Del 3:
Hörnstenen

SYFTET

Avsikterna med Teosofiska Samfundet framställs på ett antal ställen i den ursprungliga klassiska teosofiska litteraturen av antingen HPB eller Mästarna själva. I ett meddelande som mr Sinnett mottog av Mästaren KH finns ett budskap från Maha-Chohan, KH:s ledare, vilket kom i början av den långvariga korrespondens, som Mästarna KH och M hade med mr Sinnett. Tiden för detta var 1881. Detta betydelsefulla meddelande innehåller följande mening:

Och i ett brev som i allmänhet erkänns som det sista som kom från Mästaren KH, mottaget år 1900 av Annie Besant, finns följande ord:

och

Viktigt är också, att på flera andra platser, t ex i Nyckeln till teosofin, klarläggs inte bara syftena med Teosofiska Samfundet, utan också mycket tydligt dess förhållande till teosofi. Än så länge har mycket liten uppmärksamhet riktats mot samfundets roll, som en hörnsten, i den mening, som används av Mästarna. Det är emellertid uppenbarligen av yttersta vikt. Vad gäller framtida religioner, låt oss beakta följande.

VAD ÄR RELIGION?

Religion kan betraktas ur två aspekter. Den första är vad som rör människans gudomliga och andliga natur, som är oskiljaktig från vad som gäller Naturen i sig själv, eller kosmos. Den andra är religiösa läror och bruk, och hur dessa görs tillgängliga för mänskligheten i allmänhet. Teosofi hänför sig till den första av dessa och Teosofiska Samfundet till den andra. Mästarna upprepar om och om igen, att de vill att ett mänsklighetens allmänna broderskap skall bildas. De ser i detta ett primärt medel för att lindra lidandet för miljoner människor på jorden. De är lika klara med hur mycket av lidandet uppstår. Det är genom människans institutionella religioner och vad de kallade ’det prästerliga kastväsendet’, präster etc.

       De flesta människor har växt upp i en religion. Detta betraktar de som heligt. Dess huvudsakliga trossatser och läror anser de såsom oföränderliga och deras idé om Gud är den mest heliga av deras trossatser. De har blivit lärda från barndomen, att tron på Gud och deras egna religiösa sedvänjor är obestridliga, och utgör ryggraden, inte bara för deras religion, utan för deras liv. Som en följd av detta har sinnesformer, bestämda ’vägar’ för tänkandet, vuxit upp, och som världsvitt är grundade på idén, att det finns en gudomlighet i en eller annan form, som är tillgänglig, eller mottaglig för böner, och med olika andra kännetecken. Kännetecknena är formade efter sådana som gäller för vanliga mänskliga varelser, men mycket intensifierade, och genom detta sätts Gud in i ett slags förståeligt förhållande till människan.

       Med detta synsätt är det förståeligt, att det ofta måste vara svårt för människor att inta en yttre, objektiv syn på sin egen religion. Undermedvetet ingjuts det hela i människors tänkande och de blir mycket rädda, att framkalla något därav, till ett allvarligt ifrågasättande. I sina anteckningar till Sinnett (i brev 88 av Mahatma Letters) är emellertid Mästaren KH mycket utförlig på ett antal punkter i ämnet. T. ex.: ”Idén om Gud är inte en medfödd utan en förvärvad föreställning.” — ”Mänsklig misär kommer aldrig att förminskas förrän den dagen, när den bättre delen av mänskligheten i namn av sanning, moral och universell välvilja förstör sina falska gudars altaren.” Och vid återigen tal om Gud: ”Vårt huvudsyfte är att förlösa mänskligheten från sin mardröm, att lära människan dygd för dess egen skull och att vandra i livet i tillit mot sig själv i stället för att luta sig mot en teologisk krycka, som under oräkneliga tidsåldrar var den direkta orsaken till nästan allt mänskligt elände.” Det finns mycket mera i samma anda i det brevet, med tillägg av ett Maha-Chohanens budskap, som erkände en gemensam grund för alla religioner:

Kärnpunkten i vad Mästarna här påpekar är att religiösa institutioners gudar är människogjorda och saknar existens, bortsett från idéerna som människor har därom.

