av Geoffrey A. Farthing.
Fritt ur ett kapitel:
Varje minsta partikel av materia eller energi är i NATUREN ’genomsyrad’ av DET ENDA LIVETS fokuserade stråle. Människan härstammar från detta och hon har alla kvaliteter, ’kroppar’, förmågor och krafter som hon behöver för att genom blott sina egna verksamheter och i medvetenhet stiga till det allra högsta.
I hög grad är dessa hennes egenskaper slumrande, oanvända och oorganiserade. I synnerhet de högre.
Men som hon använder sitt sinne och utvecklar sina inre känslor genom uppriktig strävan och längtan, och genom att hennes förmåga till kärlek genom hängivenhet sakta framträder, kommer den strävande med tiden att känna att medvetandet sakta utvidgar sig.
Hennes nästan odelade intresse för sin personlighet, och allt som hör till den, kommer gradvis att avta.
Hennes alldagliga själv kommer att bli mer och mer objektivt för henne.
Hon kommer att känna att helt oberoende av sin personlighet har hon en beständig tillvaro. Hon kommer alltmer att kunna använda sin personlighet istället för att få sina handlingar dikterade av den. Hon kommer inte att vara så utsatt för skiftningar upp och ner i dess humör.
Genom glimtar, och till en början under blott korta perioder, rör hon sig in i ett nytt tillstånd av självbehärskning, myndighet och med en ny tillitsfullhet.
Hennes sinne blir klarare, mindre rastlöst, och till hennes överraskning tycks det ibland arbeta inifrån sig självt med självförtroende och gott omdöme.
Begär efter stimulantia, upphetsning och sensationer, och förvisso behov av dem, kommer gradvis att förblekna. Hennes liv kommer att vara tillräckligt uppfyllt utan dem.
Hennes sinnesprocesser kommer att fördjupas och hon kommer att bli medveten om sin växande förståelse.
När hennes förnimmelser vaknar kommer emellanåt nya slag av erfarenheter och de kommer att fylla henne med glädje och förundran.
Hon kommer att ha glimtvisa inblickar i tillvarons själva natur.
När hon genom denna process av självinvigning steg för steg bryter sig ur de gränser som tidigare slöt in hennes sinne kommer hon med känslor att veta mer och mer om innebörden av frihet och av livet.
Sinnet kan då träda in i områden där känslan av jaget och avskildheter är bortglömd.
Den strävande och hans högre SJÄLV håller på att bli ETT.
Han börjar känna sig som den förlorade sonen som börjat återvända ... efter sin långa, långa vistelse i jordiska livs och sensationers länder, långt bort från själva medelpunkten i sin varelse, varifrån allt liv, ljus, medvetande och all kärlek uppstår.
— o O o —