NYÅRSLÖFTEN.
Alla har säkert gett nyårslöften med bestämda föresatser och alla har vi lika säkert misslyckats med att hålla dem.
Våra misslyckanden måste bero på något, såväl som också det att det är när en viss årstid kommer, som vi känner oss böjda att avge sådana löften, och orsakerna ligger dolda i våra varelsers djup. Kanske omedvetet för oss själva förnimmer vi naturligt en ockult lagbundenhet i och med våra observationer vid denna särskilda tid på året. De forntida höll högtid vid ’Solens födelse’, och förstod sig på vad som kallades så, i andra ord med solens återkomst i dess norra förlopp, och som började den 21 december. De visste att vid solens återkomst har alla ockulta krafter i naturen en uppgående och tilltagande tendens. När solens strålar blir varmare och starkare blir alla krafter bakom själva solen, och bakom oss själva, starkare inom oss. Med en stigande våg av andlig och psykisk förnyelse och återupplivning är allt som vi önskar göra mer pådrivande än annars under året.
Våra misslyckanden beror på att vi inte förstår vår egen natur och därför inte kan använda de krafters och förmågors inflytanden som finns i oss, så mycket som vi ändå är fysiskt berörda av dem, och har svårt att bemöda oss om att fullfölja beslut, vilka som helst.
Vårt första misstag är att fatta negativa beslut. Vi säger att vi inte skall dricka, inte ljuga, inte göra detta och inte heller det. Det riktiga beslutet att fatta är istället att jag skall göra detta, alltså motsatsen till vad vi brukar göra, och då bekräftar vi viljan direkt, medan de förstnämnda besluten försätter oss i rent negativa positioner. Kanske har vi med hänsyn till andra eller oss själva tänkt, att bara för att vi inte gör så många tvivelaktiga saker, så är vi ’goda’. Tvärtom, vi är blott icke dåliga — återigen en negativ position. Sann godhet är en positiv position.
För att påverka våra beslut måste vi påkalla människans vilja, ty inga hinder alls härskar över den. Men vilja betyder nu inte vad som vanligen kallas vilja. Vi tänker lätt att människan som är mycket beslutsam i att nå sina mål har ’stark vilja’ och att hon till sin karaktär och natur är mycket positiv, men en sådan människa uppvisar då bara en vilja som är av ett visst slag. Vad hon har är väldigt starka önskningar, snarare än vilja som sådan, och det är dem hon fullföljer.
Själva viljan visar sig på många olika sätt och en del känns inte alls igen. Själva livsviljan är en förborgad viljeaspekt. Utan dess närvaro skulle vi inte leva. Det är inte kroppen som håller oss kvar här, utan önskan att leva. Bakom viljan står alltid önskemål. Om igen står vi inför det, att vartenda mänskligt organ och förlopp uppkom och utvecklades av medvetna kraftansträngningar. Nu har vi kroppar som fortsätter automatiskt, medan vi riktar våra medvetanden och uppmärksamheter åt andra håll. I verkligheten fungerar vår vilja i varje del av vårt fysiska liv, om än vi inte kan uppfatta och förstå det. Viljan har också en mental fas, som kan odlas genom att utövas, såsom med stadig uppmärksamhet eller koncentration åt vissa håll, och som då kan få önskade verkningar.
Men den verkliga och sanna viljan är känd som ANDLIG VILJA, som flyger som ljuset och klyver alla hinder som ett skarpt svärd. Det är den viljan, som framskrider från vår naturs högsta andliga del, som får människan att utveckla sig, inifrån och utåt, genom alla slag av substans som någonsin har funnits, och att fortsätta med att utveckla medel och verktyg i de slagen av materia. Alla krafter och förmågor som finns eller kan finnas är latenta – dolda och förborgade – i den andliga naturen, hur illa de än må uttrycka sig. Till en del tar vi detta tillvara, men bara lite, ty när de flesta av oss har våra idéer så fixerade vid den fysiska existensen har vi kommit till slutsatsen att livet betyder inget mer än fysisk existens.
En gång var vi medvetna om vår andliga natur, men när vi steg ner genom materiens plan till detta plan växte vi intellektuellt och det skedde på andliga förnimmelsers och varseblivningars bekostnader. Med intellektet resonerar vi alltid från antaganden, förutsättningar och premisser och kommer till slutsatser av det, medan den andliga naturen förmår uppfatta direkt vad det är som gäller, för vad än det är.
