DEN OCKULTA VÄRLDEN — Brev från adepter.
THE OCCULT WORLD— Letters from the Mahatmas.

Om metafysiska bevis
och det ockultas innebörd och mening

Föredrag i London av Adam Warcup den 4 mars 1984.
I engelskt original fritt på CD från red.

Titeln för kvällens föredrag Den ockulta världen har två betydelser för mig, en allmän och en specifik. I den mest allmänna meningen är det en term som kännetecknar hela den inre eller ockulta sidan av naturen och människan, där ockult står för dold, icke framträdande. Det finns i båda dessa, i både människan och naturen, en dold och icke framträdande sida, och som i många avseenden är av större betydelse än det som framträder och som är synligt och som vi omedelbart förstår.

     Det hela med teosofin handlar på detta sätt om sådana ockulta aspekter i naturen. Inte det underbara, fantastiska, otroliga eller utanförliggande. Och inte det hemliga. Utan det ockulta. Det inre, det meningsfulla.

     Men det har också en annan betydelse då det är en titel på en bok, The Occult World [Den dolda verlden], skriven i början av 1880-talet av en man som hette Sinnett, och det handlar därvid om en växelverkan, en dialog och kommunikation, som han hade med vissa ganska sensationellt annorlunda människor och som vi kallar Mahatmor, en term från den indiska traditionen, och som bara betyder stora själar, människor av utomordentliga meriter, kvaliteter och förmågor.

     Det är lite om den berättelsen och den kommunikationen som jag vill ägna tid åt i kväll.

     Utan tvekan finns det en del av er i kväll som inte är alltför bekanta med denna aspekt av den teosofiska traditionen, så jag skulle till att börja med vilja berätta lite om bakgrunden för dessa sällsynta och verkligt viktiga händelser och ett av syftena med kvällens föredrag är att förklara för er precis varför jag ser dessa händelser som just så viktiga och varför jag tror att de med tiden kommer att framstå i ett historiskt perspektiv.

     Först alltså lite om det historiska bakgrunden.

     Teosofiska Samfundet som bildades 1875 hade först sitt huvudkvarter i New York men 1879 flyttade grundarna Madame Blavatsky och överste Olcott från Amerika via detta land till Indien. Deras rykte hade i någon grad gått före dem, rykten som uppstått i den spiritualistiska världen, med vilken Madame Blavatsky hade haft en hel del att göra. I Indien var den man som jag redan nämnt, Sinnett, medveten om spiritualism och psykism, han hade läst mycket därom i litteraturen redan och när han hade hört att Madame Blavatsky skulle ankomma blev han omedelbart intresserad av henne och hennes verksamhet.

     Sinnet var en man av viss betydelse i det brittiska Indien vid den tiden och det är en god idé att få en liten uppfattning om hans ställning.

     Han var chefredaktör för en inflytelserik tidskrift i Indien, The Pioneer. Den var antagligen den mest ledande tidskriften vid den tiden, en veckotidning kanske liknande The New Statesman idag, där artiklar av viss betydelse i konst, kultur och vetenskap och annat vad som helst kunde beaktas. Den var också till sin natur politisk, då den i viss mån användes som språkrör för de ledande britterna. Han var alltså en man av viss ställning och vars uppfattningar hade viss betydelse. Att ha en sådan man som Sinnett, intresserad av det begynnande Teosofiska Samfundet, som det då var, skulle ha varit ett riktigt fynd för de två grundarna, så när han ganska tidigt inbjöd dem att komma och besöka honom i Allahabad gick de genast med på det och där började 1879 en vänskap och en dialog som säkert fortsatte till Madame Blavatskys död.

     Mötena hade de i Allahabad, vilket var ett av de högsta administrativa centra, och varifrån tidskriften drevs, och senare uppe i Himalayas, i Simla, omkring 7000 fot högre upp i Himalayas. På båda dessa ställen hade Sinnett sina hem med sommarresidens, vinterresidens osv. och Madame Blavatsky var där med honom under utsträckta tider.

     Sinnett var i början intresserad av henne på grund av hennes kunskap om spiritualism och psykism. Han hade läst hennes första bok Isis Unveiled – den enda bok hon då hade skrivit, skriven i Amerika för att motverka spiritualismens dåvarande tendenser. Hans intresse var uppriktigt sagt som hos en spiritualist och hans första orsak till att inbjuda henne och för att tala till henne var att han hade hört att hon hade förmåga att viljemässigt framställa samma sorts psykiska fenomen som fanns att kunna stöta på vid tranceförhållanden, i spiritualistiska seanser och liknande. Han inbjöd henne till sitt hem och där började en serie konversationer om den ockulta världens natur, i den allmänna betydelse som jag menar med det, och om ockultism i allmänhet, ett ämne där han var en fullständig novis och riktig nybörjare. Det fanns då mycket lite litteratur vid den tiden som man kunde grunda mycket kunskap på. Men han var ändå intresserad av psykism och frågade kontinuerligt henne om att framställa några psykiska fenomen.

     Till att börja med framställde hon inte så mycket för honom. Hon framställde bara ett mindre fenomen som de kallade rapp, dvs. lätta slag eller knackningar, som mot en dörr, ett fönster eller vilken som helst hård yta, men så att det framträdde var som helst i rummet, efter operatörens vilja. Ovanpå ditt huvud, på en fönsterruta, en pianoklaff, vad än som skulle ge resonans.

     Om du aldrig hade kommit i kontakt med sådana fenomen och du upplevde dem i klart dagsljus utan några trance-förhållanden eller förmörkade rum eller något sådant, så är det i sig självt ganska signifikant. Men det är klart att ändlöst upprepade blir de lika alldagliga och vanliga som vad annat som helst, så han ville ha mer.

     Med tiden hände det att andra mindre fenomen framställdes för honom. Men så småningom framställdes ganska mer dramatiska ting. Till exempel sade hon till de församlade vid en middagsbjudning: Skulle någon av er vilja att jag frambringade något för er? En dam i sällskapet svarade då ja, och beskrev en särskild brosch. Det var en kvinnas brosch att sitta på en klänning och med jag tror rubiner och några pärlor och som fanns i hennes hus, flera miles bort. Madame Blavatsky gick igenom en process av att apportera, framkalla på avstånd, och så sade hon att “du hittar den i blomsterrabatten utanför”, och där, inslagen i ett papper, fanns verkligen den där broschen. Utan att nu gå in på sakerna ut och in, och försöka rättfärdiga rätt och fel osv., om huruvida det var äkta eller vad annat som helst, så vill jag bara nämna detta som ett tecken på vad för slags ting som utfördes vid den här särskilda tiden.

     Allt eftersom mötena pågick framställdes ännu mer dramatiska psykiska fenomen. Ett av de mest berömda var den så kallade kopp- och fat-händelsen. De var ute på en picnic uppe i bergen och återigen, helt utan att vara manad av andra, så frågade hon: Vad vill ni ha? En av dem föreslog, att hur skulle det vara att framkalla en kopp med fat som passar med servisen vi har här? Hon sade all right, och sedan att om ni gräver under rötterna till just det där trädet här, så kommer ni att hitta koppen och fatet. Det var ett mycket svårt ställe att hitta det på, för det var faktiskt täckt av det trädets rötter, och efter mycket borthackande med pennknivar osv., fann man samma sorts kopp och fat och som, vilket senare fastslogs, det skulle varit mycket svårt att erhålla där de var i Simla, och då det hela ändå var helt oförväntat och ej på hennes förslag.