       Ingenting som här har sagts ifrågasätter emellertid giltigheten av genuina mystiska erfarenheter. Vad det ifrågasätter är vidskepliga trosuppfattningar, som grundar sig på dogmer, återigen alla människogjorda, och religiösa institutioner, med många av deras ritualer, ceremonier och t. o. m. skrifter. Skrifter är uppenbart också människogjorda, även om några av dem kan ha inspirerats av äkta, religiösa, visa män. Men icke desto mindre är de skrivna ord, som i många religiösa böcker blivit översatta och förvanskade genom förändringar. Många av deras avsnitt är också underkastade uttolkningar och det är prästerna som själva tar på sig att göra detta uttolkande. De måste göra det i enlighet med dogmer och doktriner för sin särskilda religion.

       Den allmänna religiösa skådeplatsen har därför en mångfald, inte bara av huvudreligionerna, utan även av sekterna inom dem. Det är dessa olikheter som förorsakar så mycket strid och elände för mänskligheten, där stora delar därav är inlåsta i trossatser, som strider mot andras. Det värsta är att deras anhängare kan vara beredda att skada, lemlästa eller till och med döda dem, som inte samtycker. Detta kan till och med återspegla sig i nationella attityder. En Mästare skriver:

HÖRNSTENEN OCH TEOSOFI

De föregående uttalandena gör klart, att ’hörnstenen’ i samband med Teosofiska Samfundet eller dess läror inte var avsedd att bli en ny utläggning eller omformulering av gamla religioner. Vad som än skulle läggas fram som religiösa läror skulle bli radikalt annorlunda, än vad som hade funnits tidigare. Det skulle inte vara en fortsättning på de gamla institutionerna, inte heller av den ’prästerliga kasten’ genom någon hierarkisk struktur av professionella prästerskap.

       Av vad vi sade om Teosofiska Samfundets natur och naturen för de läror som det skulle sprida får vi en idé om de former som utvecklingen skulle ta sig. Det finns bland annat en mycket fin beskrivning av detta i Nyckeln till teosofin:

I Nyckeln finns uttalandet att ”alla de stora religionerna härstammar från teosofi”. Och det tilläggs

HÖRNSTENEN OCH NATUREN

Alltmedan samfundet uppenbarligen avsågs att vara en kanal, genom vilken teosofi skulle göras känd för världen, ger oss de epitet som användes för att beskriva teosofin en vink om dess natur. Uttrycket ’evinnerliga sanningar’ antyder att det hänför sig till naturen och dess lagar, som är oföränderliga under en manvantara, en period för manifesterad existens.

       Naturen inkluderar här alla dess avdelningar, både objektiva och subjektiva, eller så mycket av kosmos (universum) som gäller oss. I synnerhet vår Jord med allt som det innebär. Mästaren KH lägger till en fotnot om Naturen:

Detta är stora begrepp och deras betydelser är inte omedelbart uppenbara. Men vad teosofi lär oss om det vida cykliska livets resa genom naturens riken, inte bara i vår objektiva fysiska värld, utan även på dess sex inre subjektiva plan, det ger oss en vink om vad som avses. Det är totaliteten av den naturliga processen, från vilken ingenting någonsin kan uteslutas. Hela mänskligheten, och varje individuell person, på alla nivåer av tillvaro, är med nödvändighet innefattad däri.

       Det är denna vida översikt, av den påtagliga existensen, som är ämnet för de vidsträckta och djupgående skrifterna, av HPB och Mästarna. Det är detta som samfundet är en arvinge till. Med samfundets plikt, att få lärans existens känd. Hela trenden i läran är den om en progressiv, evolutionär utveckling, eller, som läran uttrycker det, ständigt tillblivande liv. Detta är den storartade Naturens process, i vilken allting rör sig vidare, genom stadier, till ett tillstånd av fullkomning. Att människan kan bli fullkomlig är en primär grundsats i läran.

       I förordet till Den hemliga läran sägs det:

Dessa uttalanden sätter oundvikligen in människan i en nära relation till naturen, som hon själv inte bara är en härledning av, utan som hon som en separat enhet även är en fullkomlig återspegling av. Hennes hela natur härleds från Naturen, och själva essensen i hennes varelse är densamma, som essensen i naturen själv. Denna essens är naturligtvis den gudomliga universella anden, som en princip, inte som en varelse eller ett väsen.

