TEOSOFI. Vad går det ut på?

Kapitel V

Liv efter döden

Vi måste alla dö någon gång, och vi får försöka göra oss en föreställning om vad som kommer att hända oss i det efterkommande.

        Av det som hittills sagts kan vi sluta oss till, att det inte ens kan vara tal om, att det inte skulle finnas någon form av liv efter döden. Det är uteslutet, att det inte skulle finnas! Vad som nu har betydelse är vad för sorts liv det är och hur det kan komma att upplevas av oss.

    Ett viktigt faktum att lägga märke till beträffande vårt vakna liv, och ibland även drömmen, är att vi hela tiden tar emot intryck. Om en händelse, handling, ett talat eller skrivet ord eller något oljud inte påverkar oss, dvs. inte registreras i vårt medvetande, då inträffar och existerar det inte för oss, och därmed kommer det inte att utgöra någon del av vårt liv, om än vissa undermedvetna intryck kan påverka vårt beteende.

    Ett annat faktum är att det finns helt olika slag av intryck. Dels de som kommer till oss utifrån, via våra sinnen, och dels de som uppstår inom oss, som känslor och mentala bilder, som när man drömmer.

    Dessa intryck kan driva oss till handling. I det dagsmedvetna livet påverkar sådana handlingar vanligen miljön, och andra människor kan se vad vi gör eller resultaten av det. Handlingarna kan vara reflexiva eller instinktiva, som när vi blinkar med ögonen när någon fara hotar dem, eller de kan vara frivilliga och under vår kontroll.

    Handlingar i drömmen brukar vara osammanhängande och irrationella. De är varken frivilliga eller instinktiva, men vi tycks där vara påverkade av mer eller mindre tydliga former av rädsla eller önskningar, och vad vi gör i drömmen kan inte ses av någon annan. Drömerfarenheter är subjektiva och våra handlingar i drömmen är normalt inte under vår kontroll. För att vi skulle kunna påverka drömmens förlopp krävs att vi skulle kunna vakna upp i drömmen och inse att vi drömmer.

    Dessa olika grader av medvetenhet och viljeförmåga är viktiga när vi skall förstå något om tillstånden efter döden. Det finns många beskrivningar av “den andra sidan” och tillstånden efter döden. Varje religion har sin tro och spiritualisterna har bidragit med mycket information. Åtskilligt om detta finns också i den uråldriga litteraturen. Den redogörelse som här följer tycks emellertid förtjäna vår uppmärksamhet framför alla andra, då den både tar hänsyn till många traditionella föreställningar och inbegriper och sammanjämkar alla de mer eller mindre faktiska “bevis” som finns.

    Objektivt betraktat är det detta som händer i samband med att dö, i motsats till att bli dödad: Med en bristande funktion hos ett vitalt kroppsorgan, eller genom den besjälande enhetens egen vilja, påbörjas dödsprocesserna. Med början vid extremiteterna börjar livet dra sig tillbaka från kroppen. Det drar sig sakta tillbaka till huvudet tills dess att, som klärvoajant seende säger oss, “själen” lämnar den fysiska kroppen. Själen är den eteriska dubbletten och vid detta stadium tillsammans med alla människans övriga kroppar eller principer. Som beskrivits tidigare är den eteriska dubbletten, ibland kallad astralkroppen, det som så att säga utgör den avlidnes “spöke”. Detta “spöke”, som under vanliga omständigheter är nära förbundet med den fysiska kroppen och bara kan iakttas av den klärvoajante, är hos en person som sover ibland avskiljt från den fysiska kroppen, men ändå alltid förenad med den genom “silver-strängen” som består av eterisk substans. När kropparna har åtskiljts vid döden bryts silversträngen, och när detta inträffat finns det ingen möjlighet för “själen” att åter inträda i kroppen. Den befriade eteriska dubbletten sönderfaller snart. Den vitala, livgivande principen lämnar kroppen och upplöses. Snart därefter äger en “dödskamp” rum, mellan personlighetens kroppar och de som utgör individualiteten. Om det finns tillräckligt av “andligt” innehåll i det liv som just har levts “vinner” individualiteten, och processerna som hör till tillstånden efter döden fortsätter. Endast i sällsynta fall “tippar balansen över” åt andra hållet, och det liv som just levts är då som om det aldrig funnits. Det är som en saknad sida i det Egot’s stora ”Livets Bok”.) Efter att under en lång period ha befunnit sig i ett slumrande tillstånd i de mento-emotionella vehiklerna drar sig livet tillbaka från dem och efterlämnar sig ett “psykiskt lik”. När detta tillbakadragande fullgjorts inträffar en sorts andra död och individualiteten är då fri från det sista av vad den en gång upplevde som sin personlighet. Som vehikel för sin tillvaro har individualiteten nu endast människans högre trefald, dvs. dess högre tankeprincip, dess intuitionsvehikel och dess rent andliga princip eller viljeprincip. Medan dess jordiska personlighetsvehikler upplöses blir det andliga restinnehållet “destillerat” från dem, och assimilerat av den högre sinnesprincipen, det andliga Egot. Det är detta “destillat”, ackumulerat från många föregående liv, som ger Egot dess särskilda individuella kvaliteter.