     Men dessa slag av ting framställdes ganska motvilligt. De framställdes därför att Sinnett var intresserad i psykism och för att han klart förväntade sig någon sorts demonstration av psykiska och, vad vi nu kan kalla, ockulta krafter.

     De ansågs emellertid av Madame Blavatsky, och förvisso av hennes inpiratörer, Mahatmorna, som uppriktigt sagt triviala. Det var demonstrationer och snarast bara för att tillfredsställa nyfikenhet. Och att tillfredsställa nyfikenhet är något som det endast under viktigaste omständigheter ges efter för. I Sinnetts fall var han en människa i en viss ställning för att påverka allmänna uppfattningar, en man vars hållning skulle vara av vikt. Jag tror ganska kortfattat att det var av sådana skäl som det översågs med sådana fenomen.

     Ett resultat av dessa möten och de psykiska fenomen som han observerade blev delvis att han 1882 skrev sin första bok The Occult World och den blev genast en bestseller. Kom ihåg att vi talar om en tid när inget av detta slags ockult litteratur som vi alla nu kan lägga händerna på i varenda bokhandel existerade. Hans bok var en bland ett mycket litet antal böcker i detta slags ämne och beskrivningar av dessa slags fenomen och förvisso av annat som jag strax kommer in på inflammerade allmän nyfikenhet i en enorm utsträckning och bidrog förvisso i den tidiga tillväxten av intresse för Teosofiska Samfundet.

      Men den kanske mest betydelsefulla aspekten av vad som hände under de här två mötena mellan Madame Blavatsky och Sinnetts var, att hela tiden hade Madame Blavatsky sagt, att

     — Det är inte jag som producerar dessa ting. Jag har blivit tränad för det, genom mina lärare och mina instruktörer. Filosofin är viktigare än några som helst av de fenomen som jag kan producera för er. Samfundets syfte till det universella broderskapet är av långt större betydelse än de frankt triviala psykiska fenomen, som jag kan framställa, och som snarast är till bara för att visa äktheten i vad vi talar om.

     Gradvis började något av detta sjunka in hos Sinnett och han började inse något om Madame Blavatsky’s inspiratörer, vilka man vid den tiden hänvisade till som Bröderna, en kommunitet av vänskapsband, ett broderskap av sådana som var väl avancerade i dessa aspekter av ockult natur. Och så småningom utvecklade sig idén att han själv skulle försöka komma i kontakt med dem och föra ut instruerande informationer från dem. Så småningom frågade han Madame Blavatsky att om han skrev ett brev, huruvida hon då skulle kunna befordra det för honom genom ockulta metoder till hennes lärare, vilka då bodde i Tibet på andra sidan Himalaya. Hon sade att hon inte visste, men skulle fråga. Och hur det än gick till så gjorde hon det, och hon fick ett rätt kvalificerat medgivande från K.H., att Ja, det skulle han. Så Sinnett fick detta brev befordrat, och själva detta faktum att han hade fått ett brev mottaget av dem uppeggade honom så, att han skrev ännu ett brev, för att ytterligare klargöra vad han ville säga, redan innan han mottagit svar på det första, och han fick också det vidarebefordrat. Mycket till hans förvåning och glädje fick han ett långt och detaljerat brev tillbaka, och det var början på en korrespondens som började 1880 och som fortsatte mer eller mindre oavbrutet till 1885.

     Dessa brev som han fick tillbaka är vad vi kallar The Mahatma Letters to A. P. Sinnett. Vi är mycket lyckosamma i att han behöll och bevarade dem. Vid hans död blev de genom olika agenter överförda till The British Museum som omtänksamt band in dem i sex volymer. De förvaras nu i avdelningen för forntida manuskript och under vissa omständigheter är de tillgängliga för er att se, så de är verkliga dokument, det finns inga tvivel om det faktum att de existerar, osv.

     Manuskriptet blev så småningom publicerat i bokform, följaktligen med titeln The Mahatma Letters to A. P. Sinnett.

     Det är en något missvisande titel, för det var faktiskt två personer som mottog breven. Å ena sidan Sinnett, och å den andra en annan engelsman som hette Alan Octavian Hume, och som vid den tiden var ämbetsman för brittiska regeringen, men som snart skulle lämna detta, och under Teosofiska Samfundets första år var han inblandad i TS i Indien, och mottog verkligen ett antal brev från samma Mahatmas som Sinnett fick sina ifrån.

     Det var nu lite om detta och vi återkommer lite till breven mera i detalj allteftersom vi kommer vidare. Men vad jag skulle vilja betona här är något om det unika i den kontakt som Sinnett hade etablerat.

     Om vi ser på den här sortens kontakt med inre lärare, så är det i stort som så att kontakten är i sin helhet hemlig. När en individ har meriterat sig till en kontakt med en sådan lärare – en instruktör, en guide, en guru, kalla det vad du vill – så är i allmänhet förhållandet privat. Det är rent individuellt, som mellan lärare och elev, och ett av villkoren för att mottaga någon instruktion alls är, att det skall förbli hemligt, och att du inte skall diskutera det med andra människor, vilket är varför hela området av lärare/elev-förhållanden på den ockulta vetenskapens område är så insvept i mysterier, varför så lite i allmänhet kan sägas, och varför den lilla aforismen, att “de som vet talar inte, och de som talar vet inte” i allmänhet återspeglar den sanna situationen här.

     I detta fall kan man emellertid först säga, att det inte hölls hemligt. Redan vid tiden för de brev som han fick blev deras innehåll publicerat i böckerna som han skrev, den första The Occult World [Den dolda verlden] och i den påföljande Esoteric Buddhism citerade han utbrett ur dessa brev. Ni kan checka detta själva i kopior av breven som är publicerade. Men han var alltså inte den ende som fick brev. Jag sade att han och Hume var de främsta mottagarna. Men om ni går igenom historien för den här perioden så finner ni att det antagligen fanns dussintals av andra människor som kontaktades vid den tiden och som fick brev på ett eller annat sätt. En del fick faktiskt fysiska besök och blev så gynnade att de kunde kommunicera med dessa människor ansikte mot ansikte. Andra fick noteringar, brev, instruktioner osv. Det mesta av denna förhållandevisa explosion av kontakter uppstod på grund av Sinnett’s arbete, och överlagt sagt inflammerade hans bok The Occult World intresset jorden runt för psykiska mystikers osv. gemenskaper. Många eller i alla fall åtskilliga reste till Indien med den uttalade avsikten att komma i direkt kontakt med dessa lärare som Sinnett skrivit om i sin bok. Det hade verkligen väckt ett vansinne av nyfikenhet över vilka de var, vilka deras krafter var, hur de bodde och var nånstans, osv. och det fanns en explosion av sådana intressen i att finna ut, vilka de var. En hemlighetsfullhet som vi normalt förbinder med detta fanns då alltså inte.

