MÄNNISKAN, SYNLIG OCH OSYNLIG.

”Det finns två slags varelser i världen, de som är delbara och de som är odelbara. Det delbara är alla föremål och levande varelser. Det odelbara kallas Kutastha, eller den som står högt och är opåverkad, oberörd. Men det finns en annan ande, som benämns Den Högsta Anden – Paramatma – och som genomsyrar och upprätthåller de tre världarna.” — Bhagavad Gita.

När vi begrundar sådana utsagor tenderar vi att genast separera och dela upp det hela i våra sinnen. Men för att alls förstå naturen och för att alls förstå oss själva kan vi inte göra några sådana delningar. Både det delbara och det odelbara, såväl som det högsta andliga, existerar inom var och varenda varelse. De ”tre världarna” finns i människans natur, i hennes varelse. Människan ”synlig och osynlig” är människan ”delbar och odelbar”.

     Det finns olika klasser av synliga varelser, såväl som olika klasser av osynliga. Men vad vi än må veta om sådana olikheter, så måste det komma ur egna förnimmelser och uppfattningar, inom en själv. Hur höga uppfattningar och förnimmelser än må vara finns det ingen spärr för dem, någonstans. De kan nå hela världsrymdens yttersta gränsområden. Och det enastående och suveränt andliga hör till vars och ens förmåga.

     När vi med våra fysiska ögon ser på en människa kan vi se bara hennes form och när vi lyssnar till hennes tal kan vi förstå bara ljuden vi hör, eller idéerna som orden överför. Varken genom att se på henne eller höra hennes tal kan vi säga vad människan just är, precis vilka möjligheter hon har, eller vilken kunskap hon besitter. Vi kan känna till ett eller annat i hur hon framstår, eller olika omständigheter som rådde när vi kom i kontakt med henne, och sådant kan ge oss intryck, föreställningar och åsikter. Men att kunna känna någon människa rakt igenom, med hennes rötter och förgreningar, det är inte tillgivet någon blott fysisk tänkare. Det finns alltså något i människan som är osynligt, förmågan att uppfatta och uttrycka, och som vi uppfattar bara en del av. Denna människans osynliga del har ingen forskning någonsin kommit underfund med, fastän den finns i var och en av oss och allt synligt härstammar från den.

     Ande är osynligt, men kan vi ens tänka oss en plats där ande icke är? Ande är överallt, i allting. Och allt som varit, som är och som skall vara har ande som orsak och stöd. Ande är inte utanför oss och samma ande finns i alla. Vilka skillnader vi än kan uppfatta hos någon annan människa är inte skillnader i ande, utan skillnader i insikters och uppfattningars omfång och de mänskliga sinnenas aktionsradier. Alla våra förmågor vilar på DEN ENDA ANDLIGA NATUREN. De begränsningar som våra uttrycksförmågor har, de har inte givits av någon yttre makt alls, utan de har vi själva gjort, genom de idéer som vi bär på. Våra sinnens och uppfattningars räckvidd styrs av de idéer vi har, om oss själva, vår natur och om livet omkring oss. Föreställningarna som råder över våra fysiska liv och sinnen, hur höga eller låga de än må vara,  är faktiskt begränsningar, i oss själva. Ändå vilar deras permanenta tillstånd i själva anden och varenda en av dem uppstår ur andliga uppfattningsförmågor.

     Sanning och villfarelse härstammar båda från uppfattningar av andlig karaktär och båda upprätthålls av just en andlig förmåga.

     Idéer och föreställningar styr handlingar, och då idéer och föreställningar, liksom handlingar, har sina kretslopp, och kommer tillbaka, så skapar vi ett elakt kretslopp, som vi blir inblandade i. Och detta bara ur ett enda, enkelt faktum: att vi hela tiden identifierar oss med än den ena omständigheten, än den andra. Men själva denna förmåga till självidentifiering kommer också ur anden.

     Den synliga människan – hennes kropp, hennes fysiska instrument och redskap – är i sig själv en utveckling, nerifrån och uppåt. Den fysiska kroppen är blott och bart människans skal, gjord av jordisk materia, från de tre lägre rikena – mineral, vegetabilier och djur – och förnyas hela tiden, från dag till dag. Och hela tiden slits den ut, från dag till dag.

