Del 1:
Isis Unveiled

En märklig bakgrund för dess tillblivelse

Omkring ett år efter att Teosofiska Samfundet stiftades i New York började HPB skriva sitt första stora arbete. För någon som inte har läst boken är det mycket svårt att beskriva vilken stor och mångfaldig kunskap den innehåller. Det går långt bortom till och med vad den mest lärde vetenskapsman skulle kunna känt till i sin helhet. Det är viktigt att lägga märke till detta, ty det ställer frågan om dess författarskap. Kan det möjligen ha varit HPBs eget arbete? Hon hade ingen formell utbildning och saknade flytande kunskap i engelska, i synnerhet det skrivna ordets.

       Svaret finns i uttalandet i Old Diary Leaves av Henry S Olcott, hennes medarbetare vid samfundets bildande och i en del av HPBs brev och artiklar: Ett antal Mästare hade handgripligen medverkat i att skriva den, och detta på de mest utomordentliga sätt.

       Henne manuskript uppvisar ett antal variationer i handstil, och Olcott har detta att berätta:

’Kopian’ som HPB lämnade visade de mest markanta olikheter vid olika tider. Då hennes handstil genomgående hade en särskild karaktär kunde en som var bekant därmed alltid se vilken som helst sida såsom HPBs. Men när den undersöktes närmare kunde man urskilja minst tre eller fyra variationer i denna den enda handstilen, och var och en av dem oavbrutet för sidor i följd, när det borde givit rum för några andra av de kalligrafiska variationerna. ... En av dessa HPBs handstilar var mycket liten men rak, en annan kraftig och fri, en annan alldaglig, av medelstorlek och mycket läslig, en annan skissartad och svår att läsa, med sina märkligt främmande former av bokstäverna a, x och e. Det fanns också största möjliga skillnader i engelskan i dessa olika stilar. Ibland måste jag göra åtskilliga korrigeringar på varje rad medan jag annars kunde låta flera sidor passera med knappast ett fel i språklighet eller stavning att rätta till. De mest perfekta av alla manuskript var de som skrevs för henne medan hon sov. Början av kapitlet om Egyptens uråldriga civilisation är en illustration. Vi hade som vanligt slutat omkring kl två på morgonen, och båda var vi alltför trötta för att avvakta vårt vanliga rökande och pratande innan vi skiljdes åt. Nästa morgon när jag kom till frukosten visade hon mig en hög med åtminstone 30 eller 40 sidor av vackert skrivna HPB-manuskript som, sade hon, hon hade fått skrivna för sig genom – nåh – en Mästare, vars namn aldrig som en del andras hade gjorts ner. Det var fullkomligt, i varje avseende, och gick till tryckaren utan några ändringar.

Olcott beskrev hur en Mästare, för att en ’förelagd uppgift’ av skrivande skulle göras, i själva verket kunde ta HPBs kropp i besittning. Hon kunde vara medveten om att ha blivit ’avhyst’, och vara fullt medveten om vad som pågick, även efteråt. Följande berättas om att Mästare tog över HPBs kropp:

Sedan fanns det en annan Någon som tyckte så illa om engelska att han aldrig gärna talade till mig på annat än franska. Han hade en fin konstnärlig begåvning och gillade passionerat mekaniska uppfinningar. En annan kunde då och då sitta där, plitande något med en penna, och överlämna till mig ett dussintal poetiska stanzor [sånger] som gav uttryck för idéer, ibland sublima, ibland humoristiska. Var och en av de olika ’Någon-människorna’ hade alltså sina märkligheter, såsom var och en av våra vanliga bekantskaper eller vänner. En var jovial, tyckte om goda berättelser, och var i viss mån vitsig, en annan hade hög dignitet, var reserverad och bildad. En kunde vara lugn, ödmjuk och godvilligt hjälpsam; en annan lättretlig och ibland förarglig eller retsam. En var alltid villig att betona sina filosofiska eller vetenskapliga förklaringar till ämnen som jag skulle skriva om, och gjorde det genom att för min uppbyggelse framställa fenomen, vilka jag för en annan Någon inte vågade ens nämna.

