Kapitel V
INDIEN

Med överste Olcotts och Madame Blavatskys avresa från New York den 18 december 1878 ändrades miljön för teosofiska aktiviteter, från Förenta Staternas till Indiens. För HPB innebar resan till ”Indien och HEM!” För Olcott var det en början på ett stort äventyr — ett nytt liv i det mysteriösa Österlandet, där den roll han skulle spela var något mycket mera, än som hos en nyfiken resande som kom från den Nya Världen till den Gamla. När han anlände till Indien var han redan bekant med österländska adepters hemliga brödraskaps tjänanden, med vise män, som hölls i ytterlig vördnad av alla indier, vilka fortfarande trodde på de uråldriga traditionerna med Rishier och Mahatmor. Att en västerlänning, en amerikansk affärsman och tidigare arméofficer, skulle ha personlig kontakt med dessa vördnadsvärda personligheter var ett utomordentligt särtecken, som gjorde honom unik i många indiska människors ögon.

    Att ett allmänt centrum för teosofisk utbildning etablerades i Indien var en väsentlig del i den teosofiska rörelsens vidare förhållanden. Indien var fosterland för både urtida och moderna västerländska civilisationer, och dess stora skrifter och traditioner var oundgängliga källmaterial för metafysiska studier och forskning i världsreligionernas ursprungliga meningar. I Indien existerade dessutom ännu bland folket en intuitiv tro på människans andliga natur. Hinduiska och buddistiska läror skänkte begrepp om moralisk psykologi och inre psykiska utvecklingar, vilka var mer i harmoni med de doktriner som HPB avsåg att bringa i dagen, än vad som kunde återfinnas i något annat religiöst eller filosofiskt system. Vidare kunde bildandet av ett teosofiskt högkvarter i Indien vara ett medel för att uppväcka en genuin renässans för forntida hinduisk kultur, detta genom att återföra gamla filosofiska sanningar till deras erkännande och uppliva en hängivenhet hos moderna hinduer för deras fäderneärvda religiösa filosofi. Slutligen var det i Indien, eller snarare i höglandet norr om den indiska halvön, och inom gränserna för det forntida Indien, eller Aryavarta, som Madame Blavatsky hade kommit i intim kontakt med sina adept-lärare, och att samfundets arbete öppnades i Indien gav en möjlighet för att dessa lärares relation med den teosofiska rörelsen skulle bli allmänt känd.

     Detta var fördelarna med att sprida de teosofiska idéerna från ett indiskt högkvarter. Men nackdelarna var emellertid avsevärda. Indien hade under många århundraden varit underkastat muhammedanskt herravälde. Efter en tolerant styrelse under stormogulen den suveräne Akbar, så avtog de muhammedanska kungadömenas styrka, och i några områden öppnades det för ett hinduiskt uppror som leddes av Mahrattas, ett folk av blandat ursprung. Storbritanniens kontroll över Indien uppstod ur det Ostindiska Kompaniets dominans, ett av de största handelsföretag som historien känner, vilket först slog sig ner i kuststäder 1653, och gradvis övertog styrelsen över Mahratta-imperiet. Tidigt på 1800-talet gick dominansen över Indien över i den brittiska regeringens händer och sedan Sepoy-revolten slagits ner 1857 upphörde Ostindiska Kompaniets herravälde.

     Fyllda med minnen från sin forntida glanstid fann det indiska folket denna underkastelse för västerländska inkräktare vara ett allvarligt slag mot sin nationella ära. Särskilt kultiverade indier, som betraktade europeiska civilisationer som barbariska i jämförelse med sin egen, led djup förödmjukelse av den brittiska koloniala hållningen, med en rasöverlägsenhet bakom ståtliga reservationers bommar. I det brittiska Indien fanns det liten eller ingen naturlig blandning av de två folkslagen, indierna glömde aldrig sin bundenhet under ett härskande människosläkte, och de vithyade regenterna upprätthöll alltid sina exklusiva ställningar av politisk auktoritet. Formella relationer upprätthölls naturligtvis mellan framstående indier och den brittiska regeringens ämbetsmän, och många unga hinduer av de högre kasterna sändes till England för att bli utbildade och lära sig den styrande nationens sätt, vilket med tiden ledde till en korsning, en ”anglo-indisk” kultur. Ett resultat blev att ett växande antal hinduer gradvis kom att antaga europeiska normer för kultur och assimilera attityder som enkelt kan kallas ”västerländsk materialism”. De brittiska styrkornas prestige och det indiska folkets tydliga hjälplöshet att vinna sin frihet ökade den inhemska respekten för västerländska idéer, och under den senare delen av 1800-talet avtog de yngre hinduernas hängivenhet för sina egna religiösa traditioner hastigt.