     Människan själv är den osynliga förmåga och existens som bebor kroppen och som har förorsakat sin nuvarande uppbyggnad och utveckling, från lägre till högre slag av medvetande. Hon är själv ovanför allt fysiskt och materiellt och ur fysisk synpunkt är själva människan absolut osynlig. Hon är det som handlar, agerar. Ingen form må tygla och begränsa henne och ingen form kan hon i någon verklig mening vara eller hållas inne i. Vilken form som helst kan bara vara en brännpunkt eller härd som hon må och kan verka ifrån.

     Den verkliga läran är,  att som andlig varelse nedstiger människan själv, steg för steg, från andlighetens plan, eller från det andliga självmedvetandet, genom alla stadier av kondenserad materia, och från de lägre rikena möter hon en uppåtstigande ström av former, och när den mest fullständiga formen av alla har förts till sin högsta grad av uteckling, då går hon in i den formen. Inte förrän den osynliga människan trädde in i de fysiska redskapen kunde någon mänsklighet alls finnas.Som mänskliga varelser är vi alltså frukter av den högre GUDOMLIGA ANDEN, och också av allt som finns i de lägre rikena, och som bildar och utgör vår lägre natur, och allt detta i samband med all kunskap, om en ofantlighet av förfluten tid.

     Människans högre natur är inte delbar. Den är beständig, evinnerlig och sann. Den lägre naturen är obeständig och förändras, men det är den osynliga människan inuti som är den som gör förändringarna, som frampressar dem, och som genom dem vinner erfarenheter och kunskaper.

     I alla riken, i alla världar och i alla system finns inga statiska tillstånd alls för något redskap. Rörelse som aldrig upphör, och förmåga att komma vidare och vidare, i sinnenas allt större räckvidd, det är varje mänsklig varelses födslorätt.

     Vi är som den som gick bort från sin faders hus, vistades bland svinen och närde sig av agnar. Tiden måste komma för oss att som den förlorade sonen säga ”Skall stiga upp och återvända till Fadern”. Att jag skall resa på mig och återuppta min verkliga plats i naturen, använda alla instrument och verktyg jag har, att jag skall arbeta till slutet, så att alla varelser må bli delaktiga i all kunskap, och så att de må fortskrida i en fortlöpande räcka av steg, alltid vidare och uppåt, och utan de avbrott och hinder som felaktiga föreställningar om vår natur bringar. Sådant är den forntida VISDOMSRELIGIONENS hela syfte — att människan må återuppta sin egna födslorätt.

     Ingen varelse och inga väsen av vilken grad som helst kan förläna människan den kunskap, som bara hon själv kan få. Den kunskapen finns helt och hållet i ett reservat, i hennes naturs osynliga del, resultatet av varje erfarenhet i hela hennes ofantliga förflutna, och detta är riktigt för henne, om än hon gjort sina fysiska instrument av sådan natur att de inte registrerar vad hon vet, som den verkliga varelsen – den osynliga människan.

     Som den osynliga varelsen är människan evinnerlig och för henne upphör aldrig medvetandet för ett ögonblick. Ridån faller på en scen, för att genast höjas på en annan. När kroppen vilar verkar och tänker människan fortfarande, men på ett annat sätt, i finare former, och på tillvaroplan som inte är så begränsade som det fysiska planet är. Där har hon frihet. Där ser och känner och hör och talar och verkar hon (som hon gör på det fysiska planet) men hon kan vara här, där eller någon annanstans, varthän hennes tankar för henne, varän hennes önskan är, och hon kan röra sig fritt, obehindrad av grov fysisk materia. Förmågan att uppleva alla slag av substans, och alla slag av varelser, är envars förmåga, hos oss alla, men förmågan att se ligger bakom det fysiska ögat. Den tillhör det inre ögat — själens öga.

     Hur skall vi kännas vid den förmågan? Genom att leva och verka på vår eviga och gudomliga naturs grund, genom att ta vår egen identitet för given, genom att sluta lägga förtröstan på någon filosofi, på någon vetenskap, eller religion, eller vilka som helst utlåtanden och påståenden, genom att förlita oss på verkligheten i den inre, sanna och andliga människans natur, genom att klargöra våra mentala föreställningar och begrepp, genom att tänka riktiga och rätta tankar och genom att leva och handla i enlighet med dem. På det sättet öppnar sig varje kanal i kroppen för vad det är som pågår, när vi som andliga varelser lämnar det fysiska redskapet på natten och är aktiva på tillvarons inre andliga plan.