       Naturen, som bärare av en process, för progressiv utveckling, av en andlig potentialitet, inte bara i människan, utan så småningom i alla ting och varelser, är fundamental, för framtida religioner. Vilka som helst former som religioner tar, så måste de ytterst hänföras tillbaka till naturen, som den enda klippgrunden. Detta är den fundamentala tesen i ’hörnstens’-idén, om än många variationer därav kan behövas, för att inbegripa olikheter i kultur, ras och språk.

       Naturen är summan av saker som de är, som de har tillkommit, som ett resultat av evolutionsprocessen, av lagen i verksamhet, upp tills nu, och som de kommer att bli genom samma processer i framtiden. De inre konstituerande elementen, av vad som helst som existerar, har sin tillvaro i de osynliga rikena i naturen, i de kausativa [orsaksbildande] regionerna, som korresponderar med människans subjektiva varelse. Den underliggande strukturen i kosmos, med sina flera plan av tillvaro och medvetande, och dess funktioner, genom en hel serie av liv, i en oändlig variation av former, i en hierarkisk ordning, blir förklarad.

       När HPB skriver om innehållet i Den hemliga läran säger hon:

Medan vi själva måste lägga in meningar i orden i nertecknade skrifter (ord, symboler eller ljudande tal har i sig själva ingen mening), så talar Naturen till oss direkt. Men vi måste lära oss att lyssna. Vidare behöver Naturen inga uttolkare. Dess uttryck kan inte förändras genom översättningar, misstag eller utformningar, inte heller gå ur tiden, i stil eller språk. Den är alltid väsentligen densamma, om än den kontinuerligt förändras, i stora eller små tids-cykler.

Det har funnits naturreligioner i det förflutna, kanske några finns kvar ännu, till exempel hos de nordamerikanska indianerna. Men emedan de är av en mystisk ordning, så är de primitiva. Människor som lever med Naturen lär känna och respektera henne, inse sin intima samhörighet med henne. Teosofins naturreligion leder till samma mystiska erfarenheter, men är understödd av den stora komplexa kunskapen av de teosofiska lärorna beträffande Naturens natur, vilka givits oss av Mästarna.

NATURENS NATUR

Hur skall de miljoner av oss, som nu normalt är nästan helt skiljda från Naturen, komma åter till hennes bekantskap? För det första genom att få hennes existens förd till sinnet. Det rena påståendet att vi är naturliga varelser kan sätta igång en process. Vi kan också inse att våra barn, föräldrar, våra nära och kära, är naturliga varelser. De är den naturliga processens alster. Vi kan återigen rikta vår uppmärksamhet mot de stora utgångarna, den oändligt rika naturens skådeplats. Genom direkt observation kan vi komma att själva inse Naturens natur. Vi kan lära oss att förstå Naturen genom lagen om analogier – så som det lilla är, så är det stora. Vad som gäller för det stora är världens måttstock, men detsamma gäller också på mänskliga och även lägre nivåer.

       Av våra hjärtslag och in- och utandningar kan vi börja känna något av Naturens rytmer, som på ett eller annat sätt gäller allting. Alla ting och händelser kommer och går i enlighet med sin tid. Alla upplever de perioder av vila och aktivitet, vara sovande och vaken, och ytterst av liv och död.

       Genom att observera Naturen i olika slag och sinnesstämningar kan vi se att allting, av vilken som helst storlek, form, kvalitet eller karaktärsdrag, uttrycker en aspekt av livet, det enda livet. Naturen är en totalitet, med en allt inbegripande själv-uppehållande naturens hushållning, i vilken allting upprätthåller allting annat. Då människan härleder varje aspekt av sin varelse från naturen är hon ofrånkomligen insjunken i Naturen. Det finns inte någon annan källa för tillvaro för henne eller för någonting annat.

