TRE SLAG AV TRO.
Varje människa har tro. Hon tror på något, något ideal, något begrepp, någon religion, någon formel. Men om än olika människors trosformer har ett eller annat föremål eller syfte. så går själva tron vidare, från det HÖGSTA, och den bor i varje varelses hjärta.
Tro är själva grunden i vår natur. Vilken väg vi än följer beror på den tro vi har, i trons övertygelse om att den vägen är den bästa. Att världen är full av falska trosformer beror på de olika idéerna, troendena och filosofierna som begränsar tron som sådan, till de medel som anses nödvändiga, för att nå ett särskilt syfte med tron.
I Bhagavad-Gitas sjuttonde kapitel sägs tro vara av tre slag: en troskvalitet som kallas sattwa, det goda och sanna, en som kallas rajas, av handling och passion, och en av tames, av oberördhet och okunnighet.
Dessa tre troendenas beskaffenheter är faktiskt de tre begränsningar som varje mänsklig individ ger åt tro. Ty trons kraft i sig själv är gränslös. När tron finns inom ramar för mindre ting eller syften, och som bygger på yttre förhållanden, begränsar vi ideligen hur trons kraft kan verka. Då den förkroppsligade själen är begåvad med tro, så är varje människa av samma natur, som de ideal, som hennes tro är fästad vid. Människan har den kvalitet i sin tro som stämmer med hennes benägna läggning och ständigt rör hon sig mot den idealiska natur, som gör hennes tro stadig. Då är det tydligt att vi borde bli säkra i den trons natur, som våra ideal bygger på.
Om man bygger sin tro på något som är externt, yttre, vad än det kan vara – gudar eller människor, religionsformer eller tankesystem – då har man lagt tron på ett bräckligt rö, ett svagt käril. Man har begränsat sin egen andes själva kraft, att själv expandera och vidga sig, till bortom ens ideals begränsningar.
När vi till exempel accepterar den idén, att inget annat är verkligt, än vad vi kan se eller höra eller smaka eller känna eller beröra, då har vi lagt vår tro på en väldigt svag grund.
När vi tar för givet att den nuvarande stunden är den enda, att den yttre jordiska världen och den här existensen är det enda livet, och som vi utgår ifrån – vi vet inte vart, och inte heller vilket ändamål det hela kan ha haft – då har vi där orsaken till våra falskheter i tankar och handlingar. Att se på alla varelser i enlighet med deras egna begränsningar i sinne och perspektiv, och att bara se deras yttre sidor i tal och handling därav, är att inte se dem alls, så som de verkligen är.
En yttre Gud, eller yttre djävul, en yttre lag, en yttre syndaförsoning, och idén om att synd är något annat än att förneka vår andliga natur (den oförlåtliga synden) är ALLA yttre troenden i naturen hos tamas, eller okunnighet. Okunnighet leder alltid till vidskepelse. Vidskepelse leder till falsk tro och falsk tro till falsk tilltro, falsk tillit.
På grund av att våra trosläror har falska grunder har vi hela tiden konflikter med varandra, då förtröstanden som är fästade vi någon sak eller specifikt förhållande också har resultat. Sådana resultat, som också falsk tro har, gör människor förblindade till verklig eller sann tro. Så länge vi har falsk tro kommer vi hur som helst att fortsätta med att skapa eländiga liv för oss.
Verkningarna, som flödar ur att falskt lita på själviska ideal, måste ge oss felaktiga förhållandens dåliga effekter. De kommer av just själva begränsningarna som vi har pålagt oss själva, också genom yttre tilltro till andra liv, och vi måste komma tillbaka och tillbaka i kroppar, tills vi har blivit av med vår naturs defekter och som dessa yttre tilliter har alstrat.
Vi måste få en bättre grund för tanke och handling än de falska tilliter av gillanden och ogillanden som vi har fått i arv. Vi har framkallat effekterna som vi ser, men vi behöver inte hålla på med att upprepa samma misstag, liv efter liv, om vi blott vill förändra våra ideal. Vi måste finna en sann grund för tilltro, tillit. Vi måste lägga vår tilltro på vad som inte är externt, utan internt.