     Den andra sak som jag tror är unik för denna händelse är, att snart vilket som helst antal människor har trätt fram i världen och sagt att de har mottagit läror från inre lärare, instruktörer, mahatmor, adepter, mästare av eller annat slag, och försökt sig på att föra den informationen vidare till andra, i skriven form eller personliga instruktioner, osv. Jag är säker på att ni alla själva kan finna exempel på det.

     Vad som är unikt här är, att det inte kan finnas några tvivel om att de människor som s.a.s. var Madame Blavatsky’s instruktörer verkligen existerade. Det kan finnas ringa tvivel om deras fysiska existens. Det var inte enbart genom Madame Blavatsky som kommunikation med dessa människor ägde rum. Det är sant att i början, och så långt det gällde Sinnett, var det helt genom Madame Blavatsky’s förmedling, och som ett resultat av det så behöver det inte sägas, att skeptiker skulle säga – och fortfarande gör det, tro’t eller ej – att hon skrev breven, att det inte fanns några Mästare och att hon ensam svarade för allt, från början till slut. Men ganska snart lades den idén till vila. Sinnett hade emellertid ett gnagande tvivel bak i huvudet. Hade han blivit infångad, blev han lurad i detta och var verkligen allt Madame Blavatsky’s handlingar?

     De insåg att han inte skulle hänge sig helt åt detta förrän hans tvivel var helt tillrättalagda. De fastställde då för honom sin självständiga existens på ett ganska uppseendeväckande sätt, men vars betydelse gick t.o.m. Sinnett förbi, tills det faktiskt påpekades för honom, och han så att säga fick sin näsa gnuggad i det.

     Sättet det gick till på var så här. Han hade skrivit ett brev som skulle till en av dessa Mahatmor. Han var då själv i jag tror Allahabad, men det kan vara fel. Han hade postat det till Madame Blavatsky för att hon skulle sända det vidare till hennes Mahatmor. Vi har originalet av brevet han sände och vi har därpå tid och datum för då det mottogs i staden där hon då befann sig. Samma dag mottog han ett telegram som ett svar och detta från en stad inte alls nära, faktiskt omkring 700 miles från där Madame Blavatsky var, och i vilket brevets innehåll uppenbarligen hade besvarats. Det var ett ganska kort telegram och det sade att resten av dina förfrågningar skall besvaras senare. Poängen var att hon omöjligen kunde ha varit på två ställen samtidigt och skrivit svaret till brevet i telegrammet, som samma dag mottogs av Sinnett, och med platsen där hon befann sig var det definitivt bevisat att hon inte hade skrivit svaret, eller förorsakat att det skrevs.

     Det var den sak, som förvisso övertygade Sinnett. Men sedan fanns ett antal människor som hade dokumenterat sina egna kontakter med dessa människor i som jag sade intervjuer ansikte mot ansikte och några i form av mottagna brev. Även om huvuddelen av breven från Mästarna till Sinnett är publicerade så finns det andra som givits ut i andra närstående volymer. Två som heter Letters of the Masters of the Wisdom, vol. I och II, vilka är samlingar av skilda andra brev som mottogs av ganska många andra människor. Under den första tiden mottog Olcott en hel serie brev från en variation av adepter och initierade. Men det finns andra också.

     Med den rikedom av kontakter och olika källor finns ett unikt sammanhang för hur allt ägde rum.

     Okey, kan ni säga. Men om de är så allmänt kända, varför går de inte ett steg längre och gör alltihop själva? Varför behöver de göra det genom förmedlare, varför kommer dessa adepter och Mästare inte fram och undervisar oss direkt? Varför behöver de såna mellanhänder, som vi har i Madame Blavatsky och andra, och som vi kanske inte anser vara helt tillfredsställande? Varför kunde de inte göra det själva? Låt det inte finnas några misstag i saken, låt dem demonstrera sina psykiska och ockulta förmågor för oss alla. Låt dem lära oss direkt.

     Svaren till detta är intressanta och mycket högt värda att studera om ni företar er att alls ta detta ämne på allvar. Ty för att besvara detta måste vi gå in i en hel serie missuppfattningar som vi har i detta. För det första om den ockulta världen i allmänhet, och för det andra om dem som har avancerat in i den, förvärvat något av dess kunskap och förmågor, och som utvecklats på det sättet.

     Vi är alltför benägna att enligt våra egna normer och mått döma i hur vi anser att andra borde uppträda och vi bedömer i stor utsträckning efter yttre företeelser. På detta område är det parexcellence vad vi inte får göra.

     För det första, i en kanske något negativ mening, så se vad som händer när utövare av den ockulta vetenskapen verkligen framträder för världen. Vi har t. ex. ett antal personer som vi känner till, såsom Apollonius av Tyana, Cagliostro och greven av S:t Germain, alla varom det i den här litteraturen sägs var genuint initierade, hade blivit tränade i de ockulta vetenskaperna och visste exakt vad de talade om. De första två som jag nämnde blev fängslade av tidens myndigheter och den tredje, greven av S:t Gremain, skulle tveklöst blivit infängslad om de hade kunnat lägga sina händer på honom. Men han försvann, mystiskt som han hade kommit, just innan han skulle ha slängts i fängelse. Så mycket skulle du alltså ha för att komma inför allmänheten, och visa vad du kan göra, eftersom allmänheten inte vill veta, och uppriktigt sagt skulle vara skräckslagen för vad den faktiskt skulle behöva finna.

     Något ovidkommande till detta, men ändå mycket av en poäng, är följande.

     Det första paret av brev som utväxlades mellan Sinnett och den Mahatma som han hade satts i förbindelse med innehöll exakt en sådan punkt och ett sådant argument. Sinnett som nu var övertygad om deras existens och om de ockulta krafter som de hade makt att utöva hade föreslagit ett experiment som han sade skulle vara så övertygande, att, som han sade, det skulle “stänga munnen på skeptikerna”, och att allmänheten skulle bli tvungen att acceptera de ockulta fenomenens äkthet. Vad han föreslog var samtidiga ockulta handlingar varigenom en kopia av hans tidning The Pioneer skulle framställas i London på sin utgivningsdag, och en kopia av The London Times framställas i Indien på dess utgivningsdag. Ni är medvetna om att det snabbaste sättet att göra det skulle vara att lägga det i ett fartyg och föra det mellan två platser, vilket jag tror skulle ha tagit omkring 3 veckor, som snabbast, antagligen rätt mycket längre. Hade ett sådant experiment gjorts skulle det alltså ha varit rätt dramatiskt.

     Det första brevet han får från Mahatmorna börjar med en mening som säger, att just därför att experimentet skulle stänga skeptikernas munnar är det otänkbart. Det var en stöt emot Sinnett, och det är fortfarande en stöt när vi tänker på det nu.