     Var och varenda människa måste för sig själv öppna dessa kanaler i sin högre natur. Hon måste själv veta och den enda plats hon kan veta på är i sig själv.

     I verkligheten står var och en i universums centrum. Allt annat är bilder och ljud och erfarenheter och i dem kan människan se det andligas spel.

     Hur kan vi lyckas få det gudomliga att återuppstå?

     Det kan inte uppkomma genom att det talas mycket, inte ens med argument, anförda skäl, meningsutbyten. Bara genom att ta den inställningen kan det vinnas.

     Hela tiden verkar vi enligt den inställning som vi antagit. Låt oss då ta den högsta intällningen, den som allting i naturen uppvisar. Det högas högsta är vårt. Vi måste ta den höga positionen på oss. Vi måste fastställa, bejaka och intyga den.

     Hur annars skulle vi kunna vinna kunskap om odödlighet, än genom att gå in i odödlighetens rum? Vi ställer mycket lätt in oss och handlar i överensstämmelse med ondska och elakheter. Om vi tar den höga positionen handlar vi inte bara i överensstämmelse med den höga inställning som vi då står för. Utan vi kommer till att insikter om den inställningen förverkligas. Om det hela. Inom oss själva. Där alla förnimmelser och fullbordanden är.

     Vilken kunskap skulle någon dödlighetens synpunkt kunna medföra om odödlighet? Vilken föreställning skulle vi på någon ofullkomligheternas grund kunna få om fulländning? Inga, utom felaktiga, sakligt falska och bristfälliga. Högsta föreställning på den grunden skulle bara vara något mindre ofullkomligt.

     Verklig fulländning betyder inte relativ fullkomlighet. Det betyder en ingående kunskap om den väsentliga grundvalen för allt som existerar i naturen. Sann andlighet är inte något dunkelt, dimmigt och suddigt förhållande. Inte heller någon blott existens utan verksamhet. Utan det fulländade är förmåga att veta och agera och att äga vad de forntida kallade ”all-vetande”. När vi når ”all-vetande”, då är vi sant gudomliga. Gudomliga i kunskap, gudomliga i kraft och förmåga, verksamma i varje upptänkligt tillstånd av materia och genom varje tänkbart instrument och redskap. Och det är vårt livsöde. Låt oss bara fatta tag i det. Livet är vårt. Ande är vårt. Medvetande är vårt. Evinnerlig existens är vår. Må vi bara ta det till oss.

     Det största av all kunskap existerar verkligen. Alla förflutna erfarenheter och alla civilisationer som någonsin funnits har frambringat varelser, som nu är väktare över all kunskap som vunnits. Den kunskapen väntar oss, så snart vi tar de nödvändiga stegen för att göra oss själva passande och värdiga att äga den. Den kunskapen innefattar all intellektuell kunskap, all andlig kunskap och all kunskap om varje makt och kraft i naturen. Lika stort och mäktigt, som för några krafter som vi nu känner till, finns det andra att lära känna och som vida överskrider dem alla. Förmågan att förstöra en värld är åtkomlig för den som tar det rätta steget men den som tar det rätta steget kommer aldrig att förstöra. Han bara bygger. Han använder all kraft han har för att anlägga en väg som mänskligheten kan gå, den väg som han har gått.

     Om då vi alla tänker oss själva som eviga osynliga varelser som är verksamma med synliga och provisoriska redskap skall vi få bättre och sannare uppfattningar om livet. Och om vi vill söka nå inåt, till det innersta av vårt hjärtas hjärta, skall vi finna en större vision som är vår, en förmåga att förnimma och förstå i vidare fält, till större djup, och med större resultat, än vad någonsin kan vinnas med våra fysiska synorgan.

     Som en av våra STORA LÄRARE sade, ”Hela naturen ligger framför dig. Tag vad du kan.” Det är för var och en att lyssna till, lära av och tillämpa.

*