Idag är Sällskapet för psykisk forskning i London (SPR) välkänt och med mer omfattande registrerade undersökningar än av någon annan forskningsorganisation på området är det respekterat. Mindre känt är att det grundades 1882 av en grupp som bl. a. bestod av flera ledande medlemmar i Teosofiska Samfundets London-loge. De senare var professor F W Myers, W Stainton Moses – som skrev under pseudonymen ”M A (Oxon)” – och C C Massey.

    Det är tydligt att dessa grundare av SPR var mer attraherade av teosofin för dess samband med psykiska fenomen än av dess etiska principer, vilka var i H P Blavatskys omtanke och beaktande.

    Det nya samfundet förklarade i alla fall i sitt inledande tillkännagivande, att ”det nu är lämplig tid att göra organiserade och systematiska försök att undersöka den stora del av omtvistliga fenomen, som anges med sådana termer som mesmeriska, psykiska och spiritualistiska.” Kommittéer kom till att utses för att undersöka och rapportera om sådana ämnen som telepati, hypnos, trance, klärvoajans, känsligheter, uppenbarelser, etc. Det förklarades att ”sällskapets syfte skall vara att närma sig dessa olika problem utan förutfattade meningar eller partiskheter av något slag, och i samma anda av exakt och opassionerad efterforskning, som fått vetenskapen att lösa så många problem, en gång ej mindre dunkla, ej heller mindre hett debatterade.” Det nya samfundet drog nästan omedelbart till sig en vänkrets av några hundra män och kvinnor med anseenden och förmågor på sina olika fält. 1884 hade sällskapet gjort åtskilliga undersökningar, börjat publicera sina Proceedings [Förfaranden, protokoll] och fick allmänt förtroende som ett allvarligt vetenskapligt organ. Tillkännagivandet att SPR bildats välkomnades varmt i The Theosophist. En ledare kallade på att uppmärksamma likheten i det nya sällskapets syften med några av de teosofiska och erbjöd med den följande avslutningen fullt samarbete.

Det nya sällskapet för psykisk forskning har således våra bästa önskningar, och om vår hjälp icke föraktas kan det räkna med assistans av våra 37 asiatiska loger i utföranden av sina undersökningar. Vi skulle blott vara alltför glada att enrolleras i denna rörelse, som är för världens bästa —vänliga tjänster av en kår av hinduer, parser och galesiska gentlemän av bildning, vilka har tillgång till sina respektive länders litteratur i modersmål, sanskrit och pali, och som ännu aldrig, vare sig genom offentliga eller några privata förbindelser, förts till samarbete med europeiska studerande i psykologi. ... Låt oss på alla sätt få en internationell snarare än lokal undersökning av de mest viktiga av alla ämnen för mänskliga studier — psykologi. [1]

Det finns belägg för att Londongruppen accepterade denna inbjudan till samarbete. Londonlogen stod under stort inflytande av Mr Sinnett som hade återvänt till England och de flesta medlemmarnas intressen gällde ”det ockultas” fenomenaspekter. Londonlogen var därför ett centrum för ivriga undersökningar och experiment, till namnet i linje med Teosofiska Samfundets tredje syfte. Det gick rykten om ”astrala framträdanden”, ”ockulta brev” och andra fenomen, som sattes i samband med de mysteriösa ”bröderna”, vilka antogs vara osynliga styresmän bakom de teosofiska aktiviteterna.

    När överste Olcott anlände till London tidigt på sommaren 1884, något senare åtföljd av HPB, steg intresset till en riktig upphetsning. Det uppstod en begeistring som med det faktum, att ett antal medlemmar i SPR också tillhörde Teosofiska Samfundet, gjorde det naturligt och rimligt för SPR att vända sin uppmärksamhet åt inbjudna möjligheter som låg till hands, och SPRs styrelse utsåg den 2 maj 1884 en ”kommitté med syfte att få sådana belägg för påstådda fenomen i samband med Teosofiska Samfundet, som kan lämnas av den kårens medlemmar i England eller som skulle kunna erhållas någon annanstans.” Från denna begynnelse växte det berömda ”utsättandet” fram, vilket under en tid kom att hota Teosofiska Samfundet till dess ruin och undergång.

    Ursprungligen bestod SPR-kommittén av professorerna E Guerney, FWH Myers, F Podmore och JH Stack. Sedan tillkom prof. Henry Sidgwick, Mrs Sidgwick och Mr Richard Hodgson, en ung man med akademisk examen.