       Den verkligt berörde studerande kommer på något sätt att finna, att den genuina litteraturen beskriver vad som pågår bakom scenerna, för den objektiva existensen, och förmå relatera detta, till vad han kan se eller härleda. Vi måste också inse, att hur än behandlat, format eller modifierat, så kommer slutligen allting, som vi har eller använder som råmaterial, från naturen.

I allt detta behöver vi inga instruktioner som teosofin inte kan tillhandahålla. En del information är naturligtvis inte exklusiv för vad vi uppfattar som teosofi. Men teosofin omfattar allt som är fakta eller sanning. Emedan allt som sagts ovan hjälper oss att förstå, inte bara naturens närvaro, utan i någon grad våra förhållanden till naturen, så kan detta storligen förstärkas, genom vårt studium av teosofi. Alltmedan vi lär någonting om naturens natur, och naturens processer i sina varierande aspekter, berikas våra observationer av naturen.

       Till att börja med kan det tyckas att Lagen, till sin grad av att gälla förändringar, bara är en idé. Men när vi ser den i verksamhet, till exempel i årstiderna, har orden en djupare betydelse. Vår kunskap om naturen expanderar genom det, och vi inser att lärorna relaterar till verkligheten, de är inte bara begrepp och åsikter eller trossatser.

MÄNNISKAN OCH NATUREN

Ett av nyckelbegreppen i lärorna är det om människan som en dualitet, å ena sidan som ett andligt väsen, en egoisk individualitet, och å den andra som en personlighet. De tre mänskliga principer, som sammanfattar individualiteten, korresponderar mot naturens trefaldighet av andliga plan, medan den lägre fyrfalden av personliga principer korresponderar mot de fyra lägre planen av manifesterad existens.

       Att förstå relationerna mellan dessa två aspekter, när det studeras på djupet, och dess återverkningar ses i sammanhang med det vida evolutionära schemat, det är en förståelse som rättfärdigar naturen, såsom varande den enda sanna grunden, för verklig religion. Våra personligheter, dvs. mänskliga varelser som under våra livstider på den fysiska nivån på jorden är uttryck för liv, är en osynlig dynamik, i verksamhet. Emedan denna dynamik manifesterar sig i oss, som livets energier, vilka ger oss kraft och förmår oss att göra saker med våra kroppar, så är det också den universella andliga energin i oss. Det är själva vårt medvetande, själva känslan av att vara levande, av liv.

       Den teosofiska läran är, att det är det som ger oss en förnimmelse av jag-het och kontinuitet i livet. Det är på fysisk nivå en reflektion, av den andliga principen i människan och i kosmos som, så att säga, reser genom tiden, nästan ändlöst, och under några få årtusenden eller så projicerar successiva personligheter, alla mysteriöst sammanlänkade, som i en orsakskedja.

       Det är det andliga innehållet i varje personlig livserfarenhet som föder, och när, den odödliga eller egoiska människan (individualiteten) och som därigenom växer, och i tiden utvecklas, till något av en invånare, av nästan gränslöst format, i den högsta av de inre världarna.

       Naturen har sina motsvarigheter både på den fysiska nivån och på dessa högre nivåer. I lärorna blir Naturens andliga aspekter hänvisade till som de formlösa. Ty de är rent subjektiva. Bara på de allra innersta nivåerna av andlig medvetenhet kan de bli vetbara. Dessa är de sant kreativa nivåerna av varelsen, av att vara till, av varande.

       De ger orsaker till verkningar på lägre nivåer, oavsett om det är på subjektiva eller objektiva områden. Det är detta ’inom’, varifrån allting uppstår.

       Under den långa evolutionära processen blir personligheterna alltmer förfinade, vilket sätter dem istånd att bli alltmer medvetna, om ’påstötningar’, från sina inre, gudomliga, egoiska själv. De är då istånd att i sina vanliga liv kunna uttrycka mera av de inneboende kvaliteterna av dessa själv. De blir mer sant mänskliga, då de blir alltmer medvetna om en närmare förbindelse med sin gudomliga natur, och med det om allt liv, särskilt beträffande sina medmänniskor. Naturen inkluderar all flora och fauna och deras miljöer.

