Teosofiska Samfundet och HPB

Medan Helena Petrovna Blavatsky låg mellan liv och död publicerade Annie Besant i december 1890, utan HPBs kunskap, en ljudande artikel i Lucifer, ”Teosofiska Samfundet och HPB”. Orsaken var att en privat propaganda till förringande av HPB ivrigt stöddes av några anhängare till vissa andra ledande personer i TS, och detta på grund av hennes handlande i att ta ledarskap för det nybildade Teosofiska Samfundet i Europa. I denna artikel skrev Annie Besant med stor kraft och övertygelse till stöd för HPB:

”För att nu beröra HPBs ställning gentemot och i Teosofiska Samfundet är följande en kort framställning av hur detta framträder för många av oss:

1) Antingen är hon ett sändebud från Mästarna eller annars är hon en bedragare.

2) I vilket som helst fall skulle Teosofiska Samfundet inte ha någon existens utan henne.

3) Om hon är en bedragerska är hon en kvinna av underbar förmåga, begåvning och lärdom, och som ger hela äran för detta åt några personer som inte existerar.

4) Om HPB är en sann budbärare är opposition mot henne opposition mot Mästarna eftersom hon är deras enda kanal till västerlandet.

5) Om det inte finns några Mästare är Teosofiska Samfundet en orimlighet och det finns ingen nytta med att upprätthålla det. Men om det finns Mästare och HPB är deras sändebud och Teosofiska Samfundet är deras stiftande kan inte Teosofiska Samfundet och HPB vara separerade inför världen.”

Utifrån de satserna avslutade Annie Besant:

”Om medlemmarna alls bryr sig om samfundets framtid, om de önskar veta att tjugonde århundradet kommer att se det stå högt över partiers stridigheter, vara ett fyrljus i mörkret till människors ledning, om de tror på Läraren som bildade det till mänsklighetens tjänst, må de nu väcka sig ur lättjefull likgiltighet, strängt tysta ner alla oenigheter över oväsentliga dåraktigheter och fåfängor ibland deras led, och vandra skuldra mot skuldra, för att prestera de tunga uppgifter som pålagts dem i deras styrka och tapperhet. Om teosofin är värd någonting är den värd att leva för och värd att dö för. Om den inte är värd någonting, må den gå bort på en gång och för alltid. Detta är inte en sak att hunsa och leka med. Låt varje teosof och framförallt varje ockultist i stillhet betrakta sin position, och noggrant göra sitt val, och om det valet är för teosofin, må han allvarligt besluta, att varken öppna fiender eller svekfulla vänner skall under all kommande tid rubba hans lojalitet för hans stora Sak och Ledare, vilka tvenne äro ett.” 1)

1) ”The Theosophical Society and H.P.B.”, Lucifer (December 1890), VII, 275. (Återutgiven i Theosophy, July, 1913.) — Här taget ur kapitel XII i Den teosofiska rörelsen 1875 - 1950.

— o O o —