    Under maj månad frågade kommittén ut överste Olcott, och han skildrade detaljer i varierande fenomen han hade bevittnat under sina år av samvaro med HPB. Mohini M Chatterji, en ung hindu som hade följt med grundarna från Indien, blev också utfrågad. Mr Sinnett upprepade för kommittén sina observationer över fenomenen som är beskrivna i hans The Occult World. Under sommaren inbjöd SPRs Cambridge-avdelning flera gånger överste Olcott, Chatterji och Madame Blavatsky att vara närvarande och enligt kommitténs preliminära rapport ”gick besökarna med på att bli utfrågade i många ämnen”. Kommittén erhöll tillkommande rapporter från många källor, vilka vittnade om en brett område av variationer av fenomen, iakttagna under de föregående tio åren i Europa och Amerika såväl som i Indien. Alla vittnena var ansedda personer.

    På hösten 1884 publicerade kommittén ”för privat och konfidentiellt ändamål” den första ”kommitté-rapporten”, en pamflett på 130 sidor, numera mycket sällsynt. Den innehåller en beskrivning över undersökningarnas grund och natur, kommitténs kommentarer och preliminära slutsatser och två anmärkningar, en beträffande Coloumbs, den andra av prof. Myers med en kort sammandrag av teosofiska synsätt och förklaringar av fenomenen ifråga. Den rapporten hade också ett antal bilagor som summerade belägg och indicier från de många vittnena.

    Fenomenen som undersöktes av kommittén var huvudsakligen 1) ”astrala framträdanden” av levande människor, 2) förflyttningar med ”ockulta” medel av fysiska föremål, 3) ”nedfallanden” av brev och andra budskap, och 4) ”ockulta” ljud och röster. I den tidiga delen av kommitténs rapport sägs det att vid beaktande av tecknen på onormala händelser har de ”helt igenom vägrat att beträffande någon onormal händelse godtaga belägg av något betalt medium”. Den fortsätter med att säga att ”vid behandlingen av dessa frågor medges, att speciell stringens är nödvändig och en uppenbar försiktighet ligger i, att kunna utesluta alla vanliga och grundläggande motiv för bedrägeri eller överdrifter”. Men beträffande misstankar eller motiv rörande teosofiska talesmän säger den, att ”vi kan genast säga att inga trovärdiga belägg har förts till oss beträffande en sådan syn.”

    Även om vittnena betonade att de teosofiska fenomenen inte var av det slag som var kända som mediumistiska, och även om Madame Blavatsky avstod från att producera några fenomen för kommitténs beaktande, då hennes syfte var att föra fram vissa doktriner, inte att bevisa sin egna besittning av ockulta krafter, var kommitténs sätt att närma sig det hela, och dess teorier att förklara fenomenen, de bekanta som användes i spiritualistiska undersökningar. Kommittén förklarade att det fanns tre punkter som påkallade den största försiktighet för deras del. Den första därav var att ”det är säkert, att bedrägeri har utövats av personer som stod i samband med samfundet”. Detta refererar till anklagelserna som fördes fram av Coulombs, vilka var medlemmar i Teosofiska Samfundet, mot Madame Blavatsky, beträffande ”Kiddle-händelsen” och till vissa ”belägg som privat fördes till oss av Mr C C Massey.” I denna sak säger kommittén att den föreslår ”åtminstone för det västerländska sinnet, att ingen mängd av försiktighet kan vara för stor i att syssla med bevis av detta slag.”

    En andra punkt som restes av kommittén var att ”teosofin tilltalar ockulta personer och metoder”. Vana vid att syssla med medier och med mediumistiska manifestationer, där de moraliska och filosofiska faktorerna inte har någon betydelse, och vana vid att tro, att där det finns förtegenhet måste det föreligga bedrägeri, så gillade kommittén inte idén som hade klargjorts i alla tider av HPB, att de ockulta fenomenens ändamål, deras framställande och lagar, icke skulle underkastas vetenskapliga utforskningar, utan skulle göras kända endast för dem, som kvalificerar sig under striktaste hemlighetslöften och lärjungaskap. Slutligen gav kommittén uttryck för att

Teosofin gör anspråk som, även om de löftesmässigt grundar sig på ockult vetenskap, i själva verket ytterst täcker mycket mer än blott ett vetenskapligt fält.

Detta är inte heller förenligt med kommittén, som anmärker:

Religionernas historia skulle ha skrivits förgäves om vi fortfarande föreställde oss en Judas eller Joe Smith som varande det enda slag av apostlar som behövde vakas över… Misstankar av detta slag är av nödvändighet något vaga, men det är icke vår sak att fastställa dem. Vad vi måste påpeka är, att det är vår plikt som undersökare att undersöka bevisen för teosofiska underverk, att antaga möjligheten av ett noga överlagt sammanfogande, för att å vissa teosofers vägnar bedraga. Bara av det faktum, att vi inget skäl finner att tillskriva någon av de personer, vars indicier vi har att beakta, något vulgärt eller simpelt motiv för något sådant sammanfogande, kan vi inte anse att den möjligheten är utesluten.