Det INTERNA är själva källan för alla slags krafter vi äger och det INTERNA är detsamma i varenda levande. I själva vår varelses rot finns det oföränderliga SJÄLV som vi kan känna blott inom oss själva. För att nå till och in i DET måste vi först avhända oss alla våra föreställningar och idéer — allt som förändras. Först och främst må människan avhända sig idén att hon är sin kropp. Hon bebor kroppen, hon använder den, men hon vet att den ständigt förändras, att inte för ett enda ögonblick är den densamma som ögonblicket innan. Må hon sedan vidare befria sig från idén att hon är sina sinnen, ty hon själv kan förändra idéerna, som sätter ihop dem. Hon kan med hull och hår kasta ut dem och ersätta dem med deras motsatser, om hon så vill, men ändå agerar hon med andra idéer. Vi är inte kroppar, vi är inte sinnen, inte heller är vi båda tillsammans, utan vi är DET som använder och håller dem båda vid liv.
Genom alla förändringar i det förflutna och nuvarande och i dem som skall komma skall vi alltid vara oss själva. Också när döden kommer skall vi fortfarande fungera på att annat sätt än i den fysiska kroppen. Det OFÖRÄNDERLIGA SJÄLVETS grundval lägger hela universum inom räckhåll för varje människas sinne, med en stabil grund inom henne själv för tankar, handlingar, insikter och förverkliganden.
Dessa tre saker måste vi känna till:
I sin allra innersta natur är var och en SJÄLVET. Varje kraft som människan har uppstår i det SJÄLVET. Varje slags varelse är medveten, med kraft att utvidga förnimmelsernas och handlingarnas räckvidder, medan varje förmåga, människans instrument, beror på begränsningar i hennes föreställning om individens verkliga natur.
Bara genom att se på andra varelser kan människan aldrig inse och förverkliga sin enhet med det ENDA STORA LIVET. Bara genom att se in i sin egen natur kan hon det. Sin egen personliga natur blir hon varse genom att se sådant som inte är SJÄLENS natur. Ty vad än som ses, hörs eller känns, smakas eller förnimms, är inte SJÄLVET, utan blott en förnimmelse eller varseblivning av SJÄLVET. Människanvarseblir vad som i enligt med hennes egna idéer, hennes egen tro och tillförsikt, kan förnimmas. Men det som uppfattas, märks, begrips och inses är aldrig SJÄLVET.
Inom varje varelse som vi lyckas få någon handling av, eller som vi märker något av, finns SJÄLVET, men vi uppfatta inte DET. Det är bara genom att inse DET inom oss själva som vi inser dess existens i varje annan levande form. Hylla därför varje levande varelses andliga natur, och sträva att stödja den varelsen, så att den själv kan se den sanna vägen, den som hon kan lära känna sin egen natur på!
Vi måste alla tänka och verka med denna sanna natur som vår vägledare och rättesnöre. Men på alla håll och kanter ser vi oss förhindrade att inta den sanna naturens position. Det tycks omöjligt. Men det är då bara av vanföreställningar, som falska troenden som vi har haft föder fram.
Vi har inarbetat idéer, gillanden, ogillanden och känslor, som med lagen om intryckens återverkningar uppkommer om och om igen. I den stund som vi försöker inta en motsatt ståndpunkt möter vi följder av alla dess krafters kombinerade aktioner i oss själva. Det är vad vi må kalla ”kriget i himmelen”, kriget i människans egen natur.
Men om hon förblir sann mot sin egen andliga natur blir hon förbunden till att segra. Om hon tillitsfullt tror på sin egen naturs lag går hon framåt och gradvis försvinner hindren. Men vi måste obevekligt hålla oss kvar och ha förtroende för och tillit till det enda VERKLIGA någonstans — LIV som självt är MEDVETANDE.
Då kommer bojorna, som vi själva har gjort oss, att falla undan. Varje kraft i naturen börjar verka för oss, och med oss, för vi har inga begär av oss själva, utan bara för det goda, för allas räddning. Varje själ och varje ting tycks verka till vår fördel. Men inte för att vi vill det. Vi börjar se den andliga meningen i yttrandet att ”människan som önskar rädda sin själ måste förlora den”. Hon ger upp allt som var tillägnat henne själv och ägnar all kraft hon har, eller får, till att tjäna andra, och hela universum har hon framför sig. Hon kan ta allt. Men må hon inte ta någonting, utom för att ge det ut igen. Och hon godtar ingenting, om icke för att lägga det vid andras fötter!