     Anledningen till att det är otänkbart är att de inte vill övertyga folk på sådana sätt. De vill inte dra upp ögonen på folk. Det vore ganska så olyckligt. Det skulle förvirra och bringa människor ur fattningen, att bli tvingade till något, och få sina näsor gnuggad in i det, så att det inte fanns något rum för tvivel.

     Och även om det först inte skulle finnas rum för tvivel, så skulle folk snart ändå finna rum för tvivel, på ett eller annat sätt, och lyckas komma upp med något, om hur det hade utförts, som något slags subtilt förtroende-trick, och lyckas misskreditera det hela i alla fall.

     I samma brev fortsätter han lite längre ner och säger i själva verket rätt dramatiskt, att om de inte skulle tro dig skulle ditt anseende ligga i strimlor i alla fall, vilket inte var vad Sinnett hade i sinnet, och de sa att om de skulle tro dig skulle ditt liv vara i fara. Du skulle inte, som de sade det, kunna vara i stånd att gå omkring i Hyde Park utan att bli dödad, för det skulle så inflammera människors känsligheter vid den tiden.

     Okey, men kanske vi kan tänka att vi är ganska annorlunda nu, detta är hundra år senare, vi är rätt mycket mer sofistikerade i sådana slags ting och det skulle verkligen inte bringa oss ur fattningen på ett sådant sätt. Nej, kanske en sådan sak inte skulle förvirra oss nu. Men tveklöst skulle vi kunna hitta på andra saker som skulle vara lika uppseendeväckande och som skulle förvirra oss på samma sätt.

     I bakgrunden för detta finns det mycket som ligger i det fördolda ifråga om varför de inte kommer och verkar på det sättet. Varför kan de inte komma och t. ex. bli intervjuade i TV, kan vi tänka, osv.

     Det är till stor del en fråga om våra förväntningar, efter vad vi redan vet, vad vi förstår, och vilken möjlig nytta vi i praktiken skulle kunna få av en sådan kontakt.

     Av att läsa dessa brev blir det klart, att det som är det första syftet med vårt samfund, det om universellt broderskap, det är också den enda motiverande kraften för dessa initierade människor, dessa stora själar, dessa Mahatmor. Det enda som räknas för dem i vad än de gör, det är huruvida det är av fördel för mänskligheten i allmänhet, eller inte. Och något som skulle så förvirra folk som demonstrationer av ockulta krafter otvivelaktigt skulle göra skulle inte för ett ögonblick vara någon uppmuntran.

     All right, kan ni säga, för vad gäller ockulta krafter, osv. Men varför kommer de inte och undervisar oss?

     Ser det inte så ut för er, att vi har haft en rikedom av lärare under de sista hundra åren, och att vi inte har tagit en gnutta notis från någon av dem? De har verkat i sina varierande former, i sina religiösa former, och i sådana ting som vi bryr oss om – teosofi, psykism, spiritualism osv. – och har det inte varit fallet, att vi har haft ett antal lärare, som predikat läror av den högsta renhet och manat människor framåt, mot former av humanitära behandlingar av sina medmänniskor, och tycks det nu vara så för er, att världen har förändrats så mycket, på sådana områden?

     Ser det verkligen troligt ut, att höra samma sak från en annan mun verkligen skulle betyda så mycket? Ju mer jag studerat detta område, desto mer börjar jag se att detta skulle vara fullständigt utan poäng och mening. Vad som skulle hända är vad som redan händer, men bara tio gånger värre. Redan ser vi varje ledare av andliga rörelser, av vilken form som helst, omringade av vad ni kan kalla andliga fans, vilka är så sentimentalt och känslomässigt inblandade i vad som pågår, att de inte har den svagaste idé om vad läraren verkligen säger.

     De är druckna av auran av en kraft av ett eller annat slag, huruvida det än är det mänskliga sinnets kraft eller det psykiska eller vilken form det än är. De är så dragna, berörda och influerade av det, att de inte alls tänker klart.

     Det är lätt att samla efterföljare. Som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche sade: Om du vill ha efterföljare, lägg till nollor. Det är en cynisk anmärkning, men den är sann. Efterföljare bevisar ingenting. Och själva avsikten, för en initierad lärare vi talar om här, skulle bli helt översvämmad av omständigheter med en sorts efterföljare vilka ofrånkomligen skulle attraheras av något sådant.

     Föreställ er detta i vår tid, vilken mediasak det plötsligt skulle bli. Kan du föreställa dig att i den eufori som nu skulle förorsakas av en sådan händelse någon verkligt andlig lära skulle kunna bli meddelad? Så att någon verklig fördel skulle kunna uppkomma, för någon? Är inte detta det slag av saker som vi bör beakta, kallt och lugnt, i våra egna själar? Tyst och utan press, utan ståhej, utan rusning och stress, vad gäller yttre händelser? Jag tror att det är så, och att detta förvisso inte är vad som skulle hända, om de så att säga skulle uppträda i Hyde Park eller på TV.

     Jag skulle nu vilja gå tillbaka lite och ta upp en del av de psykiska fenomen som uppkom vid tiden vi talar om här, 1880-talet.

     Det gäller sorter av psykiska fenomen som framställdes för Sinnett och som jag redan har beskrivit.

     Problemet med dem är, problemet då och problemet idag, att det övertygar ingen, utom den som verkligen ser det. Nu är det visserligen så, att så småningom, och som ett resultat av de psykiska fenomen som framställdes för honom, blev Sinnett verkligen övertygad om äktheten i dem.

     Men det är två saker vi kan tillägga i detta. För det första bevisar det inget för någon annan. Han skrev upp dem i sin bok, han var journalist, han skrev det väl, i en mycket läsbar form, och om du inte redan har läst The Occult World som en bok kan du lätt finna den läsvärd, om du finner detta vara något av intresse. Den är välskriven, lätt att läsa och inte så lång. Det hade förvisso den effekten, att som jag sade egga upp nyfikenheten hos en stor allmänhet. Men naturligtvis så stimulerade det också raka motsatsen. Det stimulerade kritikerna, och helt berättigat kom de upp med en hel serie förklaringar till de ockulta fenomen som han hade sett. Man sade att det var inga ockulta fenomen alls, att det bara rörde sig om trixande knep av Madame Blavatsky och en serie medbrottslingar.

     Men nu leder detta fram till följande. Antag att jag skulle säga till dig att, se här, jag är kunnig i den ockulta vetenskapen och jag kan framställa vilka fenomen du än vill. Vad skulle du vilja? Och mer än så, så säger jag till dig: Dröm fram ett experiment som är absolut idiotsäkert, och som när det en gång ägt rum, och du fått det dokumenterat, aldrig någonsin skulle kunna vara möjligt att tvivla på. Jag tror du skulle känna dig ganska starkt pressad till att göra det.