Våra intellektuella vinningar kom alltså på bekostnad av andliga insikter och det är lönlöst för teologi, vetenskap och psykologi att från personliga och fysiska iakttagelser gå vidare, för att komma till att förstå vad människan verkligen är. De psykologiska anledningarna och grunderna återspeglar då blott de fysiskt rådande idéerna. Om vi skall få vår egen natur klar för oss måste vi börja på dess högsta punkt — genom att ta oss an och vara i den.
Så är det och detta genom att hålla fast vid den förutsättningens kraft. Genom själva den andliga naturens egna försäkran börjar vi se ljuset.
Så som vi nu står använder vi alltid viljan längs våra önskningar, gillanden och ogillanden och har fått för oss att det är en riktig grund för våra tankar och handlingar.
Vad som är högst nödvändigt för oss är tänkandets riktiga grund. Vi måste förvisa den falska idén om att vara svaga och syndfulla skapelser, med våra föräldrars fel och brister, och förföräldrarnas före dem, och för att vi skulle vara födda sådana. Vi måste förvisa den mentala avgudabilden av en utanförstående skapare.
Vi måste förstå livets mening och ändamål, så att vi kan se att vi själva är frukter av många av våra föregående liv och för att erkänna och kännas vid den lagbundna evolutionen, med en lag som är både sann och barmhärtig och som fungerar överallt. Det är för att den lagen fungerar i en cirkelrund av intryck, som vi varje år är benägna att avge nyårslöften. Med förståelse och användning av den lagen om ständiga återkomster skulle vi uppfylla och förverkliga de löftena.
Men ofta ges löftena bara för att det är riktigt att göra så och utan någon verklig förväntan att hålla dem. Vi kommer ihåg dem några dagar, de får oss att avstå en stund från vad som frestar, men gradvis gör sig de gamla vanorna gällande och vi finner oss gå vidare igen på den gamla vägen.
Föresatser gör oss aldrig något gott, med mindre vi håller dem vid liv. Önskemål räcker inte som förutsättning. Blott önskan för oss aldrig någonstans. Vi måste hålla önskan vid makt. Vi måste hålla fast vid beslutet. Vi måste göra viljan gällande och från början till slut vara trogna viljans syfte.
Vi kan inte göra oss av med det onda i oss genom att tänka på det, inte heller kan vi bli kvitt något obehagligt genom att tänka på det, ty sant är det sagt, att genom att tänka på något är vi knutna till det. Ju fastare vi inte tänker på de onda sidorna i oss, desto bättre. Tänk på deras motsatser och det onda går miste om alla chanser att komma tillbaka.
Fastsittningar och knytningar kommer sig först och främst av tanken, tänkandet. Önskan och begär är först och främst i tanken. Sedan följer handlingen. Vi måste ha en fast, säker och stadig grund för våra tankar, om vi någonsin skall börja ge uttryck för oss själva så som vi borde, som andliga varelser.
Varför har vi alla våra älsklingsteorier om livet, våra favoritreligioner och filosofier? För att de överensstämmer med våra egna önskningar, och inte för att de stämmer med sanning, eller kommer med någon förklaring till alla gåtor och mysterier som vi ser omkring oss. Det är därför som vi efter alla tusentals år av vad vi kallar civilisation inte har blivit visare, utan fortfarande rör oss i samma gamla ekorrhjul av liv och död och sorg och lidande och smärta. Ändå är vi inte bundna till detta, förutom med hur vi binder oss själva till våra egna tankar och handlingar.
Det är inte nödvändigt för oss att fortsätta på de felaktigheternas områden, som vi nu gör. Det finns en chans för oss, om vi förstår vår egen natur.
Låt oss då bestämma oss för en stor sak, att föresätta oss att veta, besluta oss för att tänka rätt och handla rätt och förvärva något av den kunskap som alltid har funnits — kunskapen om människan som andlig varelse, rakt igenom alla hennes skiftningar, med stiganden och sjunkanden i materiens riken.
Då vi mer och mer litar på det inre självet börjar vi uttrycka och använda kraften som vi redan har och det är mycket mer än vi gissar. Vi måste hjälpa oss själva genom att ta vara på de vinkar och råd som de teosofiska lärorna ger oss och som är förslag av Mästare. Och då, så som viljans upprätthållande kraft hålls i linje med vad vi önskar göra, kommer mera direkt hjälp från de Äldre Bröder som i varje stund av dagen är villiga och angelägna att möta dem, som är så klarögda att se sina sanna öden och bestämmelser och med så ädla hjärtan att arbeta för den väldigt föräldralöse, själva Mänskligheten.
*