       Så långt vår jord beträffar meddelar de stora lärorna oss om dess förhållande, inte bara till sina egna subjektiva, osynliga områden av tillvaro, som korresponderar med de osynliga principerna i människan, utan även till de andra planeterna i vårt system. Varje aspekt av människans natur tilldelades människan av varelser, som under den evolutionära tidens eoner har utvecklat dessa karaktäristiska kvaliteter och förmågor i sig själva, på dessa glober. Människan har nu dessa i sin besittning. Allt som hon har, det har hon tack vare dem som gått före. Naturen är en kontinuerlig process, utan vare sig början eller slut, och som alltid uttrycker sig i individuella liv, vilka i vårt människorike äger rum i våra successiva, världsliga personligheter.

STUDIUM AV NATUREN

Många av dessa stora idéer kommer till vår uppmärksamhet genom böcker. Det är studiets verksamhet. När vi studerar kan vi direkt hänföra vad vi lär oss till själva naturen. Vi kan förnimma vad naturen är. Vi kan lätt acceptera, att även om vad vi lär oss ligger bortom vår omedelbara erfarenhet, så låter det sant. Det är troligt, det är konsistent, följdriktigt. Naturen är själv-följdriktig. Rakt igenom hela sin tonskala och sina aktiviteters räckvidd. För den studerande som vill förstå är analogilagen tillämplig.

       Vi kan själva komma att inse naturens huvudegenskaper. Naturens struktur är hierarkisk, på samma sätt som människans varelse. Hennes fysiska kropp är uppbyggd av atomer och molekyler som bildar celler, cellerna själva samlar sig till att bilda organ i kroppen och själva organen bildar tillsammans organismen som vi ser som man eller kvinna. Människan har en specifik konstitution av sju principer som är grupperade för att bilda tre huvudaspekter: hennes andliga natur, hennes mento-emotionella natur, och hennes energiska, fysiska kropp.

       Principen om sammanhopning, både objektiv och subjektiv (såsom i expanderande medvetande), är universell. Teosofin tillägger vidare, att varje levande sak, av vilken som helst storleksklass, har, såsom människan, sin yttre och sina sex inre principer, och detta återspeglas i den sjufaldiga uppbyggnaden av kosmos.

       Naturens stora process sker genom lag, med sina aspekter av alternering, balans, orsak och verkan, från frö till frukt, kontinuerligt och upprepat, ändlöst, genom cykler, på alla nivåer av tillvaro. För människan är den slutliga frukten andlig fulländning, som innebär förening – efter eoner av tidsåldrar och hundratals av successiva personliga liv, spridda med långa intervaller längs en tråd av alltid tillväxande visdom, kunskap och kraft – med det Enda, varifrån hon kom.

       Sann visdom är då att upptäcka naturens natur. I själva verket är det vad alla sanna visdomsmän har sagt genom tidsåldrarna, ’människa, känn dig själv’. I detta sammanhang skulle det kunna sägas att teosofi är vetenskapen om naturen, och de ovannämnda styckena ger en skiss över den vetenskapens huvudprinciper.

ERFARENHETERS ESSENS

Vid detta stadium blir de kulminerande erfarenheter som nämns i de flesta klassiska religiösa skrifter relevanta: ’Närvaron i hjärtat för alla’; ’Jag i dig och Du i mig’; ’Du är Det’. Några av dessa fraser kan inbegripa dualitet, såsom ’Jag’ och ’Du’. Men den storslagna läran, Teosofi, är en om Enhet — ’All existens är EN SAK’ (Bowen’s anteckningar, 8).

       Uttalandet om samfundet, att låta det bli känt att något sådant som teosofi existerar, avslutades, som antyds ovan, med meningen ”och att hjälpa dem att uppstiga mot den, genom att studera och assimilera dess evinnerlig sanningar”. Dessa eviga sanningar måste, som vi har sett, relatera till naturen för själva naturen.

       Verklig religion är då det, som inte bara låter det bli känt att något sådant som teosofi existerar, utan som – om en aspirant vill göra den nödvändiga aktiviteten – också kan åstadkomma ett inseende i människans släktskap med naturen. För att sätta in det i S:t Pauli ord, ’himmelens rike är inom en’. Inom sitt eget medvetande är människan ålagd att leva det liv som är nödvändigt för att åstadkomma det. Varje religion har sina grundläggande etiska normer, alla mer eller mindre desamma. Maha-Chohanen betonade buddismen, befriad från sina vidskepelser, som en sann vägvisare.