     Jag vet inte om ni kom förbi detta nyligen, men det var ett älskvärt litet bedrägeri som nyss genomfördes helt avsiktligt av en grupp vetenskapsmän som hade trätt fram för att bevisa exakt detta. Det hela handlade i stort om något s.a.s. metallböjningsdille. Två förmodade metallböjare sände något ner till (jag tror det var till Stanford Research Institute, men jag är inte säker på det och vill inte förödmjuka någon särskild) och satte medvetet igång med att lura forskarna. Och det var forskare som himmelen hjälpe oss var vetenskapsmän, vilka skulle vara opartiska, se allt rättvist och utesluta alla möjliga bedrägerier osv. De kunde lyckosamt fortsättas med att bli lurade under månader. Inte bara minuter, utan månader. Till slut måste de andra säga att, se här, vi lurar er, på det här speciella sättet och vetenskapsmännen hade ägg i sina ansikten. De var personer som skulle sätta upp saker och ting under laboratoriska förhållanden för att utesluta alla möjligheter för bedrägerier osv., men se hur lätt det var att göra. Så även om du förmodligen skulle komma upp med vad du trodde skulle vara de mest rigorösa säkerheter och bad mig framställa fenomen, jag gjorde det, och du sade ja, fantastiskt, och du publicerade det, och någon kommer förbi och säger, att “Ja, ok, du gjorde detta. Men du gjorde inte det där, eller hur? Och kanske han gjorde så? Och du tänkte inte på den där saken heller, eller hur?” Och, si och skåda, hela saken är utagerad. Du kunde lika gärna ej ha brytt dig. Det hela bevisar inget, utom för den som ser det, och även den personen kan vara lurad också. En god trollkonstnär som hur som helst antagligen i alla fall är mycket bättre tränad i hur sådana ting kan bli genomförda, i att felrikta din uppmärksamhet osv., kan göra en massa saker, som kan tyckas rätt fantastiska, sådant man ser på TV, och som jag inte kan se någon förklaring till, jag vet inte hur det är med er, men de har lyckligt kunnat lura mig. Hur vet du att du inte luras?

     Sådant bevisar alltså inget. Jag säger inte att det inte må vara genuint. Men vad jag säger det är, att rikta uppmärksamheten mot någon syn på psykiska fenomen bevisar ytterst inget, och för dig ingenstans. Så långt det gällde Sinnett var det därför – och jag gillar inte att säga bete – men det var något sådant som jag nu menar. Det var något som sattes igång av hans nyfikenhet, och så att han kunde ledas vidare till något mer betydelsefullt och mera värt besväret. Och det är verkligen vad som hände.

     Korrespondensen i boken The Mahatma Letters to A P Sinnett dokumenterar utvecklingen av Sinnetts intressen, och riktningen som intressena fick, sedan den första serien av brev om ockulta fenomen hade ägt rum. Och jag vill med er göra en återblick, om än bara kortfattat, över en del sorts områden, som blir framträdande av dessa brev.

     Vi skulle länge kunna tala ikväll om att, ja, detta eller detta är äkta.

     Men så kan ni fråga, hur vet du att de skrevs av Mahatmas? Det vet jag inte. Jag skulle inte kunna bevisa det för er, inte mer än vad jag kan bevisa några psykiska fenomen för er. Jag tror att de är genuina. Jag tror att de är skrivna av folk, som är rätt mycket mera i kunnande och vetande, för att uttrycka det grovt, än vad jag är. Men att söka bevisa det, som för psykiska fenomen, är som att jaga sig själv i svansen. Det för dig ingenstans. Även om du kunde bevisa det skulle du inte ha kommit mera framåt. Det är vad brevet säger som är viktigt. Inte hur det skrevs eller huruvida du tror de är genuina, eller kanske framfuskade, och i så fall av vem, och vilket är äkta, och vilket är falskt, osv. Hela saken skulle motverka sig själv.

     På alla sådana här områden är saker genuina om du, när du läser om dem, finner att de är internt konsistenta, följdriktiga, och att vad de säger är meningsfullt, användbart, värdefullt, hjälpsamt, relaterar till dina egna erfarenheter och tycks hjälpa dig vidare, i vilken utveckling det nu än är, som du företar dig.

     Det är för mig detta som dessa brevs värde ligger i. Ett antal av breven tar upp vad du kan kalla filosofiska och metafysiska läror och det var basen som hela skall vi säga den teosofiska läran grundades på.

     Breven medförde att Sinnett publicerade en serie artiklar i olika teosofiska tidskrifter vid den tiden, och det var i huvudsak den föda som Teosofiska Samfundets folk närdes av under ett antal år, och intill utgivningen 1888 av Den hemliga läran var inget annat tillgängligt. Men ur breven framställde han skickligt boken Esoteric Buddhism och en serie artiklar som, låt mig inte säga mer än så, drog upp konturerna av den ockulta filosofins grundläggande principer. Det täckte de huvudsakliga områdena, såsom naturen hos kosmos, dess ursprung och utveckling, människans konstitution, cyklerna av födelse och död, genom vilka hon passerar, processer i karma, de vida cykliska resorna för inte bara människan, utan hela själva livsprocessen. De områdena är utskissade i dessa brev. Och i djupen. Det är en utmaning för vem som helst att läsa. Och vid den här punkten är det kanske värdefullt att säga, att du måste förstå detta i termer av korrespondenser.

     Om du sätter igång med att skriva en gång, så startar du med att planera ämnet sammanhängande, logiskt, börjar med kap 1 och arbetar dig vidare framåt, till hur många kapitel det må gälla, och förväntar dig att när sedan läsaren eller studenten sätter igång skall hon eller han förstå och ta till sig all informationen.

     Detta var emellertid här skall vi komma ihåg en korrespondens av en man, och korrespondenserna blev relaterade till den mannens kunskap och förståelse, hans böjelser, benägenheter, anlag och mottagligheter, och med ett öga mot hans framtida användning av informationen. Men det är också en metod för instruktion. Det är inte verkligen en bok för alla att läsa, även om alla är välkomna att göra det, och jag hoppas ni gör det. Men det är en uppsättning av brev, i vilken en människa leds vidare, steg för steg, och allteftersom han förstår mer och mer, så blir han närd lite mer. Men han måste arbeta för det, hela tiden.

     Vi har, tycks det mig, i våra utbildningssystem blivit väldigt vana vid något och som vi något nedsättande kan kalla för att bli skedmatade. Vi förväntar oss att informationen skall skyfflas in i oss. Vi öppnar munnen och det hela hälls in. Minsta ansträngning och största innehåll. Det fungerar knappast ens på områdena för vanlig utbildning, och med säkerhet på dessa områden, de om den inre människans utveckling av förmågor, fungerar det inte alls. Du är anpassad för att förstå det som du själv kvalificerat dig för att förstå. Inte vad någon kan ge dig.

     Det finns inga hemligheter i den ockulta naturen, förutom dem som du av brister i ansträngning utesluter dig ifrån. Om du är beredd att göra kraftansträngningen är hela den ockulta världen öppen för dig. Men du måste göra ansträngningen, du måste lägga in ansträngningen för att förstå, för att växa in i det, kan man säga, snarare än att bara förstå det med intellektet.

     Avsnitt i breven som handlar om dessa idéer leder dig gradvis vidare och så som du är beredd att pussla ut dem, tänka igenom dem, leva dem, och införliva dem i din världsbild, så börjar effekter av informationen att kunna synas.