     Medan dessa tendenser påverkade de unga i Indien förblev tidigare generationers lärda människor säkra i tron, att deras arv av den orientaliska religionens stora skatter gjorde dem överlägsna alla andra i moralisk filosofi. Det var en sinnets vana, som bekräftades av det omfattande kastsystemet, vilket styrde sociala relationer bland hinduiska människor och etablerade ”andliga distinktioner” som helgades av århundradens bruk och berättigades av brahminernas prästerliga auktoritet. Det fanns på 1880-talet en summa av omkring 84 underavdelningar i enbart den brahminska kasten, varav en med sina specifikationer av status och regler som skiljde dess medlemmar från andra kaster och undergrupperingar. Värst bland kastsystemets missförhållanden var ”oberörbarheten” som under århundraden hindrade omkring 40 miljoner hinduer från alla kontakter med de högre kasternas medlemmar. Till sist blev ”oberörbarhet” olaglig genom en officiell akt år 1947 av det konstitutionella rådet för Indien, det år då den brittiska regeringen lovade sig själv att lämna ifrån sig all kontroll över det indiska folket och överföra all auktoritet till en fri indisk nationell regering. Den indiska nationalkongressen hade under generationer kämpat mot ”oberörbarhet”, men inte förrän uppkomsten av en moralisk impuls av nationell frihet blev denna omänskliga praxis slutligen upphävd.

     Oberörbarhet, barn-brudar och liknande förnedrande bruk illustrerar Indiens sociala och religiösa förfall under 1800-talet. Det fanns också en karaktäristisk passivitet bland folket, delvis på grund av underkastelse under århundraden av för det första den moguliska och sedan de brittiska erövrarna, vilket hade försvagat viljan hos detta en gång fria och oberoende människosläkte. Det troddes också vitt och brett, att under den mörka tidsåldern, eller Kali Yuga – en period av moraliskt förfall som hinduernas heliga böcker profeterat om, kunde inget göras för att återuppliva en anda från det förflutna, allt förtryck måste genomlidas i svaghet och ödmjuk förtvivlan. Sådan religiös pessimism gjorde Indien apatiskt och det fick rykte om att vara efterblivet, försagt och bakåtriktat, i jämförelse med västerländska nationers energier och stridslystnader, i deras aggressiva och energiska hållningar. Sådana var då några av de omständigheter och svårigheter, under vilka Madame Blavatsky arbetade vid sin ankomst till Indien 1879. Hennes syfte var att återuppliva det forntida Indiens anda, att byta sekteristisk stolthet mot ömsesidig förståelse och respekt, och att upplösa kastväsendets och religiösa olikheters hinder i en renässans av sant filosofiskt utforskande.

     Innan han lämnade Förenta Staterna hade överste Olcott varit i korrespondens med en hinduisk bekantskap, Moolji Thackersey, som han hade träffat under en resa över Atlanten 1870. När Moolji hörde talas om Teosofiska Samfundet och dess syften hänvisades Olcott till en Hurrychund Chintamon, som var president för Bombay-avdelningen för Arya Samaj, en organisation som ägnade sig åt att återuppliva Indiens vediska religion. Hurrychund skrev till Olcott om en hinduisk lärd mans arbete, Swami Dayanand Sarasvati, som Samaj-rörelsen uppkommit ifrån, och föreslog ett samgående av de två samfunden. En del steg togs i den riktningen, men senare information övertygade Olcott om Arya Samaj-rörelsens sekteriska karaktär och istället bildade han ett tredje ”mellanliggande” samfund, ”Aryavartis Teosofiska Samfund av Arya Samaj”, som västerländska teosofer kunde ansluta sig till, eller inte, som de önskade. De två samfunden förblev i denna vänskapliga relation tills senare svårigheter, som utvecklade sig i Indien, uppstod. Resan till Indien avbröts genom ett uppehåll i två veckor i England, där HPB och Olcott välkomnades av vänner och korrespondenter i London. Den 5 januari 1879 presiderade Olcott över ett möte i det brittiska Teosofiska Samfundet, vilket hade blivit organiserat omkring sex månader tidigare som ett resultat av ett besök i London av John Storer Cobb, det ursprungliga samfundets kassör. Aktiv i att bilda londongruppen var också C C Massey, en londonadvokat och skribent om spiritualism, som hade varit i New York 1875 och anslutit sig till samfundet vid den organiserande sammankomsten den 8 september. Medan grundarna var i London befann de sig i Dr och Mrs Billings hem, den senare ett medium av ovanlig integritet, och som också hade anslutit sig till samfundet i New York.

     Fartyget Speke Hall, som förde Olcott och Madame Blavatsky till Indien, lämnade den engelska kusten den 19 januari och ångade in i hamnen i Bombay den 16 februari, 29 dagar senare. Grundarna möttes av hinduiska samfundsmedlemmar, bland dem samajisten Hurrychund Chintamon, som snart fick dem att komma in i ett litet hus på Girgaum Back Road. Genast började en serie mottagningar och intervjuer. Hinduer, perser och medlemmar av Arya Samaj kom i hundratals för att hälsa på och samtala med Madame Blavatsky. Ankomsten av HPB och Olcott i Indien grumlades av en obehaglig upplevelse som uppstod när Hurrychund förvånade nykomlingarna genom att överlämna en enorm nota för hyra och andra tjänster, och det visade sig att en summa som sänts honom från Amerika för Arya Samaj aldrig lämnat hans händer. Utsatt för ett möte hos samajen lovade Hurruchend återbetalning, men grundarna flyttade genast till ett eget hus vid 108 Girgaum Road, vilket blev deras huvudkvarter under två flitiga år. Snart efter bosättningen i Bombay fann Moolji Thackersey en pojke för HPB, Abula, som då endast var 15 år gammal, och som blev hennes personlige tjänare under många år.