   När nu någon av dessa ’Någon-personerna’ var ’på vakt’, som jag brukade kalla det, skulle HPBs manuskript visa de identiska egenheter som det hade vid senast föregående tillfälle när han hade tagit sin plats i det litterära arbetet. Han föredrog att skriva om de ämnesområden som föll honom i smaken och istället för att HPB skulle spela sekreterarens roll blev hon för en stund den andra 'Någon-personen'. Om du vid den tiden hade givit mig vilken som helst sida av Isis-manuskripten skulle jag nästan säkert kunnat säga dig vilken Någon som hade skrivit det.

Av beskrivningarna på de Någon-människor som tog över HPBs kropp kan man lägga märke till, att 6 eller 7 av dem kan identifieras med sina karaktärsdrag, och när det beaktas att alla dessa ’korrespondenter’ senare kom att bli kända som Mästare i Visdomen kan den vida lärdomen i den boken med lätthet förklaras. Som ofta angivits tidigare förekommer omkring 1300 citat från andra verk, från de mest avlägsna forntider, medeltiden och den moderna tiden. Det torde ganska säkert kunna sägas, att det i detta inte finns något annat verk på engelska att jämföra med. Men som tillvägagångssätten för dess skrivande antyder är det en serie av ett stort antal artiklar, utan bestämda och jämnt fortskridande litterära samband mellan dem, vilket kom att ge skäl för ofördelaktig litterär kritik. Men verket är uppenbart avsett att vara informerande, inte en berättelse med en början och ett slut.

       Hon samarbetare även med en som inte var Visdomsmästare, en som hade dött och blivit jordbunden. Här är Olcotts beskrivning:

 Vi samarbetade med åtminstone en oinkarnerad varelse – en den moderna tidens visaste filosofs rena själ… Han var en stor platonist, och jag blev informerad om, att så absorberad var han under sin livstid, att han hade blivit jordbunden, dvs. han kunde inte klippa av banden som höll honom till jorden, utan satt i ett astralt bibliotek av sin egen mentala skapelse, innesluten i sina filosofiska reflektioner… Där var han, villig och ivrig att arbeta med HPB i detta epokgörande bokverk, och som han mycket bidrog till i de filosofiska delarna. Han materialiserade sig inte och satt med oss, inte heller besatte han HPB mediumistiskt. Han ville i enkelhet bara tala med henne psykiskt, tillsammans timtals, dikterade manuskript, berättade för henne vilka referenser som skulle slås upp, besvarade mina frågor om detaljer, instruerade mig ifråga om principer och spelade rollen av en tredje människa i vårt litterära symposium…

En händelse som exemplifierar mycket ovanliga skeenden när teosofin kom att presenteras för världen (om än inte nu relevant för skrivandet av Isis) är följande:

 En afton i New York, efter att ha önskat HPB godnatt, satt jag i mitt sovrum, slutrökte en cigarr och funderade. Plötsligt stod min Chohan bredvid mig. Dörren hade inte gjort något ljud av att öppnas, om den hade öppnats, men hursomhelst, där stod han. Han satte sig ner och konverserade med mig i ett dämpat tonläge en stund, och eftersom han tycktes vara på ett ypperligt humör mot mig bad jag honom om en förmån. Jag sa att jag behövde få något påtagligt bevis för att han verkligen hade varit där, och att jag inte bara hade sett en illusion eller maya, som HPB hade framställt. Han skrattade, vecklade isär den broderade indiska bomulls-fehtan [kan nu beses i Teosofiska Samfundets huvudkvarter i Adyar] som han bar på sitt huvud, slungade över den till mig och – försvann. Detta klädetyg besitter jag fortfarande och det har min Chohans signatur M. insydd i ett hörn.