Men trots dess misstankar, tvivel, rädslor och mentala reservationer, som förorsakades av okunnighet om lagarna för metafysiska fenomen, genom HPBs absoluta vägran att avslöja processer i praktisk ockultism, genom atmosfären av mystik som omgick hela ämnet för de dolda ”Bröderna” och deras krafter, genom anklagelserna för bedrägeri som lades fram av Coulombs vid HPBs dörr och av de avslöjade ”bevisen som privat framfördes för oss av Mr C C Massey” — trots alla dessa störande element, var vittnesbörden som samlades ihop av kommittén så absolut överväldigande, beträffande de påstådda fenomenens fakta, att kommittén fann sig själv tvungen att göra vissa medgivanden:

Det är tydligt att om vi skulle kunna förklara alla de beskrivna fenomenen genom blotta antaganden av skicklig trolldom vad gäller Madame Blavatsky och Coulombs, assisterade av något antal hinduiska tjänare, skulle vi under nuvarande omständigheter knappast anse oss ha tillräcklig grund för vidare forskning. Men detta antagande skulle inte på något sätt stämma med saken. Makarna Coulombs utsagor drar inte in några andra i det påstådda bedrägeriet, förutom Madame Blavatsky. De andra teosoferna är alla enligt dem lättlurade personer. Bevisen som anges i bilagan synes oss nu göra det omöjligt att utesluta en eller annan av två alternativa slutsatser: Antingen att något av fenomenen som upptecknats är genuina eller att andra personer som har roller i samfundet och med ställningar att kunna förlora har tagit del i överlagda bedrägerier.

I enlighet med detta uttalade kommittén dessa slutsatser:

I helhet tycks det emellertid (om än med några allvarliga reservationer) vara otvivelaktigt, att det finns ett prima facie-fall, åtminstone för en del gjorda anspråk, vilka, så långt SPRs undersökningar hittills har nått, inte följdriktigt kan ignoreras.

Kommittén beslöt att sända en av sina medlemmar till Indien för att undersöka anklagelserna som gjorts av Coulombs, att intervjua de åtskilliga vittnena till fenomenen, vilka intygats av hinduer och européer i Indien, och att rapportera om resultaten av en sådan undersökning. Mr Richard Hodgson var den medlem som valdes. Hans rapport är grunden och överbyggnaden för det lovsjungna ”utställandet” som inneslöts i Volym III av SPRs Proceedings.

    Hodgson anlände till huvudkvarteret i december, tillbringade tre månader med att fullfölja sina forskningar och återvände till England i april 1885. Han var därför närvarande i Indien under det häftiga angreppets period och bevittnade det vankelmodiga försvaret. Han såg angriparnas djärva tillförsikt och observerade överste Olcotts och andra ledande teosofers försynta, tveksamma och rädda attityder. Hade inte något annat inflytande varit i verksamhet i Hodgsons sinne hade endast dessa förmått övertyga honom om, att teosofin, Teosofiska Samfundet, ”adeptbröderna”, deras läror, och med HPBs fenomen, inget annat var, än ett väldigt lurendrejeri, påhittat och genomfört för något hemligt ändamål.

    Mr Hodgsons rapport över sina undersökningar underkastades SPRs kommitté, blev av den reviderad och vid sällskapets allmänna möte den 24 juni 1885 läste Prof Sidgwick, som tillhörde kommittén, upp dess slutsatser. Vissa svårigheter uppstod och Mr Hodgson tillbringade sex månader åt att bearbeta sin rapport. Med tiden blev det allmänt förstått att SPR-kommitténs rapport var helt fientlig mot de teosofiska fenomenen. Men liksom i fallet Coulomb bedrevs förberedelserna i hemlighet och tystnad för denna mer ”respektabla” attack. Ingen möjlighet gavs teosoferna att syna Mr Hodgsons rapport, ingen chans gav för korrigering, kritik, invändning, eller motargument, och under det långa dröjsmålet fick rykten om kommitténs slutsatser påverka allmänna uppfattningar innan några bevis hade blivit framlagda. Under tiden kunde teosoferna bara avvakta framställandet av anklagelser, som de inte visste någonting om i deras särskilda karaktär och till vilken därför inget svar var möjligt.

    Kommitténs slutsatser och Mr Hodgsons rapports fulla text blev slutligen inlemmade i SPRs Proceedings, Volym 3, s. 201-400, som utgavs i december 1895.

    Kommitténs väsentliga slutsatser innefattas i följande utdrag:

Efter att noggrant ha vägt allt bevismaterial som förelegat har kommittén enhälligt kommit fram till följande slutsatser.

    1) Att breven som framlämnats av Madame Coulomb, åtminstone alla de som kommittén haft möjlighet att självt examinera och underkasta experters omdömen, otvivelaktigt är skrivna av Madame Blavatsky och räcker att bevisa att hon har varit engagerad i en länge pågående förbindelse med andra personer i att med vanliga medel fokusera en serie av skenbara underverk till stöd för den teosofiska rörelsen.