     Från hennes ankomst 1879 till slutet av mars 1885, då HPB lämnade Indien för sista gången, rådde en period av hastig tillväxt för den teosofiska rörelsen. De teosofiska adepterna – HPB:s lärare – fördes av den engelske journalisten A P Sinnett till allmän uppmärksamhet. Samfundet vann talrika medlemmar bland Indiens bildade människor, första numret av HPB:s tidskrift The Theosophist framträdde i oktober 1879, samfundsgrupper etablerades i många delar av Indien och Ceylon och allmänt sett sattes rörelsen i verksamhet i en riktning, som ledde till internationellt erkännande och respekt. Men under samma period hotade starkt motstridiga krafter rörelsens framskridande utifrån, medan illojaliteter, vankelmod och svek höll samfundet i oro och förvirring inifrån, vilket mycket försvagade dess kraft och skadade dess anseende inför världen. Det måste förstås, att teosofins principer, medan de uppenbarligen inte stod i strid mot någon, kompromisslöst stod emot alla former av sekterism, och att någon ansträngning, att på rationella grunder etablera ett universellt broderskaps anda oundvikligen måste komma i konflikt med ensidiga religiösa institutioners intressen. Den kristna missionen i Indien lärde sig därför snart att betrakta Teosofiska Samfundet som en farlig fiende, och förbisåg inte någon möjlighet att misskreditera teosofin och attackera rörelsens grundare.

     Ett mindre uppenbart motstånd mot den teosofiska rörelsen reste sig från en invecklad egoism i västerländsk civilisation, som blev förnärmad av idén om ett sanningssökande som inte fanns i vare sig europeiska centra för akademisk lärdom eller vetenskapens laboratorier, utan i det ”vidskepliga”, t.o.m. ”barbariska”, österlandet. Det fanns åtminstone tre orsaker för denna västerländska egenkärlek. För det första var europeisk kultur kristen till namnet, och om Jesu etik blivit förbisedd av västerländska nationer, så har det kristna anspråket på exklusiva uppenbarelser upprätthållits under många årshundraden, och smittat människorna i både Europa och Amerika med en moralisk arrogans, som kvarstod länge sedan den verksamma tron på kristna dogmer dött bort. Epitetet ”hednisk” smickrar fortfarande den som använder det, för dennes antagande om en överlägsen religion, oavsett sina egna personliga trossatser. För det andra rättfärdigade vetenskapens och teknologins seger i västerlandet, i kontrast mot Orientens primitiva bruk, denna känsla av överlägsenhet, och slutligen gjorde lättheten, med vilken europeiska styrkor underkastade österlandet för modern imperialism, det bokstavligt omöjligt, för kämpande och handlande västerlänningar, att respektera de besegrade nationerna – folk som kunde hållas i politisk träldom av ett fåtal arméregementen hos den ”överlägsna” vita rasen!

     Idag [1950] kan med nästan 75 års perspektiv krafterna i dessa psykologiska barriärer för teosofiska idéer lättare inses, än när Madame Blavatsky, assisterad av en ensam amerikansk anhängare, började sina revolutionerande arbeten i Indien 1879. Från början gjorde HPB ingen ansträngning att vinna intresse bland det styrande släktets medlemmar i Indien. Hennes tid gick helt åt för filosofiska diskussioner med lärda hinduer och experter. Olcott skrev att ”själen var debattens brännande samtalsämne”. Frågor om politik, hudfärg, affärer eller välstånd nämndes knappast. På grund av sådana okonventionella förbiseenden av den europeiska kretsen i Bombay blev samfundet snart misstänkt av de brittiska ämbetsmännen för att vara en täckmantel för politiska ränksmiderier, och agenter för regeringen sattes att vaka över Madame Blavatsky, vars ryska ursprung också väckte misstänksamhet. Med hänsyn till att samfundet ogillades av den styrande klassen blev det därför ännu mer anmärkningsvärt, att endast nio dagar efter grundarnas landstigning i Bombay erhöll överste Olcott ett brev från Mr A P Sinnett, redaktören för The Pioneer i Allahabad, som uttryckte önskemål att möta honom och publicera några intressanta fakta om deras arbete i Indien. The Pioneer var ett starkt organ, positivt till regeringen. När dess redaktör gav uppmärksamhet åt den teosofiska rörelsens syften började samfundet beaktas av mer kosmopolitiska engelska boenden. Mr Sinnetts ovanliga intresse för teosofi, vilket snart kom till uttryck, var också ett medel för att ta brittiska ämbetsmän ur föreställningen att Madame Blavatsky var en rysk spion och Olcott hennes redskap.