Inte allt av Isis utfördes av dessa ’besökande’ Mästare. Olcott noterar att HPB själv var en mycket kompetent författare:

Jag har talat om den del av Isis som framställdes av HPB i propria persona och som var underlägsen det som gjordes för henne av de Några. Detta är fullkomligt begripligt, för hur skulle HPB, som inte hade någon tidigare kunskap av detta slag, kunna korrekt skriva om de mångskiftande ämnen som behandlades i hennes bok? I hennes (till synes) normala tillstånd, kunde hon läsa en bok, markera de delar som slog henne, skriva om dem, göra misstag, korrigera dem, diskutera dem med mig, få mig att skriva, hjälpa mina intuitioner, få vänner att lägga till material, och gå vidare på det sättet, så gott hon kunde, så länge det inte fanns några av de inre lärarna som psykiskt kallade på henne. Och de fanns inte hos oss alltid, på något sätt.

       Hon gjorde en hel del utmärkt skrivande, för vilket hon var begåvad med en underbart naturlig litterär kapacitet. Hon var aldrig dum, tråkig eller ointressant. När den fulla kraften förelåg för henne var hon lika briljant på tre språk. Hon skriver till sin moster, att när hennes Mästare var upptagen någon annanstans lämnade han sitt substitut hos henne, och då var det hennes ’självlysande själv’, hennes Augoeides, som tänkte och skrev för henne. Detta kan jag inte våga mig på att ha en åsikt om, för jag observerade henne aldrig i detta tillstånd…

 HPB berättar om ett annat slag av assistans som hon fick när hon skrev Isis:

 När jag skrev Isis gjorde jag det så lätt att det faktiskt inte var något arbete, utan ett rent nöje. Varför skulle jag prisas för det? Närhelst jag tillsägs att skriva sätter jag mig ner och lyder och då kan jag med lätthet skriva om nästan vad som helst – metafysik, psykologi, filosofi, uråldriga religioner, zoologi, naturvetenskaper, eller vad som helst. Jag frågar aldrig mig själv: ’Kan jag skriva om detta ämne?’ eller ’Når jag upp till denna uppgiften?’ utan jag helt enkelt sätter mig ner och skriver. Varför? För att någon som vet allt dikterar för mig… Min Mästare, och ibland andra, som jag lärde känna under mina resor för flera år sedan… var snäll och tro inte att jag har förlorat mina sinnen. Jag har gett en vink åt dig tidigare om Dem… och jag säger dig frispråkigt att närhelst jag skriver om ett ämne som jag vet litet eller ingenting om, om jag vänder mig till Dem, och en av dem inspirerar mig, dvs. han tillåter mig att enkelt kopiera vad jag skriver från manuskripten, och t. o. m. tryckta material, som placeras framför mina ögon i luften, under vilken process jag aldrig har varit omedveten ett enda ögonblick… det är den kunskap av hans beskydd och tilltro till hans kraft som har förmått mig att bli mentalt och andligen så stark… och t.o.m. Han (Mästaren) behövs inte alltid; ty, under hans frånvaro vid någon annan uppgift, väcker han upp i mig hans substitut i kunskapen… vid sådana tillfällen är det inte längre jag som skriver utan mitt inre Ego, mitt ’självlysande själv’ som tänker och skriver för mig.   I ett annat brev… om du tror det eller ej, hände mig något mirakulöst. Du kan inte föreställa dig vilken charmerande värld av bilder och visioner jag lever i. Jag skriver Isis, nej inte skriver, snarare kopierar jag ur, och tecknar av, vad hon personligen visar mig. På mitt ord, så tycks det mig ibland vara den urgamla Gudinnan av Skönhet som personligen leder mig genom alla de förflutna århundradenas länder, vilka jag måste beskriva. Jag sitter med mina ögon öppna och så vitt man kan se så ser och hör jag allting som är verkligt och aktuellt runt omkring mig, och ibland ser och hör jag ändå också det som jag skriver om. Jag känner mig knapp i andan. Jag är rädd att göra den minsta rörelse i fruktan att förtrollningen kan brytas. Sakta, århundrade efter århundrade, bild efter bild, flyter de fram, långt bortifrån, och passerar framför mig som ett magiskt panorama, medan jag sätter samman dem i mitt sinne, passar in epoker och datum, och förvisso vet, att inga misstag kan finnas. Raser och nationer, länder och städer, som sedan länge har försvunnit i det förhistoriska förflutnas mörker, framträder och försvinner sedan igen, ger plats åt andra, och så berättas det för mig om tidpunkter som följer på varandra.