     Ett annat stort område, och som de går in på i breven, är vad vi kan kalla en del av andlig utveckling. I normala fall, hur skeenden vanligen pågår, så är den väg som vi följer bara känd av oss själva, och vår andliga guide, om vi är lyckliga nog att ha en sådan. Alla prövningar och vedermödor som vi går igenom är privata för oss och vi ser egentligen inte vad som händer för andra människor.

     Vid den här tiden blev som ett resultat av en explosion av intressen ett antal personer av dessa Mahatmor antagna som lärjungar, tillfälliga lärjungar, prövo-lärjungar, och en del av deras göranden och låtanden är dokumenterade i dessa brev. Den delen av breven kan lätt stöta bort människor, för du ser dessa människor med vårtor och allt, och till en del kan du tänka dig att de aldrig någonsin skulle göra så som sägs. De tycks ha handlat på sätt som du kan tycka är så dumma och på sätt som är så okarakteristiska, att du aldrig skulle ha drömt om att göra något sådant. Nå, jag undrar…

     Vad du ser här är om du så vill öppet utlagda inre liv, hos ett antal personer, satta i prövning, så som det beskrivs i dessa brev, och vad som till resultat följde.

     Ett av de ting som för mig framkommer i detta, vilket är fascinerande och instruerande, det är att hela denna utveckling, och faktiskt hela förhållandet till dessa invigda, beror på din egen självtillräcklighet.

     Från början till slut; om det finns en sak som kännetecknar dessa brev, så är det att du måste göra hela saken själv, och utan hjälp. Det är inte bara ett budskap för 1880-talet, från vad de säger här tycks det vara ett budskap för all tid. Och det är tillämpligt på nivå, efter nivå. Från den rent personliga nivån och vidare.

     Om någonting av teosofi eller någon annan andlig disciplin har något att säga dig, och det tilltalar dig, då finns det bara ett att göra, och det är att stiga upp, och börja röra på sig. Ty ingen skall komma förbi och hjälpa dig.

     Så fort du rör på dig, då kommer vad andra människor har sagt och vad de kommer att göra att hjälpa till längs vägen. Men du måste röra på dina två fötter om du skall komma någonstans alls.

     Det finns ett holländskt ordspråk som säger att Gud hjälper seglaren, men han måste styra själv. Det är mycket kännetecknande för detta. Du måste göra arbetet själv, och sedan, vid viktiga punkter, när du har gjort tillräckligt arbete, kan du kanske komma att hjälpas, så att säga med något lite, så att en balans kan tippas över, och så att du därmed kan förstå mer, eller kan se din väg klarare, i vad än det är som du behöver göra.

     Detta är mycket mycket klart från dessa brev, och detta oavsett om det är på våra nivåer av snarast nybörjare eller på mer avancerade nivåer av den andliga vägen, så som det läggs fram i dessa brev. Prövo-stadier eller antagna lärjungar, chelas som de kallas, allt detta anges huvuddragen i, men vid ingen punkt tas du så att säga under beskydd, under skyddat förmyndarskap såsom av en adept, så att du kan koppla av, slå dig tillbaka, och så att det hela är allright, att det bara går nerför nu, jag har gjort jobbet, du vet, och de kan bara fylla upp mig med detaljerna. Inget sådant alls. Du kommer att lämnas ensam, du kommer att behöva använda ditt eget omdöme, och om du gör misstag har du ägg i ansiktet. Och mer än så, så är det mer än möjligt att du kommer att misslyckas någonstans i det hela.

     Oddsen är att du kommer att misslyckas på några av dessa områden vid en eller annan punkt längs vägen. Det måste vara så. Det är så vi lär. Om det fanns någon som kom och kunde svepa undan effekterna av de olyckliga orsaker som du satt i rörelse skulle hela saken vara alltför lätt och du skulle aldrig lära. Men det är också sant att självtillräcklighet som ett villkor också gäller på allt högre nivåer.

     Det är tydligen även sant om hela Teosofiska Samfundet som det då var. Så snart Sinnett hade lyckats få den här sortens korrespondens till stånd började han först och främst att bilda en ny loge för samfundet, en loge i Simla, kallad The Simla Theosophical Society, och han förväntade sig väl att särskilda förmåner skulle duschas över detta på något sätt, av dessa adepter, och att de skulle hjälpa till med att utveckla samfundet osv., men inget av detta hände förstås alls. Helt det motsatta.

     De sade, att om du verkligen vill något, arbeta för det, förtjäna något, och då kan vi kanske se på dig igen och se vad som händer. Men innan du är beredd att göra det, varför tror du att du förtjänar sådana särskilda förmåner? Ni, materialistiska västerlänningar, som kommer fram, vad har ni gjort för att förtjäna något? Absolut noll.

     Särskilda företag, grundade på själviska önskemål och personliga behov, av några få västerländska förfrågare, kollapsade ganska snabbt.

     Men samma sak beskrivs mycket omfattande beträffande samfundets tidiga historia. Det finns vinkar och ledtrådar i dessa brev men hela samfundet var så att säga under en form av prövning, om huruvida Teosofiska Samfundet, och faktiskt hela rörelsen som det hela nu representerar, skulle röra sig framåt, eller huruvida det skulle få en tidig död. Och om det skulle röra sig framåt, på vilket sätt.

     Som ett resultat av dess konstitution samt dess ledare, medlemmar och samfundet, som det uppfattade sig självt, fanns ofrånkomliga problem, och som dess personer var tvungna att möta. Madame Blavatsky var genom själva sin natur tvungen att provocera till kritik, en som var mycket kraftfull vid den tiden. Äktheten i vad hon gjorde, det genuina med Mästarna, allt sådant fördes ifråga vid den tiden, och det var alla sorters skandaler, nidingsdåd och liknande ting som pågick. Allt med den verkan, att finna ut, huruvida de som hade haft ett första intresse för hela denna sak verkligen var genuina i saken, eller inte. Om du kan stötas bort för att någon säger “Åh, Madame Blavatsky, den gamla skojaren, hon är bara psykisk, det är allt” och du bara tänker “Åh, bara psykisk, okey, så det var då den saken”… …om det är på en sådan nivå förtjänar inte saken att föras något vidare. Varför skulle den det?

     Om det inte finns en styrka, av ett ändamål och ett behov, ett verkligt inre behov, av en sådan här sak, då kommer ingen mängd av något, att kunna kultivera det och få det att växa och frodas.

     Du får vinkar i breven som säger: Vi var inte bara helt nöjda med att se dessa kriser uppkomma, vi hjälpte dem faktiskt på! Vi säkerställde faktiskt att det blev kriser, för samfundet, för att se hur ni reagerade på det.

     Några personer kom igenom det ganska okey, andra gjorde inte det. Det måste för rättvisans skull sägas, att det fanns några där som borde ha behandlats mycket annorlunda än de blev behandlade, och detta är saker som du, om du är intresserad, kan gå in på i historien.

     Men jag är verkligen här intresserad i breven. Det är själva breven som är högst intressanta på grund av denna information. Det är fråga om självtillräcklighet för individen, och för samfundet som en helhet: Men vi kan också säga att samma princip är sann på en kollektiv nivå för hela mänskligheten. Du och jag är i samma båt.