    2) Att särskilt skrinet i Adyar, genom vilket brev, föregivet komna från Mahatmas, blev mottagna, var noggrant arrangerat med en syn om hemliga inläggningar av brev och andra föremål genom en skjutpanél på baksidan, och regelbundet användes för detta syfte av Madame Blavatsky eller hennes ombud.

    3) Att det följaktligen finns ett mycket starkt allmänt antagande, att alla de förunderliga berättandena som framlagts som bevis för existensen av mahatmorna och deras ockulta krafter är att förklaras som beroende av (a) avsiktligt bedrägeri utfört av eller på uppmaning av Madame Blavatsky, eller (b) spontana illusioner eller hallucinationer, eller omedveten förvrängning eller påfund från vittnenas sida.

    4) Att efter undersökning av Mr Hodgsons rapport om hans personliga förfrågningars resultat är de av den uppfattningen, att vittnesmålen om dessa underverk icke i något fall är tillräckligt, deras mängd och karaktär tagna tillsammans, för att motstå de allmänna förmodandenas kraft, som ovan nämnts.

    Följaktligen anser den att det skulle vara att förspilla tid att förlänga undersökningen.

    Med hänvisning till Madame Blavatsky själv säger kommittén:

För vår egen del ser vi henne varken som språkröret för dolda siare eller som en blott simpel äventyrerska, men anser att hon har förvärvat en titel för stadigvarande hågkomst som en av de mest fulländade, genialiska och intresseväckande bedragarna i historien. [2]

Kommitténs preliminära och slutgiltiga rapporter skall ses tillsammans. En noggrann undersökning av dessa dokument bevisar som inget annat en ofantlig orättvisa i SPRs undersökning och rapport. För det första var undersökningen helt ex parte [ensidig och partisk]. Kommittén lade fram sitt eget förfarande, bestämde dess egna utgångspunkter, gick med på vad det var som de valde, avvisade vad det valde, redogjorde för vad det valde av stöd — lidande under ingen tillsyn, inga säkerheter för att söka opartiskhet eller erbjuda upprättelse, såvitt jäv eller annan vinkling förelåg. Den förklarade sig själv vara domstol, domare och jury över sina egna förslag, handlingar och beslut, enligt eget behag tog den slutligen på sig rollen av åklagare utan att låta eller tillåta dem som sålunda liknade ”svarande” att ha någon rätt till korsförhör eller genmäle. Det som till synes började som blott ett förfrågande ifråga om bevisen som var tillgängliga rörande de teosofiska fenomenen urartade till någonting som mycket liknade ett kriminellt åtal, i vilket en dom om ”skyldig” blev uttalad över HP Blavatsky, utan hörande, utan överklagande, utan utväg eller tillflykt. Hade kommittén varit en i vederbörlig ordning och lagligen bildad domstol hade dess procedur varit att likna vid den franska revolutionens kommitté för allmän säkerhet.

    Kommittén var nu faktiskt ett konkurrerande sällskap, men vars ändamål, metoder och syften var radikalt annorlunda än de som HP Blavatsky och Teosofiska Samfundet hade tillkännagivit under tio år före undersökningen. Sällskapet för psykisk forskning var intresserat enbart i fenomenen och drevs av blott vetenskaplig nyfikenhet. Det frånsade sig uttryckligen något intresse i filosofisk forskning, något samband med ockulta lagar, någon hänsyn till moraliska omständigheter. Teosofiska Samfundet och HPB tillstod öppet och tvärt emot detta, att dess huvudsakliga syfte var det universella broderskapets moraliska omständigheter, dess andra syfte det allvarliga studiet och jämförandet av religioner och filosofier, och dess tredje syfte undersökandet av lagarna och krafterna, ännu oförklarade och missförstådda. Icke alls fenomen, utom då dessa kan vara episodiska och belysande. Dessa skillnader erkändes av kommittén. Den preliminära rapporten säger:

Skillnaden mellan Teosofiska Samfundet och Sällskapet för psykisk forskning är … nästa diametrala. SPF existerar bara som ett maskineri för undersökning … Teosofiska Samfundet existerar huvudsakligen för att förkunna vissa doktriner som redan formulerats, dessa doktriner stödda genom fenomen som öppet är avsedda och tillämpade snarare för att påverka individuella sinnen än att utan åtskillnad vara till handledning åt den vetenskapliga världen.

Kommitténs attityd mot de ”vissa doktrinerna som redan formulerats” för vars förkunnande Teosofiska Samfundet ”huvudsakligen existerar” visas av dess egna rapporter. I den preliminära rapporten sägs det att ”Teosofiska Samfundet stiftades … för vissa filantropiska och litterära ändamål, med vilka vi icke nu är berörda.” I den slutliga rapporten görs utlåtandet: ”Teosofiska Samfundet bildades till skenet för vissa filantropiska och litterära syften … med dessa doktriner (eller så kallad ’visdoms-religion’) har kommittén, naturligtvis, ingen befattning.”