     1879 besökte grundarna familjen Sinnett i Allahabad. Erfarenheter under besökets sex veckor övertygade Sinnett om, att HPB hade krafter som var okända för vanliga människor, och hans intresse för ockultism intensifierades därav. I hans första bok, The Occult World [1] [Den dolda verlden], berättar han om dessa erfarenheters karaktär och ger sina intryck av Madame Blavatsky. Liksom Olcott var Sinnett högt påverkad av ”fenomenen” som HPB framställde. Men han var en man med ovanlig intellektuell förmåga, som hans tidiga författanden om teosofi visar, och trots den materialistiska utblick, som var vanlig under hans generation, var han i stånd att lägga fram en ganska omfattande redogörelse för teosofisk metafysik. Genom Madame Blavatsky vann han kontakt med de personligheter som hon beskrev som sina ”ockulta lärare”, och med vilka han bedrev en omfattande korrespondens. Flera första brev mottagna av Mr Sinnett från en av dessa adepter är tryckta i The Occult World. Hela serierna av brev av de teosofiska adepterna till Mr Sinnett och till en annan framstående engelsman –Alan O. Hume, tidigare sekreterare i regeringen för Indien – blev publicerade många år senare, 1923, i en volym kallad The Mahatma Letters.

     Mr Sinnetts The Occult World, som kom 1885, lade för 1800-talets självbelåtna värld fram en märklig berättelse om skenbara mirakler. Boken är en nykter redovisning av händelser som inga naturlagar kända för västerländsk vetenskap kunde förklara. Det mest uppseendeväckande fenomenet var troligen ”precipitationen”, väl förseglat inom det dubbla fodret av en liten kudde, av en brosch, som tillhörde Mrs Sinnett. Tillsammans med den fanns bland fjädrarna en kort notis till Mr Sinnett. Hans bok ger många beskrivningar av många liknande ockulta fenomen, med tillägg av olika andra personers vittnesbörd. Av vida större intresse är emellertid breven som Mr Sinnett mottog från en av adepterna, som, i denna hans bok, enkelt kallas ”Bröderna”. Det första bland dessa kommunikationer var ett svar på ett förslag Sinnet hade gjort, och vilket överförts till hans korrespondent av HPB, och som lade fram, att om adepterna i Simla skulle producera, där familjen Sinnett då levde, en kopia av The Times i London, på dagen för dess utgivning i England, då skulle han åtaga sig att ”omvända” var och en i det samhället till ockulta krafters faktum ”bortom vanlig vetenskaps kontroll”. Svaret, som han fann på sitt skrivbord en kväll, började direkt med detta förslag, och förklarade adepternas motvilja att utföra ”mirakler” à la carte. Följande utdrag är taget från The Occult World:

”Just precis”, skrev Mahatman, ”för att provet med londontidningen skulle stänga skeptikernas munnar” var det oacceptabelt. ”Se det i vilket ljus du vill, världen är ännu i sitt första stadium av av förtrollning… följaktligen oförberedd. Mycket sant så arbetar vi genom naturliga, inte övernaturliga, medel och lagar. Men då å ena sidan vetenskapen skulle finna sig oförmögen, i dess nuvarande tillstånd, att redogöra för undren givna i dess namn, och å den andra sidan de okunniga massorna ännu skulle vara kvar i att se fenomenen i ljuset av ett mirakel, så skulle var och en, som sålunda skulle vara vittne till händelsen, kastas ur sin balans, och resultatet skulle bli bedrövligt. Tro mig, det skulle bli så särskilt för dig själv, som givit upphov till idén, och för den hängivna kvinnan som så dåraktigt rusar in i den vidöppna dörren som leder till ökändhet. Den dörren, även om öppnad, av en så vänlig hand som din, skulle snart visa sig vara en fälla och en ödesdiger sådan, verkligen, för henne, och sådant är säkerligen inte ditt syfte. … Skulle vi samtycka till dina önskningar, vet du verkligen vilka konsekvenser som skulle följa i framgångens spår? Den obevekliga skuggan, som följer alla mänskliga uppfinningar, rör sig vidare, men få är de som har ens medvetenhet, om dess annalkande och faror. Vad kan de då förvänta sig, som skulle erbjuda världen en uppfinning, som, på grund av mänsklig okunnighet, om den tros på, säkerligen skulle tillskrivas de mörka agenter, som 2/3 av mänskligheten tror på och ännu fruktar? …

     ”Framgång med ett försök av ett sådant slag som det du föreslår måste kalkyleras över och grundas på en genomgående kunskap om människorna omkring dig. Det beror helt på människornas sociala och moraliska tillstånd i deras uppträdanden, i dessa djupaste och högst mysteriösa frågor som kan röra om i det mänskliga sinnet – de gudomliga krafterna i människan och möjligheterna Naturen innehåller. Hur många, ens bland dina bästa vänner, bland dem som omger dig, är mer än ytligt intresserade i dessa svårfattliga problem?”