     Det finns ett brev där de talar om detta. De säger att om du ser tillbaka på de olika lärarna för mänskligheten, så faller de brett sagt in i två grupper. I ena handen har vi dem som säger att i stort sett så kommer vi alla fram. Du behöver verkligen inte göra dig så stor möda, du kommer i alla fall fram. Och så i den andra dem som säger – och vilket säkerligen kännetecknar vad Mahatmorna säger i dessa brev – att du kommer inte nödvändigtvis att komma fram till slut. Hela saken beror på ansträngning. Var vi är nu är ett resultat av vad vi än så länge gjort i vår tidigare utveckling, och att det är en sak av pressande angelägenhet, att vi skall fortsätta med att göra sådana slag av ansträngning. Det är en sak säger de – och de uttrycker det så starkt som detta – på liv och död för miljoner, vad gäller resultatet av en sådan organisation som TS. Vid tiden sade de TS, då det var den enda organisationen av det slaget men jag föreställer mig att om vi uppdaterar det till idag så gäller det det slags gemenskaper som TS är en huvudrepresentant för.

     Det är ett häpnadsväckande uttalande. Liv och död för miljoner. Och ja, för det är den inre människan, som utvecklingen angår. Det är de inre förmågorna, utvecklingen av de andliga möjligheterna och resurserna, och som var och en av oss representerar, som är av yttersta vikt.

     De yttre omständigheterna som vi lever i är av mindre betydelse. Jag säger detta från en rik bakgrund av ett engelskt samhälle, i vilket jag klarar mig mycket bekvämt, tack så väldigt mycket, och det är lätt sagt när du är välnärd, och du är varm och välklädd, och inte så lätt att säga när du svälter och fryser. Men icke desto mindre säger jag det, för de fysiska omständigheterna är av mindre vikt, än vikten av den inre människan.

     Vi börjar se hur riktigt sant detta är när vi försöker föra in olika sorters fysisk hjälp till alla slags platser världen över och det tycks göra situationen bara lite värre, för det skapar beroenden, och för bort alla återstående resurser av självtillräcklighet, som befolkningen kan ha. Men det är snarast bara på en viss nivå, och vad vi tala om här är på en inre nivå, om andlig utveckling.

     För andlig utveckling behövs inte studier av esoteriska böcker och liknande litteratur. Det behövs rakt på sak väldigt lite. Men det lilla, till och med det lilla, saknas i stora delar av världen idag och har, misstänker jag, gjort så under århundraden.

     Budskapet som Mahatmorna förde fram, och som i viss utsträckning Teosofiska Samfundet har fört ut ända sedan dess, är tillräckligt enkelt i sina grundprinciper, så att vem som helst kan förstå det. Om människor bara skulle ta några huvudidéer, och det finns bara ett dussintal huvudidéer som är centrala i saken, och de skulle införliva dem i sin världsbild och i sina dagliga liv, så skulle världen verkligen bli omvandlad.

     Vi behöver inte särskilt studera esoteriska detaljer i detta. Det kommer senare och vi behöver förvisso inte utveckla psykiska och ockulta krafter för att få den här saken att leva och växa.

     Men vad vi verkligen behöver är den vision, som du verkligen får i dessa särskilda brev om mänskligheten som en hel familj och om vår omsorg om den som en hel familj. Rakt igenom de här breven finns en passionerad omsorg att Teosofiska Samfundet inte blir en kult, inte blir ett litet självinvänt samfund för sina medlemmars förmåner, utan om samfundet alls finns, så skall det finnas till för förmån åt resten av mänskligheten, hur än det sker och i hur liten utsträckning det än må vara.

     Som en av författarna säger på ett ställe, så skulle de hellre se att hela saken försvinner helt och hållet, än att det bara blir ännu en skola av psykism och utveckling av ockulta krafter.

     Jag skulle vilja avsluta det här talet med att bara säga ett eller annat ord om vilka dess människor är, dessa Mahatmas, adepter eller invigda, vad än vi vill kalla dem.

     Jag tror att denna idé har blivit så missförstådd, att det lett till de mest absurda begrepp i ett antal människors sinnen, och kanske ni inte faller in i sådana kategorier, men kanske, så låt oss säga ett eller annat ord om det.

     Vad vi ser om initierade och adepter är det mest uppenbara, att de för det första tycks ha en serie konstiga och esoteriska krafter, psykiska krafter av en eller annan form och att de tycks ha en rikedom av kunskap som vi inte har. Kunskap om naturen och hennes processer, i förhållande till människan, osv. Därför är vi benägna att bedöma dem med våra egna normer och mönster, och säga att, se här, om jag hade de krafterna och den informationen, hur skulle jag då handla? Vi kommer på olika sluga sätt på, hur vi skulle gå tillväga, för att göra saker och ting. De behöver inte vara helt själviska, men icke desto mindre har vi på olika sätt ganska trevliga sätt att se det hela på, och vi undrar varför inte de gör så. Varför kan vi inte se dem handla på sådana sätt? Det är för att vi fullständigt har missförstått vad det är, som de har uppnått.

     De säger i ett av dessa brev, att de verkliga adepterna inte är den yttre människan. Det är inte den fysiska människan alls. Det är inte vad vi skulle kalla det personliga. Personligheten. Även om de hade personligheter och med säkerhet har fysiska kroppar. Men det gäller utvecklingen av vad jag vill kalla den inre människan. Den inre människan lever nästan för sig själv. Och det är den, som genom växt och utveckling och evolution, har kommit till liv.

     Hos de flesta av oss finns det knappast ett flimmer av vad jag nu talar om. Detta knappa flimmer kommer upp som samvete, ånger, uppskattning av altruism och sådana saker. Det bara flimrar i oss. I adepten har detta flammat upp till ljus. Det är en verklig eld, som brinner inom personlighetens skal, den yttre människan. Dessa yttre ting går vidare, på sina olika sätt, mycket så som de gör hos oss. De har sina gillanden och ogillanden på personliga nivåer, likaväl som du och jag har det.

     Men vad de har, och som du inte har, eller jag antar att du inte har det, för vad annars gör du här?, det är att de har det uppvaknande inom dem av vad som inom oss är den verkliga människans kvaliteter.

     Biprodukten av det är, att av nödvändighet så kommer en hel serie dolda förmågor till liv, psykiska förmågor som härstammar ur det. Och som ett resultat av det kan de handla och influera i världen på för oss rätt uppseendeväckande sätt.

     Men för oss att utveckla dem, det skulle vara att utveckla dem längs runt en felaktig väg. Jo, du kan utveckla de krafterna, men bara i en begränsad utsträckning, och då blir det förmågor hos din personlighet, och naturligtvis använder du dem då för personliga förmåner. För själviska syften, av själviska anledningar, osv.