Inget tal finns om synd eller syndare och inga ord om gott eller ont. Bara den frågan finns: Arbetar du för dig själv, som du förstår dig själv, eller arbetar du för SJÄLVET, som du borde förstå att du är, och inte för någonting annat? Om du inget vill för dig själv, fordrar inget för den här kroppen, utan bara tänker på att göra för andra, då kommer vad som behövs, av lagen i själva den kraft, som drar dig till sig. Stöd åt varje håll kommer. Hela naturen – andlig, intellektuell, psykisk, astral och fysisk – stärks, till och med omgivningarna förbättras.
Det är vår bristande tro och förtröstan — vår OTRO på DET — som sätter oss där vi inte skulle vara. Förnekelse av Kristus innanför, Krishna innanför, Anden innanför, är den ”oförlåtliga synden” och så länge vi korsfäster den inre Kristus, den inre ANDEN, precis så länge skall vi lida på de mänskliga lidelsernas och begärens kors. Att tjäna oss själva är en skapad idé som binder fast oss vid felaktiga omständigheter. Vi må sträva för bättre kroppar, bättre ställningar, för ägodelar av alla de slag, högre kvaliteter och bättre förståelser, men bara på ett villkor, att motivet är att göra oss mer förmögna att stödja och lära andra.
Den enda sanna tron är den i det HÖGSTA — i det OFÖRÄNDERLIGA, i DET, som vart och ett är i sin innersta natur. Den enda sanna vägen är att lita till vår egen andliga naturs lag. Människor kan gå från tro till tro, från förtröstan på det ena till något annat, röra sig vidare från liv till liv och få några resultat, i enlighet de idealens natur som deras troenden sitter fast i. Men enda vägen ut är genom att förtrösta på alla varelsers andliga och väsentliga natur. Och ingen större gåva skulle kunna ges någon mänsklig varelse än det oförytterliga faktum att hon – och bara hon – har styrkan att inse och förverkiga det. Detta är en del av den forntida visdom som några få visste, några få följde, och som DE alltid förde in i världen, med dess falska troenden, och sökte undervisa människor i allmänhet.
De som följer den sanna tilltrons VÄG dras inte bort från sina medmänniskor. En sådan människas medmänniskor kommer henne närmare än någonsin förr. Hon ser mer i dem. Hon ser klarare deras vedermödors svårigheter och söker hjälpa dem på alla sätt. Hon är alltså mer som en levande människa. Hon handlar mera kunnigt och medvetet än andra gör. Hon får mer av naturen än de gör, ty hon ser det hela och individernas aspekter som bildar det hela. Hon får lika mycket ut av livet, och mer, mycket mer, än människan som lever för njutning, för lycka och glädje, och vars strävan och framåtanda är för henne själv. Men hon lever inte för sig själv. Hela hennes liv går ut på att människor må känna dessa sanningar, för hon vet att kunskap betyder att falska troenden förintas och därför också den fysiska tillvarons alla lidanden och fasor. Då kommer evolutionen att fortsätta med hopp och språng. Människor blir lösgjorda från ställen som de hade överlämnat sig åt och rör sig vidare utan begränsningar i ett universum med gränslösa möjligheter.
När alla våra falska trosföreställningar, våra begär och lidelser, våra gillanden och ogillanden, har fallit av oss, som kasserade klädnader, och vi återupptagit den natur som är vår och gudomlig, då blir vi i stånd att bygga en civilisation, mycket högre än denna och som vi knappt kan föreställa oss. För vi kan inte komma ifrån vårt människosläktes KARMA och som vi hör till. De verkningar som vi har åstadkommit tillsammas måste vi utarbeta tillsammans. Det bästa sättet, den högsta vägen, och den säkraste, är att fortsätta längs vår egen inre naturs linje. Och när vi gör så vinkar vi liksom mot andra människor att själva förverkliga sin inre natur. Då, i begrundan av DET, som är odödligt, oföränderligt, gränslöst, som är själva vårt SJÄLV och alla varelsers SJÄLV, kommer detta att förverkligas, lite i sänder, men det kommer säkert att ske.
*