Om modern vetenskaps anda och metoder skrev adepten:

Vi tvivlar inte på att din vetenskaps människor är öppna för övertygelser, men fakta måste ändå först demonstreras för dem, de måste först ha blivit deras egen egendom, visat sig tillgängliga för deras undersökningsmetoder, innan du finner dem redo för att erkänna dem som fakta… dina moderna vetenskapsmänniskor är mindre angelägna om att föra tanken till ett fysiskt samband av fakta, som för dem kan låsa upp en ockult kraft i naturen, än att ordna med en bekvämlig klassificering av vetenskapliga experiment, så den mest väsentliga hypotetiska kvaliteten är, inte att det skulle vara sant, utan endast plausibelt, i deras uppfattning.

     ”Så långt vad gäller vetenskap – så långt vi känner den. Vad gäller den mänskliga naturen i allmänhet är det på samma sätt nu, som det var för en miljon år sedan. Fördomar, baserade på själviskhet, och en allmän ovilja att ge upp en etablerad tingens ordning för nya levnadssätt och tankar – och ockulta studier kräver allt det och mycket mer – stolthet och envisa motstånd mot sanning, om det blott oroar deras tidigare meningar om sakerna – sådana är din tids karaktäristika. …

     Vad skulle då bli resultatet av de mest häpnadsväckande fenomenen, om vi antar vi gick med på att framställa dem? Om än framgångsrika, skulle fara växa proportionellt med framgången. Inget val skulle snart finnas kvar, än att gå vidare, alltmer i crescendo, eller att falla in i detta ändlösa kämpande med fördomar och okunnighet, dödade med dina egna vapen…

    De okunniga, ur stånd att gripa sig an de osynliga operatörerna, kan en dag ge utlopp åt sin vrede över de synliga agenterna i arbete; de högre och bildade klasserna skulle fortsätta med sin otro, som alltid, och slita dig i stycken som förut. Tillsammans med många klandrar du oss för vår stora hemlighet. Men vi vet någonting om mänsklig natur, som erfarenheter under långa århundraden – nej, tidsåldrar – har lärt oss. Och vi vet att så länge som vetenskapen har någonting att lära, och en skugga av religiös dogmatism fortlever i de mångfaldigas hjärtan, måste världens fördomar besegras steg för steg, inte i brådska. … den enda frälsningen för den uppriktige, som är kunnig i ockulta vetenskaper, ligger i allmänhetens skepticism: charlatanerna och jonglörerna är adeptens naturliga sköldar. Den allmänna tryggheten är tillförsäkrad endast genom vårt hemlighållande av de fruktansvärda vapen, som annars skulle kunna användas emot dem, och som, som du blivit sagd, blir dödliga i händerna på de onda och själviska.”

Detta brev, mottaget av Mr Sinnett sommaren 1880, uppenbarar kontrasten mellan det europeiska sinnet, angeläget om ”vetenskapliga demonstrationer”, och de teosofiska adepternas djupt undervisningsmässiga syften. Nästa brev, som gällde Mr Hume såväl som Sinnett, ägnar sig åt de upphöjda moraliska idéer som den teosofiska rörelsen är grundad på. Hume hade läst det första brevet Sinnett mottagit och tillsammans hade de föreslagit bildande av en liten grupp av kultiverade individer för studier av ockultism, vilket skulle ske under direkt förmyndarskap av deras adept-korrespondenter, med de två engelsmännen som förmedlare.

     Det andra svaret till Sinnett fortsatte med förklaringen i det första brevet, och med utvidgningar om skillnaden mellan den österländska ockultismens anda och de mentala och moraliska attityderna, hos t.o.m. de högst kultiverade européer, och som uppkommit under inflytande av västerländsk materialism och kristna idéer i religion. Det börjar:

”Vi kommer att ha korsande syften i vår korrespondens, tills det har blivit fullkomligt klart, att ockult vetenskap har sina egna forskningsmetoder, lika fixerade och självmäktiga, som metoderna för dess antites, fysisk vetenskap, är på sitt sätt. Om den senare har sina diktat [eng. dicta] så har också den föregående det;… mysterierna var aldrig och kan aldrig bli satta inom allmänhetens räckvidd, inte förrän den efterlängtade dagen när vår religiösa filosofi blir universell. Inte vid någon tid har mer än en knappt märkbar minoritet av människor besuttit Naturens hemligheter, även om folkmassor har bevittnat de praktiska indicierna på möjligheten att inneha dem. Adepten är en sällsynt blomning av en generation av efterforskare, och för att bli en måste han lyda den inre impulsen av sin själ, oberoende av den världsliga vetenskapens eller skarpsinnets välbetänkta övervägningar.”