     Vad de har gjort är, att ha kämpat och kämpat och kämpat, och fört den inre människan till existens, som ser hela naturen, som ser hela mänskligheten, inte som ett begrepp, utan som en verklighet. Det är så långt ifrån ditt synsätt, som om du skulle flyta omkring i havet i din flytväst, blir slagen i ansiktet av olika vågor, och inte riktigt kan känna vad som pågår, jämfört med en, som är tusen fot upp och kan se hela panoramat, kan se alla punkter av människor som ligger och flyter omkring i vattnet. Kan se strömmarnas rörelser, kan se tidsvattenvågorna, kan se vinden och dess rörelser, osv. Kan se alla dessa faktorer, har omsorg om alla dessa människor som flyter i havet och vill göra vad han kan för att eliminera förhållandena i sin helhet, och bara vill handla med en enskild individ, där den människan så klart kan handla som ett instrument för andra, att det blir värt besväret att handla så med henne.

     Detta är då det sätt som dessa människor bör ses på. Att tänka på dem och säga; hur ser de ut? Vilken färg på ögonen har han, hur ser hans ögon ut, underbart strålande blå ögon… Allt sådant är att helt missa poängen. Att se till hans personlighet som charmerande – Åh, vilken underbar aura! – sådana saker är helt att missa poängen. Vilka är hans krafter, vad kan han göra, kan han framkalla älskvärda och vackra stenar ur luften, osv. Kan han hela människor? Allt sådant är att fullständigt missa poängen.

     Vad adepten är, det är ett faktum i naturen, i termer av hans inre utveckling. Och som ett resultat kan han inte hjälpa annorlunda än att bidraga med att bistå mänskligheten vidare på sådana sätt. Resten av detta är precis som det är och är inte någon angelägenhet för oss. Detta är poängen. Du skulle inte känna igen en adept ens om han kom och bet av dig din näsa. Ty du skulle inte kunna känna igen honom på den nivån, där han är en adept. Om han skulle välja att säkerställa att du inte känner igen något med honom skulle du inte ha den allra minsta chans att göra det. Detta är således den ockulta världens natur.

* * *

Ur svar på frågor:

Huvudsaken med att handla i sitt liv i detta ämne, det är att vi måste göra det, för att det är vi som borde göra det, och inte i något fall av att bli ledda, till att göra det, av det ena eller andra skälet.

     Så snart som det finns ett för att, så snart det finns ett kan jag säga si eller så, eller någon rekommenderar det ena eller det andra, då finns det oundvikligen en central figur i det hela och som det hela mer eller mindre kretsar kring.

     Att någonting kretsar kring en central figur betyder i ett vidare perspektiv att det drar bort ansträngning hos den som är inspirerad av vad den personen säger.

     Det blir från vad man gör, till vad man tänker, att man borde göra.

     Med andra ord blir det en fråga om huruvida det hela för mig är inspirerat av en rörelse eller en person, snarare än att det beror på mina egna två fötter, för att jag inte kan se någonting bättre att göra och varför jag därför väljer en särskild väg och vill beträda den till slutet.

     Om du inte startar så, då, vid din ledares död, eller någon skandal kommer upp, eller något annat händer, och ditt förtroende blir rubbat, och du tänker att, ’All right. Men ja, det var väl fel hela tiden’, då kan babyn slängas ut med badvattnet, och allt gott som denne kan ha sagt kasseras, tillsammans med den otillfredsställande person som ledaren då måste framstå som. Sådana här händelser kan jag ge er åtskilliga fall av.

     Ytterst är det för att vi måste göra det själva, och för att högre gestalter inte vill avleda oss ifrån det, som jag tror att de inte kommer att framträda offentligt.

*

Budskapet som släpptes ut är inte annorlunda än någonsin förr, i upptecknad historia från Buddha och framåt, och utan tvivel av andra andliga lärare av samma natur. Läran har funnits där längs det hela, och jag håller med om att vi har en potentiellt odödlig natur i oss och samtidigt tycks ha en självdestruktiv tendens i oss.

     Varför vi inget gör för detta?

     Jo, det tycks mig vara precis vad vi håller på med, vid den här tiden i vår utveckling.

     Själva det faktum att vi har dessa olika problem indikerar, att det är verkliga problem, och att vi därmed har verkliga val i dessa ting.

     Men vi är inga dockor i ett förutbestämt universum som närmast faller in i ett förutbestämt schema, vilket utarbetats på ena eller andra sättet i förväg.

     Inget verkar vara så, efter hur saker och ting är, och som ett resultat av det är det möjligt för oss att göra genuina fel, att bli fångade i alla slags förvirringar, ifråga om vad vi borde göra, och inte kunna se riktningen, som vi ännu kan röra oss i.

     Några har redan börjat på den här vägen och utvecklat sina inre naturer på detta särskilda sätt. Andra har inte det, och kanske kommer de aldrig under den här särskilda tiden att göra det. Jag vet inte, och jag vill inte ge några absoluta uttalanden här, men det är vad jag menar med villkorad ansträngning. Det finns inte några säkerhetsnät, det finns ingen garanti som är inskriven i det hela, att vi alla kommer att uppnå framgång i dessa avseenden. Vilket gör det ännu viktigare, att de, som framstår som att inte ha ‘sett ljuset’, borde ges varje möjlighet, som vi kan ge.

     Men varje ansträngning vi gör måste stå i proportion till de tillstånd som dessa individer finner sig vara i. Att ta en mästarfysiker och be honom lära sexåringar grundläggande fysik står utom all proportion. Det är utan poäng. De kan inte få mera nytta av hans kunskap än av en förskollärarares. Förskollärare kan antagligen göra det mycket bättre, för de är bättre tränade i att handleda sexåringar. Det tycks mig alltså att de högre gör vad de kan, i sin egen sfär, men de lägger sig inte i något, där de inte kan göra något mer ändamålsenligt och gynnande, än vad som redan sker.

     I samband med att österlänningar i stort har religiösa och filosofiska traditioner, som må vara mer närbesläktade med det om högre andliga gestalter, vilka uppkommit genom deras egna självutvecklingar, så blev en del österlänningar förvånade av att Mahatmor kunde ägna sig åt sådant som Teosofiska Samfundets västerländska tankegångar, detta inte minst då västerlänningar visade sig vara mer benägna för tvivel på och för förlöjliganden av Mahatmorna. Det är då intressant, att som i en fotnot se, hur Mästarna själva såg på detta.

     På ett ställe i sina brev säger de frankt, att de inte kunde bry sig mindre om det. Mer än så: det faktum att de inte troddes på var positivt uppmuntrande för dem. De var förtjusta i det, de ville inte ha folk att tro på dem, de sökte inte godkännande, ens på sådana sätt som jag kan ha talat på ikväll.

     Saken de framställer är, att ju mindre folk godtar dem som ett slags faktum i sak och verkan, desto mer kommer det att uppmuntra deras egna utforskningar och desto mer kommer det att leda självmotiverade människor att själva finna ut och utveckla sina inre naturer, utan någon sorts hjältar eller en gud där ute, som de ser upp till, för att denne skall göra något för dem. När de vet att de måste göra det själva är de mycket bättre motiverade till det, än när de tänker att någon där uppe, där ute, där ovan, skall hjälpa dem på något sätt. Så det bekymrade inte dem att deras namn och existenser blev betvivlade och förlöjligade.

— o O o —