    Det skall i samband med denna användning av ordet ”till skenet” förstås, att det inte koms med en skymt av bevis för att visa, att Teosofiska Samfundet någonsin hade några andra syften än dess tillkännagivna.

    Kommittén tog tillräcklig notis om de teosofiska lärorna för att erkänna deras omfattande konsekvenser:

Läran … omfattar en kosmogoni [vetenskap om himlakropparnas uppkomst], en filosofi, en religion. Med värdet av denna lära i sig är vi för närvarande inte berörda. Men det är uppenbart, att skulle de vida accepteras skulle en stor förändring införas i mänskligt tänkande på nästan varje område. För att ta endast en punkt, så skulle västerlandets och österlandets andliga och intellektuella förhållanden under tiden i stort bli ombytta. ”Ex oriente lux” skulle vara mer än en metafor [bildligt uttryck] och ett minne; det skulle vara faktiska och samtidiga faktas uttryck. [Kursiveringar tillagda.]

Varför var inte kommittén ”befattad” med denna läras värde? Var det för att västerlandet eller kommittén redan ägde ymnig kunskap beträffande superfysiska fenomens existens och lagarna och processerna genom vilka sådana fenomen framställs? Här är vad som deklarerades i SPRs programbroschyr 1882:

”Detta sällskaps grundare erkänner till fullo de ovanliga svårigheter som omger detta forskningsområde, men de hoppas icke desto mindre att genom tålmodig och systematisk ansträngning må några resultat av permanent värde uppnås.”

Och kommittén själv deklarera i sin preliminära rapport, att bevisen för dessa fenomen ”är av ett slag som det är särskilt svårt att reda ut eller att värdera. Anspråken som förs fram är så enorma och bevislinjerna sammanlöper och sammansmälter på sätt som är så förbryllande, att det är nästan lika svårt att säga vilka påståenden som skall godtagas, och vilka slutledningar till andra påståenden som skall dras ur godtagandet, om ens några.”

   Att ha allvarligt ägnat sig åt Madame Blavatskys läror, att ha undersökt och studerat principer och processer som hon inpräntade om, det skulle ha påkallat samma självuppoffrande hängivenhet, som förväntades av teosoferna själva. Det fanns ingen mark däremellan. Med sitt förkastande av ett sådant förlopp blev kommittén strandsatt på sedvanliga uppfattningars stränder. Dess medlemmar valde den säkra hållningen, att undvika någon direkt utmaning mot tidernas ”kosmogoni, filosofi och religion”. Icke heller ifrågasatte de på något sätt de rådande idéerna om västerlandets fullständiga överlägsenhet i ”de andliga och andliga förhållandena” med österlandet. Så vitt man kan se hade kommittén ingen drift till att bedriva forskningar i en riktning, som kunde resulterat i att göra ”ex oriente lux” till något mer än ”en metafor och ett minne”.

    Nästa fråga rör kommitténs kompetens, att forska i de teosofiska fenomenen. Utan undantag visar de spiritualistiska fenomenens historia, att tilldragelserna är ofrivilliga för mediets del, vad gäller både deras framställande och kontroll, och att deras logiska grund och processer icke är förstådda, av vare sig medier eller undersökare. Å andra sidan visar alla bevisen som samlats ihop av kommittén att de teosofiska fenomenen var frivilliga och överlagda — dvs. medvetet framställda och medvetet kontrollerade av operatörerna, och dessa operatörer hävdade själva, att lagarnas och processernas förklaringar skulle kunna erhållas bara genom de teosofiska lärorna. Icke desto mindre intog kommittén och Mr Hodgson den ställningen, att de teosofiska fenomenen hade samma karaktär som spiritualistiska manifestationer och skulle kommas närmare på samma sätt. Deras överläggningar blev mer och mer av misstänksamhet, deras allvarliga hypoteser om fenomenen begränsades till de som grundades på förmodanden om bedrägeri. Den preliminära rapporten visar, att anklagelserna från Coulombs, ”Kiddle-händelsen” och Mr Massey’s ”privata bevis” vägde tungt i kommitté-medlemmarnas sinnen. Icke desto mindre var andra fenomen så överväldigande i att övertyga, att kommittén blev förpliktad att komma fram till följande: — ”Antingen att några av fenomenen som antecknats är genuina, eller att några personer i god ställning i samfundet, och med anseenden att förlora, har deltagit i avsiktliga bedrägerier.” Det bör inses, att inga bevis för att bestrida denna utsago kan hittas i den slutliga rapporten, icke heller att ifrågasätta de ”personer i god ställning i samfundet och med anseenden att förlora”.

    Hur förklarar då kommittén fenomenen, som så överväldigande hade betygats? Den säger att de berodde på ”spontan illusion, eller hallucination, eller omedveten förvrängning eller omedvetna påfund från vittnenas sida”. Men inget bevis ges för att stödja detta, en ”förklaring” i stor skala, över en kam och utan åtskillnad.