Skrivaren övergår nu till frågan om att gynna Mr Sinnett med personliga instruktioner, för att han skall kunna överföra ockulta hemligheter till allmänheten på ett ”ändamålsenligt” sätt. I de första sidorna i The Occult World visar Sinnett sitt missnöje med Madame Blavatskys okonventionella sätt, och hänvisar till hennes misslyckande med att ge ”Indiens brittisk-styrande klasser” lämplig uppmärksamhet. Han talar om hennes ”attityd av iögonenfallande sympati med de av jorden infödda, i jämförelse med européerna, djupt beklagansvärda misstag” som enligt honom hämmade att Teosofiska Samfundet etablerades på ett ”värdigt fotfäste”. Det är tydligt att Mr Sinnett uppfattade Madame Blavatsky som en utomordentlig kvinna, som besatt många avundsvärda kvaliteter, men ledsamt oduglig för uppgiften att instruera 1800-talets intellektuella samhällsklasser. Hans nedlåtande attityd mot henne, om än mindre tydlig än Olcotts självinnehavda utslag av personliga förtrytelser, framgår av sådana omdömen som dessa, vilka innebar att han, Sinnett, var långt bättre än HPB för att undervisa om teosofi eller ockultism för kultiverade människor. Faktum är att denne kosmopolitiske brittiske journalist var helt oförmögen att lägga ner den ”vite mannens börda”. Hans sätt att göra saker på var otvetydigt det bästa. Senare övergick sakta Sinnetts oförmåga att förstå Madame Blavatsky från hans missnöje med hennes ’excentriciteter’, till en avundsjuka, som till sist gjorde slut på hans användbarhet för den teosofiska saken.

     I detta andra brev delges Sinnett skälen för att Madame Blavatsky var ombud för adepters broderskap, och påmindes om offren som hon, och även Olcott, hade gjort, för att tjäna den teosofiska rörelsen. Om motiv och levnadssätt hos dem, vilka skulle vilja stå i direkt korrespondens med adepterna, säger brevet:

”Din önskan är att bli förd till att kommunicera med en av oss direkt, utan Madame Blavatskys medverkan. … Din idé skulle vara, som jag förstår den, att erhålla sådana kommunikationer, antingen genom brev, såsom det nuvarande, eller genom hörbara ord, för att bli ledd av en av oss i skötseln och principiellt i instruktionen av samfundet. Du söker allt detta, och ändå, som du själv säger, har du hittills inte funnit tillräckliga anledningar att ens ge upp ditt sätt att leva på, som är direkt fientligt mot sådana kommunikationssätt. Detta är knappast rimligt. Den som skulle vilja lyfta mysticismens fana högt, och proklamera dess närliggande välde, måste ge exemplet för andra. Han måste vara den förste att ändra sina levnadssätt och, ifråga om studiet av de ockulta mysterierna, som det övre steget på kunskapens stege, högt proklamera det som sådant, trots exakta vetenskapers och samhällets opposition. …”

Brevet fortsätter med en analys över motiven som får Sinnett att göra sitt förslag. De sägs kortfattat vara en personlig önskan att lära känna karaktären i Naturens ockulta krafter och att äga dem, att demonstrera deras existens för ett fåtal valda västerländska sinnen, att försäkra sig själv om verkligheten av ett liv efter döden och, slutligen, att vinna positiv kunskap, att "adepterna" som talats om av Madame Blavatsky verkligen existerar, och inte är ”fiktioner hos en oordnad hallucinatorisk hjärna”. Brevet fortsätter:

För våra sinnen framstår således dessa motiv, allvarliga och värda varje seriös betraktelse ur världslig synpunkt, som själviska. (Du får ursäkta mig för vad du kan se som grovhet i språket, om vad du önskar är det som du verkligen uttrycker –- att lära känna sanning och få instruktion från oss, som tillhör en helt annan värld än den du rör dig i.) De är själviska, ty du måste vara medveten om att Teosofiska Samfundets huvudsyfte inte så mycket är att tillfredsställa individuella aspirationer som att tjäna några medmänniskor, och det verkliga värdet i den verkliga termen ’självisk’ som kan skorra i ditt öra har en särskild betydelse för oss som det inte kan ha för dig; därför måste du, till att börja med, inte acceptera det på annat sätt än i den föregående betydelsen. Kanske kan du bättre uppskatta vår mening när det sägs att enligt vår syn blir de högsta aspirationerna för mänsklighetens välfärd färgade med själviskhet om en skugga av önskan efter egennytta står och lurar i filantropens sinne, eller en tendens till att göra orättvisa, även då dessa existerar omedvetet för honom själv. Ändå har du alltid diskuterat bara för att lägga ner idén om universellt broderskap, ifrågasatt dess användbarhet, och föreslagit att omforma Teosofiska Samfundet enligt principen om ett kollegium för speciella studier i ockultism.

Dessa tidiga brev från adepterna, liksom alla de andra som skulle komma, lämnar inga tvivel om det ockulta broderskapets grundavsikter. Adepterna brydde sig endast om det stora etiska idealet om mänskligt broderskap. De skulle undervisa, assistera och ge sina krafter för ockulta demonstrationer endast för dem som höll broderskapets syfte först i sina hjärtan och som stadigt skulle arbeta för dess förverkligande i människornas värld. Dessa var villkoren, som lades ner, med eftertryck, utan slut, för alla som ansökte om instruktion från de teosofiska lärarna.

