvärva den kunskapen i praktiken. (5) Missbrukad hemlig kunskap är svartkonst; används den välgörande är den sann magi eller Visdom. (6) Mediumskap är motsatsen till adeptskap; mediet är ett passivt instrument för främmande inflytanden, adepten kontrollerar aktivt sig själv och alla lägre makter. (7) Då alla ting som någonsin fanns, finns eller kommer att finnas har sina protokoll i astralljuset, eller det osynliga universums skrivtavla, kan den invigde adepten genom att använda sin egen andes vision känna allt som har varit känt eller kan vara känt. (8) Människosläkten av olika slag skiljer sig i andliga förmågor såväl som i färg, hållning eller någon annan extern kvalitet; bland vissa folk råder profetförmåga på ett naturligt sätt, bl. a. mediumskap. (9) En skede av magiska förmågor är att frivilligt och medvetet draga tillbaka den inre människan (astrala formen) från den yttre människan (fysisk kropp). I vissa mediers fall förekommer tillbakadraganden, men då omedvetet och ofrivilligt. (10) En intim och praktisk kunskap i magnetism och elektricitet, deras kvaliteter, korrelationer och styrkor, är hörnstenen i magi. Särskilt nödvändig är kännedom om deras effekter i och på djurriket och människan. För att summera allt i ett fåtal ord, så är Magi andlig visdom; naturen är magikerns materielle bundsförvant, elev och tjänare. En gemensam vital princip genomsyrar och präglar alla ting och detta är kontrollerbart av den fulländade mänskliga viljan.

    Dessa idéer lades inte fram av Madame Blavatsky som blotta teoretiska överväganden, utan som praktiska förklaringsprinciper, som hon ständigt hänvisade till. I tillämpning på spiritualistiska medier så visade hon, att deras fenomen kunde förklaras som ofrivilliga framställanden av avvikande psykiska faktorer i människans natur. De olika formerna av klärvoajans förklaras som funktioner av astralljuset. Isis Unveiled´s budskap är huvudsakligen etiskt, men, till skillnad från nutida religions föreskrifter, eller västerländska filosofers moraliska spekulationer, så görs ett bemödande i denna bok, att sätta in etiska idéer i ett växelförhållande med superfysiska naturlagar, att korrelera dem med varandra; att kortfattat visa, att religion kan ha en grund i vetenskapliga lagar och fakta. Med början i hennes tids intressen – både folkliga och lärda – undersökte Helena Blavatsky spiritualismens fenomen, konflikten mellan vetenskap och religion och studenters forskningar i symbologi och mysticism. Helena Blavatsky granskade flertalet av dessa aspekter av mänskliga erfarenheter i ljuset av de teosofiska lärorna, och drog dem samman för studier och återblickar, med en själens filosofi som enda perspektiv. Hennes metod var i detta avseende induktiv och vetenskaplig, ty Isis Unveiled avvisar inga fakta, vare sig i den förgångna historien eller nutida utvecklingar. Men i att relatera data för människans dödliga och psykiska liv, individuellt och kollektivt, under allmänna lagar, som, i det teosofiska schemat, tjänar till att införliva principer med varandra – i den kritiska processen är den deduktiv, slutledande.

    Mycket av Isis Unveiled ägnas åt kritik av historisk och teologisk kristendom. Det avslutande stycket i andra delens Förord säger:

Som en analys av religiösa trossatser i allmänhet riktar sig denna volym särskilt mot teologisk kristendom, den främsta motståndaren till fritt tänkande. Den innehåller inte ett ord mot Jesu rena läror. Men utan att spara sig förkastar den deras försämring, i form av fördärvliga ecklesiastiska system, vilka blivit förödande för människans tro på sin odödlighet och hennes Gud, och undergrävande för alla moraliska tyglanden.

    Vi kastar vår stridshandske mot de dogmatiska teologer som skulle vilja förslava både historien och vetenskapen, och särskilt mot Vatikanen, vars despotiska låtsanden blivit avskyvärda för större delan av den upplysta kristendomen. Med prästerskapet åt sidan skall ingen, utom logikern, utforskaren, den orädde upptäckaren, syssla med böcker som denna. Sådana forskare efter sanning har mod, genom sina egna åsikter.

I denna volym kan man hitta förklaringar för den bittra fiendskap, som Madame Blavatsky provocerade till bland representanter för religiös ortodoxi, särskilt den romersk-katolska kyrkan. Genom hela sitt liv var hon mål för fientliga attacker från vissa talesmän för organiserad kristendom, vilka sökte föra in henne i personligt vanrykte, och som inte missade någon möjlighet att bedyra, att hon var bedragerska och charlatan. Bästa beviset för Madame Blavatsky´s allvar var i själva verket hennes modiga studium av religiösa institutioners psykologiska och timliga krafter. Den som vågar undersöka uppenbarelsereligioners urgamla påföljder utsätter sig oundvikligen för hämndgiriga vedergällningar, och hela historien vittnar om det faktum, att helvetet inte har något raseri, så som hos en arg präst, vars auktoritet att tala i gudomlighetens namn har utmanats, och vars advokatyr ställts under förnuftets ljus.

  Isis Unveiled var en bok, som kunde bli förstådd och välkomnad endast av de få, som var förberedda för att, eller åtminstone ville, tänka själva. Det var en text för dem, som hade beslutat sig för att göra Teosofiska Samfundets syften till ledande principer i sina egna liv. Dess två volymer tillägnade författaren Teosofiska Samfundet, som hade grundats, förklarade hon, för ”att studera de ämnen som de behandlar”.

*

Fotnoter:

1. Theosophist (January, 1886), VII, Supp. lxxxix. Se även The Letter by A. O. Hume, Theosophist (December, 1881), III, Supp. 2-3.

2. Old Diary Leaves, H. S. Olcott, First Series (London: G. P. Putnam's Sons, 1895), pp. 120-21.

3. Theosophist (October, 1907), XXIX, 77-78.

4. Path (April, 1888) III, 9-10. För ett liknande uttalande av Mr. Judge, se The Report of Proceedings of the Third Annual Convention of the American Section of the Theosophical Society, Chicago, April, 1889, p. 4, där han säger att samfundets "regler [stadgar]" (inklusive syftena) "formulerades ursprungligen . . . vid tiden då detta samfund organiserades 1875."

5. The Key to Theosophy, H. P. Blavatsky (London: The Theosophical Publishing Co., 1889), p. 39. Ett vidare uttalande av HPB om samfundets syften, såsom antagna 1875, trycktes i The Theosophist (August 1931), LII, 561-62. (Se ”The Original Programme", omtryckt i Theosophy {January, 1950}, XXXVIII, 100, 149, 222, 265, and 318.)

6. "'She Being Dead, Yet Speaketh'," Path (June, 1892), VII, 88. (Omtryckt i Theosophy {May, 1943}, XXXI, 291.)

7. Theosophist (November, 1890), XII, 68. Cf. Col. Olcott's Inaugural Address, en småskrift (omtryckt i Theosophy [February and March, 1947], XXXV, 147 and 216).

8. Isis Unveiled, H. P. Blavatsky (New York: J. W. Bouton, 1877)

* * *

Nästa kapitel     Annat kapitel      Startsida