    Varken kommitténs medlemmar eller Mr Hodgson var i stånd att framställa några fenomen och med ett eller två undantag hade de heller icke bevittnat något av de teosofiska fenomenen. De gjorde inte för egen del anspråk på någon kunskap om hur sådana fenomen kunde eller icke kunde framställas. Allt som de ursprungligen hade satt igång med var att säkerställa bevis från vittnen vilka hade sett fenomenen. Förutom anklagelserna av Coulombs, och vittnesbörd av en eller två andra, såsom det av major Henderson, chef för den Indiska säkerhetstjänsten, visar de två rapporterna, att mer än hundra människor, vars uttalanden erhölls, alla intygade fenomenens förekomster, och detta under omständigheter som uteslöt någon annan slutsats, än att fenomenen var genuina.

    Vad förlitade då kommittén sina slutsatser på? På Coulombs, på ”Kiddle-händelsen”, på Mr Massey’s ”privata bevis”, på Netherclifts och Sims ”expert-uppfattningar” om handstil och främst av allt på Mr Hodgsons ”uppfattningar”.

    Coulombs och deras anklagelser har redan blivit behandlade. Deras berättelse hade inget självständigt bestyrkande av någon betydelse. Det förnekades direkt av Madame Blavatsky och motsades rakt på sak av massor med utsagor av aktuella vittnen till fenomenen. William Q Judge som anlände till Indien snart efter att Coulombs hade skickats bort från huvudkvarteret utförde en detaljerad undersökning av de falska dörrar som Coulomb hade konstruerat i Madame Blavatskys ”ockulta rum”. Resultatet av Coulombs oavbrutna arbeten visade han för omkring tre hundra vittnen som undertecknade en beskrivning av platsen. Han tog sedan bort ”skrinet” i vilket Coulombs hade avsett att lägga in bevis för bedrägeri. Hodgson såg aldrig denna del av ”beviset” för sin sak, men litade på HPBs fienders andrahandsberättelser.

    Judge återger, att sedan Coulombs tagits vid sina arbeten och skickats bort besökte rektorn för Christian College huvudkvarteret och bad att få se det ockulta rummet. Mr Judge skriver: ”Han [missionären] blev sedan tillfrågad i min närvaro av dr Hartmann vad han hade betalat till Mr Coulomb för hans arbete, och svarade, något oskyddat, att han hade betalat honom något omkring hundra rupees.” Hartmann själv rapporterade att Coulomb kommit till honom och sagt att tio tusen rupees skulle finnas till hans förfogande om han kunnat ruinera samfundet, vilket tveklöst var en överdrift i den erbjudna summan, men så vitt man kan se hoppades Coulombs på så sätt att pressa fram mer pengar för deras tystnad.

    Det är tydligt att Coulombs oavslutade arbeten kompletterades genom missionärernas föreställningsförmåga och de tidigare nämndas lögner och att Hodgson föredrog dessa vittnens utsagor snarare än uppriktiga och oförställda uttalanden från många av de teosofiska vittnena, vilka för övrigt kunde göra Hodgson konfys. Särskilt hinduiska studeranden blev bestörta av hela idén om en ”undersökning” och Hodgson gjorde ingen ansträngning för att förstå deras attityd.

    Så långt det gäller Hodgson finns emellertid ingen förmildrande omständighet för hans misslyckande att göra en mer kritisk undersökning av breven som Madame Coulomb påstod sig ha fått av HPB. Dessa brev förelade han inte handskriftsexperter för att deras sanna författarskap skulle bestämmas. I påståendet om att de vore genuina bortsåg han ifrån, att franskan som de innehöll var full av stavfel, som om den kosmopolitiske Madame Blavatsky skulle ha kunnat sätta ihop dessa sidor! Hodgson tycks ha givit efter för sin mottaglighet för, och benägenhet till, att tro, att Madame Blavatsky var skyldig till bedrägeri. Hans opartiskhet gav efter för en förhandsinställning. Han blev en självrättfärdig representant för det konventionella samhället, dess försvarare av ett status quo med dess väletablerade trosförhållanden och mot dess orosstiftare.

    Hodgson befann sig under ett liknande tvång också beträffande att stämpla ”Mahatmabreven” såsom förfalskade. Efter hans återkomst till England befann han sig i bryderi beträffande den delen i hans rapport. Hodgson och kommittén hade förklarat att Madame Blavatsky enligt deras uppfattning själv hade skrivit adept-breven till Mr Sinnett och Mr Hume. Men när några av breven överlämnats till Mr Sims hos British Museum och handskriftsexperten Mr Netherclift i London, tillsammans med prov på HPBs skrivande, kom båda dessa experter oberoende fram till, att Mahatmabreven icke var skrivna av HPB. Men om hon inte skrev dem, vem gjorde det?