     A O Hume som förenade sig med Sinnett i förslaget att bilda ett samfund, i vilket de skulle vara de ledande lekmännen, mottog också ett brev, som ännu mera kraftfullt anger villkoren för framgång i ockult filosofi. Hume var en man av utomordentlig intelligens och personlig disciplin, men liksom de flesta västerlänningar fann han det svårt att förstå varför HPB:s lärare inte kunde möta honom enligt hans förhållanden, istället för på sina egna villkor. Brevet till Hume är ett långt brev som besvarar åtskilliga frågor. Det börjar med att betrakta idén om ett speciellt samfund, och förklarar vad som kan vara praktiskt i den riktningen, och välkomnar intresset hos en så kultiverad och begåvad engelsman. När detta är gjort beskrivs igen avgrunden som skiljer ockultismen från västerländska begrepp:

”Du säger att det är få grenar i vetenskapen med vilka du inte äger en större eller mindre bekantskap, och att du tror att du gör en viss mängd nytta genom att ha förvärvat förmågan att göra detta genom långa studieår. Tveklöst gör du det, men vill du tillåta mig att skissa upp för dig ännu klarare skillnader, mellan formsätten, för fysiska (ofta kallad exakta, närmast blott som en komplimang) och metafysiska vetenskaper. Den senare, som du vet, då den är oförmögen att verifieras framför blandade åskådare, klassificeras av Mr Tyndal som ett diktningens påhitt. Den realistiska vetenskapen av fakta är å andra sidan ytterst prosaisk. Nu är för oss, stackars okända filantroper, inga fakta av någon av dessa vetenskaper intressanta, förutom i deras grad av potentialitet för moraliska resultat, och i proportion till deras användbarhet för mänskligheten. Och vad kan, i sin ståtliga isolering, vara mer likgiltigt för var och en och allting, eller mera bundet till ingenting annat än sina själviska behov för sitt eget framåtskridande, än denna materialistiska vetenskap om fakta? Får jag då fråga, … vad har lagarna enligt Faraday, Tyndal, eller andra att göra med filantropi, i deras abstrakta relationer med mänskligheten, sedda som en intelligent helhet? Vad bryr de sig om människan, som en isolerad atom i denna stora och harmoniska helhet, även om de ibland kan vara av praktisk användning för honom? …

     Exakt experimentalvetenskap har ingenting att göra med moral, dygd, filantropi — därför, kan den inte kräva något av vår hjälp förrän den passar sig själv ihop med metafysik. Då den endast är en kall klassificering av fakta utanför människan, och existerar före och efter henne, upphör dess användbara område för oss vid de yttre gränslinjerna av dessa fakta, och vad än slutsatserna och resultaten för mänskligheten av de ting som förvärvats genom hennes metod må vara, så bryr den sig litet därom…

     ”Skulle solen, den store näringsgivande fadern för vårt planetära system, kläcka granit-kycklingar ’under kontrollerade omständigheter’ ur stenblock i morgon skulle de (vetenskapsmännen) godtaga det som ett vetenskapligt faktum, utan att spilla ett beklagande över att fåglarna inte var levande, så att de kunde föda de hungriga och svältande. Men låt en Shaberon överkorsa Himalaya vid en tid för hungersnöd, med mångfaldiga säckar med ris för de iskalla folkmassorna – vilket han skulle kunna -– och dina polisdomare och uppbördsmän skulle antagligen inkvartera honom i fängelse för att få honom bekänna vilken kornbod han hade plundrat. Detta är exakt vetenskap och din realistiska värld. Och även om, som du säger, är präglad av världens vida utsträckning av okunnigheter i varje ämne, och med relevans betecknar det som ’ett fåtal kännbara fakta som är samlade och grovt generaliserade, och som en teknisk jargong, uppfunnen för att dölja människans okunnighet om allt som ligger bakom dessa fakta’ och även om du talar om din tro i naturens oändliga möjligheter, är du ändå nöjd med att tillbringa ditt liv i ett arbete som bistår endast densamma, exakta vetenskapen…”

I svar till Hume’s förfrågan om vad gott han kan uträtta genom studium i ockultism skriver hans korrespondent:

”När de infödda ser att intresse tas av engelsmännen, och till och med av några högre ämbetsmän i Indien, för deras fäderneärvda vetenskaper och filosofier, kommer de själva att öppet ta till sig deras studier. Och när de kommer att inse att de gamla ’gudomliga’ fenomenen inte var mirakler, utan vetenskapliga resultat, kommer vidskepelsen att mojna. Således kommer den största ondska som nu nedtrycker och fördröjer den indiska civilisationens återupplivande med tiden att försvinna. Den nuvarande tendensen hos utbildningar är till att göra dem materialistiska och utrota andlighet. Med en riktig förståelse för vad deras förfäder menade med sina skrifter och läror kommer utbildning att vara en välsignelse, medan de nu ofta är en förbannelse…