       Urgamla fornlämningar lämnar över för historiska perioder, myter förklaras för mig med händelser och människor som verkligen har existerat, och varje händelse som på något sätt är anmärkningsvärd, varje nyuppslagen sida av denna mångfärgade livsbok, präglar in sig i min hjärna med fotografisk exakthet. Mina egna uppskattningar och beräkningar framträder för mig senare, som separata, färgade delar, av olika former, i det spel som kallas casse-tête (puzzel). Jag samlar ihop dem och försöker passa ihop dem, en efter en, men förvisso är det inte jag som gör det alls, utan mitt Ego, den högsta principen som lever i mig. Och även detta med hjälp av min Guru eller Lärare som hjälper mig i allting. Om jag råkar glömma någonting behöver jag bara vända mig i min tanke till honom, eller någon annan av samma slag, och vad jag har glömt stiger så ännu en gång upp för mina ögon — ibland hela siffertabeller framför mig, långa inventarier av händelser. De kommer ihåg allting. De vet allting. Utan Dem, varifrån skulle jag samla min kunskap?

Ett stycke som säger oss än mer om HPBs utomordentliga personlighet kommer från en Charles Lazenby, när han berättar för oss om de intryck, som hon gjorde på en professor vid Cornell-universitetet och som hon bodde hos.

 I samband med Isis Unveiled kan jag citera från en intervju jag hade med prof. Hiram Corson, nu professor i engelska vid Cornell-universitetet i staten New York och den erkände auktoriteten beträffande Browning.   När jag närmare talade med honom om de stora män och kvinnor under 1800-talet som han hade träffat frågade jag honom vem av dem alla som han ansåg vara den mest påfallande och anmärkningsvärda. Han svarade genast att det naturligtvis var madame Blavatsky, grundaren av Teosofiska Samfundet och, efter henne, Walt Whitman.   Detta var ett inslag i en intressant konversation som jag knappast förväntade mig, och jag manade honom att ur sitt minne berätta mera om denna framstående människa.   Han sade: ”Hon skrev en avsevärd del av Isis Unveiled i mitt hus i Ithaca, och när jag hela tiden levde med henne under de veckorna fyllde hon mig ständigt med häpnad och nyfikenhet över vad som skulle följa härnäst. Hon hade uppenbarligen en djup kunskap om allting, och hennes arbetsmetod var högst ovanlig.   Hon skrev i sängen från kl 9 på morgonen till kl 2 påföljande morgon, rökande oräkneliga cigaretter, citerade långa ordagranna stycken ur dussintals böcker som jag är fullkomligt säker på att det inte fanns några exemplar av vid den tiden i Amerika, översatte lätt ur flera språk, och ropade ibland ut till mig i mitt arbetsrum för att få veta hur hon skulle ändra några gammaldags uttryck till litterär engelska, ty vid den tiden hade hon inte uppnått den flytande språkstil som utmärkte Den hemliga läran.”   Jag frågade honom hur han förklarade hennes hela citat ur dessa sällsynta och märkliga volymer.   Han log igenkännande och sade: ”Själv sade hon mig, att hon skrev ner dem så som de på ett annat plan av objektiv existens framträdde framför hennes ögon, att hon tydligt såg sidan i boken, och det citat hon behövde, och helt enkelt översatte till engelska vad hon då iakttog.”   Jag frågade honom huruvida han trodde på detta.