       I sina instruktioner till sin inre grupp citerar HPB Aryasangha:

Detta relaterar den sjufaldiga människan till inte bara kosmos sjufaldiga natur, utan det sätter in människans framsteg genom alla tillstånden, tills det slutliga förverkligandet uppnås. Hjälp och uppmuntran längs denna trappa är sann religions natur som refereras till i Maha-Chohanens budskap, vilket här följer:

MÄNNISKANS IDENTITET MED NATUREN

För att inse sin essentiella identitet med naturen måste människans medvetande expandera till att omfatta så mycket av universum, som hon kan bli medveten om i sitt nuvarande stadium av utveckling. Det är genom denna process av att bli medveten som människan förbinder sig tillbaka, till den allt omfattande naturen, i alla sina aspekter, inåt och utåt. Allt detta innefattar det religiösa bruket av rening och utveckling av andliga förmågor.

       Det sägs att den enda giltiga vägen för dessa mål är för det första osjälviskhet, altruism, och för det andra intelligent och kärleksfullt tjänande av andra.

       Med andra ord innebär religiös träning två ting: för det första att inom oss själva utveckla förmågor att förnimma och gensvara mot naturen, och för det andra att förfina vårt kroppsliga instrument för att ge förmåga åt dessa förmögenheter att utvecklas effektivt.

       Detta är den religiösa process som är tillämplig för var och en av oss och som så småningom kan anpassa oss för att vara till gagn för vårt samhälle och slutligen för mänskligheten i stort.

       Då naturen är allomfattande kan det inte finnas någonting utanför eller något annorlunda än Naturen. Därför finns det inte några övernaturliga gudar eller andra sådana varelser. Det finns varelser på alla nivåer av tillvaro, men ingen av dem är utanför naturen. Därför är människan i naturen, och i avstämning med naturen, grunden för all verklig religion, både nu och i framtiden. När våra själar avstämmer sig till naturens själva själ kommer våra handlingsmotiv att vara av rena medkänslor för alla.

För att upptäcka sig själv måste människan i sitt medvetande bli samstämd med sin egen essentiella natur. Detta innebär att hon etablerar en medvetenhetspunkt inom sig, varifrån hon medvetet handlar, både förnimmelsemässigt, t. ex. genom att mottaga intryck utifrån, eller aktivt, vilket sätter henne istånd att handla så som kan vara nödvändigt, t. o. m. för sin egen existens. Det är emellertid nödvändigt att först etablera detta centrum för medvetenhet. När ett sådant centrum är etablerat inom henne kan hon genom att betrakta Naturen komma att förnimma, att också Naturen i alla sina verksamheter handlar från ett centrum. Människan kan observera hur växter och plantor växer och se expansiva utvecklingar av former, men genom att se med sitt centrala öga ser hon, att också alla naturens former härleder sig från inre osynliga världar, och går utåt, till den yttre, objektiva.

Framtida religioner måste därför relatera direkt till naturen, till vad som är ’vad som är’, på varje slag av nivå av tillvaro, från den lägsta till den högsta. ’Vad som är’ är sant. Genom läran är vi ålagda att arbeta längs med Naturen som samarbetare:

o O o

EPILOG

Det finns en väg, brant och törnbeströdd, med faror av varje slag,
men ändå en väg, och den leder till universums själva hjärta.
Jag kan säga dig hur du skall finna dem,
vilka skall visa dig den hemliga porten,
som öppnar sig endast inåt och stänger sig helt bakom lärjungen för alltid.
Det finns ingen fara som ett oförfärat mod inte kan besegra.
Det finns ingen prövning som en fläckfri renhet inte kan gå igenom.
Det finns ingen svårighet som ett starkt intellekt inte kan övervinna.
För dem som vinner framgång finns belöning bortom all beskrivning
— kraften att välsigna och rädda mänskligheten.
För dem som faller finns det andra liv, där framgång kan komma.

[Collected Writings, XIII, 219]

—   o   O   o   —