     ”Samma orsaker som materialiserar det hinduiska sinnet påverkar på samma sätt allt västerländskt tänkande. Utbildning placerar skepticism på tronen, men sätter andlighet i fängelse. Du kan göra oerhört gott genom att medverka till att ge de västerländska nationerna en säker bas som deras söndersmulande tro kan återuppbyggas på. Och vad de behöver är beviset som endast asiatisk psykologi förser med. Ge detta, och du kommer att skänka sinneslycka för tusenden. Tiden för blind tro har gått, den för förfrågningar är här. Förfrågningar som endast avslöjar fel, utan att upptäcka något som själen kan bygga på, kommer endast att kalla fram ikonoklaster [bildstormare]. Bildstormeri kan, av själva sin destruktivitet, inte ge någonting; det kan bara jämna med marken. Men människan kan inte vara nöjd med bar och naken negation. Agnosticism är bara ett temporärt uppehåll. Detta är ögonblicket för att leda den återkommande impulsen, som snart måste komma, och som kommer att föra tiden mot extrem ateism, eller dra den tillbaka till extrem prästerlighet, om den inte leds till ariernas [det indiska folkets ursprung] ursprungligt själstillfredsställande filosofi.

     Den som observerar vad som pågår idag, å ena sidan hos katolikerna som föder fram mirakler lika fort som de vita myrorna gör sina unga, å andra sidan bland fritänkarna som i massor konverterar till agnostiker – kommer att se sakers tendenser. Tiden festar om i utsvävningar med fenomen. Samma underverk som spiritualisterna åberopar i opposition mot dogmerna om evig fördömelse och försoning, svärmar katolikerna med för att vittna om som bevis på deras tro på mirakler. Skeptikerna driver med båda två. Alla är blinda och det finns ingen att leda dem.

     ”Du och dina kollegor kan hjälpa med att lämna material för en behövd universell religiös filosofi; en som är orubblig och ointaglig för vetenskapliga anfall, ty den utgör själv en absolut vetenskaps slutgiltighet, och en religion som verkligen är värdig namnet, då den innefattar relationerna mellan den fysiska och psykiska människan, och av de två till allt som är över och under dem. Är inte detta värt en ringa uppoffring? Och om, efter reflektion, du skulle besluta dig för att inträda i denna nya karriär, låt det bli känt att ditt samfund inte är något mirakelsysslande eller någon banketterande klubb, inte heller särskilt givet för studium i fenomenalism. Dess huvudsyfte är att utplåna rådande vidskepelser och skepticism och ur länge inseglade uråldriga grunder draga fram beviset, att människan kan forma sitt eget framtida öde, och veta med säkerhet att hon kan leva härefter, om hon bara vill, och att alla ”fenomen” endast är manifestationer av naturlig lag, att försöka omfatta och begripa, vilket är varje intelligent varelses åliggande.”

Korrespondensen började med dessa brev och fortsatte under ett antal år. Medan de föregående utdragen kan tjäna till att illustrera Mahatma-brevens allmänna karaktär blev senare kommunikationer långa utläggningar i den ockulta filosofin – förklaringar av de teosofiska läror på vilka Mr Sinnett baserade sin andra bok, Esoteric Buddhism [De invigdes lära]. [2] Även om Sinnett utvecklade en djupt mänsklig tillgivenhet och vördnad för hans avlägsna instruktör och under en tid gav oförbehållsam tjänst för teosofiska rörelsens arbete blev hans antagonism och orättvisa mot HPB hans fall. Han föll slutligen tillbaka i spiritualistiska bruk och förlorade all kontakt med den teosofiska rörelsens verkliga inspiration. Hume blev missnöjd 1882 och lämnade sedan samfundet fullständigt. Han gav sig aldrig helhjärtat åt teosofiska rörelsen, och de reservationer som han bibehöll i sin korrespondens med adepterna ledde till ett främlingskap, som skenbart berodde på filosofiska olikheter med dem men egentligen på hans omätliga fåfänga som gjorde det omöjligt för honom att lära sig från någon annan än honom själv.

     Under de första få åren blev emellertid dessa högt stående engelsmäns intresse en viktig faktor i teosofins spridning, både i Indien och Europa. Sinnetts bok The Occult World [Den dolda verlden] drog till sig stor uppmärksamhet genom hela västerlandet, och när han återvände till England blev han aktiv i Teosofiska Samfundets Londonloge. Hume, även om han slutligen skiljde sig från teosofiska rörelsen, fortsatte i humanitära verksamheter, och blev en ledande upphovsman vid utformningen av den indiska nationalkongressen. I Hind Swaraj, Gandhi’s bok om indiskt självstyre, citeras Hume’s överläggningar med indiska patrioter mer än en gång, som en grundares visa ord. [3] Det kan inte ifrågasättas, att hur än det slutligen blev med deras anslutningar, så befrämjades teosofiska rörelsen av både Mr Sinnett och Mr Hume under perioden för deras aktiva deltagande i dess arbete.

*

Fotnoter:

1. The Occult World, A. P. Sinnett (London: Trübner & Co., 1881).
    På svenska Den dolda verlden.

2. Esoteric Buddhism, A. P. Sinnett (London: Trübner & Co., 1883).
    På svenska De invigdes lära.

3. Hind Swaraj, or Indian Home Rule, M. K. Gandhi (G. A. Natesan & Co., Madras, India).