    Det psykiska sällskapets undersökare Mr Hodgson lade därefter fram ”nytt bevis” för experterna och i enlighet därmed ändrade de sina uppfattningar och beslöt att breven hade skrivits av Madame Blavatsky! Behovet av denna förändring i experters uppfattning var en av orsakerna till att publiceringen av Mr Hodgsons rapport försenades. (Vidare bevis för felbarhet i detta slag av ”expert”-uppfattning ges under några år senare av Mr Netherclift själv, nämligen i fallet Charles Parnell mot The Times i London. Han svor fullt och fast att signaturen i de berömda ”Pigott-breven” var Parnells handskrift och senare erkände Pigott i öppen rätt att han hade förfalskat signaturerna.)

    ”Kiddle-händelsen” har beskrivits, och vilken åsikt därom som än kan formas finns inga bevis alls för bedrägeri i samband med det, eller för någon ond tro vad gäller Mr Sinnett eller HPB eller någon annan teosof. Mr Massey’s ”privata bevis” återges på sidan 397 i SPR-rapporten och vem som helst som läser det kan själv besluta sig för, att vilka mysteriösa och oförklarliga ting som än kan finnas i samband med den saken, så finns det inga bevis alls för något bedrägeri från HPBs sida. Som i andra fall hände någonting som Mr Massey inte kunde förstå. Hans tvivel väcktes till liv. HPB förnekade absolut några felaktiga handlingar, men vägrade lika fullständigt att förklara mysteriet. Följaktligen var hon ”skyldig till bedrägeri”. Åtalet mot Madame Blavatsky av Sällskapet för Psykisk Forskning var för brottet bristande överensstämmelse med artonhundratalets ”accepterade” och ordnade förfaringssätt. För den dagens auktoriteter måste vetenskap upprätthålla fullständig etisk neutralitet. ”Fakta”, förfäktade de, kan upptäckas utan avseende till deras moraliska konsekvenser. Detta element i teorin för vetenskaplig metod avvisades kategoriskt av HPB, som sade att livets yttersta fakta väsentligen är moraliska i sin natur, som människan väsentligen är en andlig och moralisk varelse, och att sökandet efter sanning aldrig kan skiljas från studium och utövning av naturlig moralisk lag. Hon kunde inte underkasta sig ”psykisk forsknings” metoder som utvecklats enligt västerländsk vetenskaps teorier, men krävde att dess utredare införde den ockulta vetenskapens principer och metoder. Valet var svårt för den ordinäre västerlänningen. Antingen måste han erkänna att hans rättesnöre för kunskap var otillräckliga för ockult forskning, och ödmjukt acceptera villkoren som föreskrevs av HPB, eller inte bry sig om ockultism som ett ämne, ovärdigt hans uppmärksamhet.

    Den senare vägen skulle ha varit lätt, förutom beträffande de teosofiska fenomenen. Om dessa utomordentliga tilldragelser ”var verkliga” kunde de inte förbises. Ockulta fenomen hade objudna själva kommit in i en värld, av välbekanta faktas och erfarenheters omständigheter. De fanns där, och de kunde inte förklaras av någon känd teori. Bedrägeri var därför den enda ”bekväma” förklaringen av dem, alternativet att godtaga teosofernas revolutionerande synsätt. Således blev förhållandet mellan Londonsällskapet för Psykisk Forskning och den teosofiska rörelsen något vida mer, än en ”undersökning” av vissa fenomen och Madame Blavatskys ockulta krafter. När två radikalt motsatta och fundamentalt oförenliga kunskapsteorier kolliderade framkallade plötsligt fenomenens dramatiska karaktär denna jury-rättegång över teorier, och fördomars kraft och tidens moraliska tröghet förutbestämde resultatet.

    Kanske icke i någon annan sak är svagheten i SPRs undersökning mera dödligt och ofrånkomligt själv-avslöjande, än i motiven som tillskrevs, för att förklara ”långvariga sammanställningar och avsiktliga bedrägerier som anstiftades och utfördes av Madame Blavatsky”. Att någon för tio eller flera år skulle göra ändlösa personliga uppoffringar i ansträngning, tid, pengar, hälsa och anseende, på tre kontinenter, snarast enbart för att bedraga dem som litade på henne, med ingen möjlig vinst för sig själv, skulle lyckas med att så bedraga hundratals intelligenta män och kvinnor, att de var övertygade om hennes krafters verklighet, hennes läror, hennes mission, såväl som hennes fenomen, och för att bara bli avslöjad av en undersökare, som, efter att ha intervjuat några av vittnena och hört deras berättelser, är i stånd att ofelbart se vad de inte kunde se, är i stånd att misstänka vad de inte kunde finna något skäl för misstanke om, och är istånd att spåra upp ett tillräckligt motiv för inspiration åt HPB för den mest storslagna levnadsbana av spetsfundigheter i all världens historia… Detta är vad man måste svälja, för att fästa trovärdighet åt det omsorgsfulla nät av hypoteser och misstänksamheter som vävts av Mr Hodgson, och för att väga upp mot en rejäl vikt av bevismaterial för fenomenens äkthet.