       Han svarade: ”Den kvinnan var så fantastisk och hade sådana mysteriösa förråd av definitiv kunskap, att jag finner det mycket lättare att tro på hennes uttalanden, än att ge någon vanlig minnesförklaring åt hennes citat. De hundratals böcker hon citerade från fanns förvisso inte i mitt bibliotek, många av dem inte i Amerika, några av dem mycket sällsynta och svåra att få tag på i Europa, och om hennes citat kom från minnet vore det en ännu mer uppseendeväckande bedrift, än att skriva ner dem från etern. Dessa fakta är fantastiska och förklaringen måste med nödvändighet förbrylla dem, vars sinnen är av mera vanligt slag.” [The Path, Vol. I, nr 1, juli 1910]

 Återigen får vi något mera från Olcott:

 I hela sitt liv hade hon inte gjort ett tionde av … litterärt arbete, ändå kände jag aldrig ens en utövande dagsjournalist som skulle kunna jämföras med henne i ihärdig uthållighet eller tröttlös arbetskapacitet. Från morgon till kväll stannade hon vid sitt skrivbord och det var sällan som någon av oss kom till sängs före kl två på natten. … Hon arbetade utan bestämd plan. Men idéer kom strömmande genom hennes sinne, som ur en ständig källa, flödande över sin brädd. Nu skulle hon skriva om Brahma, strax om Babinets elektriska ”meteor-katt”; ena ögonblicket citerade hon vördnadsfullt Porphyrios, nästa från en dagstidning eller någon modern pamflett som jag just hade fört hem … Hennes eget manuskript var ofta en syn att skåda; klippt och lappat, återklippt och omklistrat, tills man höll en sida därav mot ljuset kunde det se ut att bestå av kanske 6 eller 8 eller 10 bitar, klippta från andra sidor, klistrade tillsammans, och texten förenad med sammanbindande ord eller meningar.   När man såg de många citaten i Isis Unveiled skulle man kunna föreställa sig att hon hade skrivit från en alkov i Brittiska Museet eller i Astor-biblioteket i New York. Faktum är emellertid att hela vårt arbetsbibliotek bestod av 100 referensböcker. Då och då tillfördes enskilda volymer av mr Sotheran, mr Marble eller andra vänner, och på sista tiden lånade hon några av mr Bouton. Några böcker fick hon stor användning för … men vad jag kan säga inte så att det överskred de hundra. Så vilka böcker konsulterade hon, och vilket bibliotek hade hon tillgång till? …

       Att betrakta henne i arbete var en sällsynt erfarenhet, aldrig att förglömmas. Vi satt vanligen på motsatta sidor av ett stort bord och jag kunde se henne varje ögonblick. Hennes penna flög över sidan, tills hon plötsligt höll upp, tittade i rymden med det tomma ögat av en klärvoajant, koncentrerade sin syn, som om för att titta på något synligt som hölls upp i luften framför henne, och började kopiera på sitt papper vad hon såg. När det var avslutat återtog hennes ögon sitt naturliga uttryck och hon fortsatte skriva, tills hon genom ett liknande avbrott höll upp igen. … [Old Diary Leaves, 1, 203-9]

Det ovanstående är ett fåtal exempel av fantastiska berättelser som kommer fram när vi vill lära känna Teosofiska Samfundets början och den kunskap om inre funktioner i Naturens verksamheter – teosofi som det kom att kallas – och som Mästarna avsåg att samfundet skulle sprida och förkunna. Berättelsen har aldrig blivit fullt nertecknad på det sättet, men det hela kan sättas samman från olika historiska redogörelser, artiklar och anteckningsböcker, där det är bevarat. Sammantaget utgör allt detta en stor massa material som tyvärr har kommit att till stor del negligeras, både inom och utanför samfundet.

       Men mot en bakgrund av dessa historiska skeenden och bevarade berättelser kan hela den teosofiska rörelsen med dess storslagna läror få nya sidor, med en arom eller krydda som är mycket annorlunda, än vad den nu besitter. Låt oss hoppas att det inte är för sent att återuppliva och föryngra rörelsen och få den aktiv igen längs de linjer, som så tydligt antyddes i dess begynnelse.

  *