    Vad var då motivet som tillskrevs av Mr Hodgson och kommittén, för att göra deras slutsatser trovärdiga, att hon var en av historiens mest fullbordade, uppriktiga och intressanta bedragare”? Hon var en rysk spion, och hennes motiv var att förstöra det brittiska styret i Indien!

    Det är intressant att observera de successiva steg som kommittén tog i sin kamp med frågan om HPBs möjliga motiv. Vid den preliminära kommitté-rapporten reses frågan om ”alla vanliga och lägre motiv för bedrägeri eller överdrifter” och den avfärdar dem: ”Vi må med en gång säga att inget fall av bevis som stödjer en sådan syn har förts fram för vårt beaktande”. Härnäst beaktar kommittén möjligheten av ”goda” motiv för dåliga beteenden: ”Nu vet vi faktiskt, att misstänksamheter som de anglo-indiska auktoriteterna till en början övervägde beträffande politiska syften hos Teosofiska Samfundet har gåtts ifrån såsom grundlösa”. Härnäst säger kommittén: ”Men vi kan föreställa oss planer, projekt och intentioner av ett fosterlandsälskande slag… vi måste vara på vakt mot människors högsta ingivelser, precis lika mycket som mot deras lägsta.”

    I den slutliga rapporten behandlar Mr Hodgson grunderna för möjliga motiv: ”Frågan som nu ofrånkomligen uppstår är – vad föranledde Madame Blavatsky att leva under så många arbetsamma dagar i ett så sällsamt arbete av bedrägeri? … Jag skulle betrakta denna rapporten som ofullständig med mindre jag föreslår vad jag själv tror vara en nöjaktigförklaring av hennes tio års slit å Teosofiska Samfundets vägnar”.

    Var det egenkärlek? ”En närmare kunskap om hennes karaktär skulle visa att ett sådant antagande skulle vara helt ohållbart.”

    Var hon en rent oförblommerad bedragerska? ”Hon är verkligen ett sällsynt psykologiskt studium, nästan så sällsynt som en ’Mahatma’! Hon var rysligt besynnerlig när hon uttryckte sin överväldigande tanke att kanske hennes ’tjugo års arbete’ kunde bli spolierat genom Madame Coulomb.”

    Var det religiös mani, en sjuklig längtan efter allmän kännedom? ”Jag måste bekänna att problemet med hennes motiv … gav mig icke lite bryderi och rådlöshet. … Det simpla motivet om penningvinst skulle vara en ännu mindre tillfredsställande lösning, än hypotesen om religiös mani. … Men även denna hypotes var jag oförmögen att antaga, och få att stämma med min förståelse av hennes karaktär.”

    Vad var då det tvingande motiv, som föranledde en Herkules arbeten, ett Kristi uppoffrande, att fortsätta en karriär av humbug, värdig själve Prinsen bland Bedragare? ”Till sist öppnade en flyktig konversation mina ögon… Efter mina personliga erfarenheter med Madame Blavatsky kan jag inte själv förklara att känna stor tvekan om, att hennes verkliga syfte har varit att befrämja ryska intressen. … Jag föreslår detta här bara som ett antagande, som förefaller bäst täcka de kända händelserna i hennes levnadsbana under de senaste 13 eller 14 åren.”

    HP Blavatsky levde och dog som martyr. Fysiskt, mentalt och i allt som människan håller kärt. Hon avstod från släktingar, vänner, välbefinnande och hög social ställning, blev en landsflyktig och acklimatiserad medborgare i ett främmande land på andra sidan jordklotet, hon bildade ett samfund vilket hon gav oförtruten och obetackad hängivelse. Hon skrev Isis Unveiled, Den hemliga läran, Tystnadens röst, varav alla blev förbjudna i Ryssland. Hon blev formligen som en vandrande jude, hängiven åt spridning av läror och idéer som var förhatliga för en värld av ”bakåtsträvande krafter”. Hon avhöll sig ifrån all befattning med politiska syften av något slag, alla böjelser för ”ras, tro, kön, kast eller hudfärg”, och bildade och upprätthöll med sitt hjärteblod ett samfund, edsvuret till samma ideal. Hon levde och hon dog utan personliga ägodelar av något slag — baktalad, smädad, förrådd och missförstådd. Från 1873 till dagen för sin död satte hon aldrig foten på rysk jord, en flykting från familj och land.

    Varför gjorde hon dessa ting? ”I befrämjande av ryska intressen”!

*

Fotnoter:

1. Theosophist (July, 1882), III, 239.

2. Proceedings of the Society for Psychical Research (December, 1885), III, 201 - 400.

— o 0 o —