    Efter en period av tillvaro som en rent egoisk enhet – och detta är vanligen med jordiska mått en mycket lång tid, upp till hundratals år – äger en underbar upplivnings- och “besjälnings”-process rum. På ett magnetiskt sätt samlar Egot till sig mento-emotionella material, för att bilda nya vehikler på dessa plan, och när detta är färdigt avvaktar den det rätta slaget av fysisk kropp, som passar för dess behov, för att, så långt möjligt, fullfölja sitt öde. Embryot eller spädbarnet som Egot knyter sig till är kanske redan fött. Egot intar sedan sin nya kropp mer och mer, tills det som småbarn, med dess gryende medvetande, ser ljuset av ett nytt jordeliv. Som en ny person börjar det genomgå alla stadierna av att växa upp och ge uttryck för sina ärvda kroppsliga egenskaper, alltmedan en hel del av dess egna inneboende kvaliteter gradvis börjar framträda i den personlighet som utvecklar sig.

    Detta är en mycket förkortad och förenklad version av en människas livshistoria efter döden, och den säger inte mycket om vad vi som individer upplever under processen, men det gör nästa del av berättelsen. Den talar om vad en vanlig människa upplever vid döden och därefter, när hon dör naturligt av hög ålder i sin bädd efter att ha levt ett vanligt liv. Det finns variationer, beroende på individens utveckling, samt omständigheterna för hans förflutna liv, och för själva dödstillfället, men de utgör undantag.

    Under de senare stadierna av livets tillbakadragande från kroppen, när döden tycks ha inträffat, avskiljer sig minnet från den fysiska hjärnan, och det förflutna livets händelser överblickas och värderas. Detta kräver koncentration, och stillhet i dödskammaren är därför mycket önskvärd. Så snart denna överblick är avslutad bryts “silversträngen” av och medvetslöshet inträder. Personens förnimmelse-förmågor upphör nu för alltid. Under omedvetenhet inträder Egot i en “havandeskapsperiod”, medan, som nämndes ovan, “destillationsprocessen” från det mentala vehiklet av jordelivets andliga innehåll hos fortskrider.

    Vid början av denna process äger “dödskampen” rum. Om det inte fanns något andligt innehåll att assimileras och föras in i människans andliga själ är det just avslutade livet tomt, och allt spår av det går förlorat. Men detta är inte det vanliga. Efter “havandeskapsperioden”, när den andliga aromen hos det gångna jordelivet upptas av individualitetens högre medvetande, återvänder medvetandet långsamt och Egot finner sig vara i just de omgivningar som människan hade förväntat sig efter döden eller som hon helst skulle önskat sig. De är så idealiska helt enkelt därigenom, att Egot gör dem så. Människan är i ett drömtillstånd, en mycket livlig dröm, men hon vet inte att hon drömmer. Det är en perfekt dröm, utan några störande tankar, och utan kännedom om vad som händer med familj, affärer eller ägodelar på jorden, och som kunde oroa. Människan mottar med andra ord inga intryck utifrån sig själv. Allt som hon älskade att göra eller skulle ha tyckt om finns till hands, och hon kan utföra dem. Alla människor som hon kände och älskade, vänner och familjemedlemmar, är där också. Alla platser, verkliga eller fantiserade, som hon längtade till finns där för att besökas och glädjas åt. Detta är den stora läkningsupplevelsen, den rikliga gottgörelsen för väridens orättvisor, den lindrande återställelsen, naturens stora, stora sömn, som knyter upp “den ömma omsorgens hoptrasslade ärmar”.

    Människans tid här är lång, men som allting har den en början, en höjdpunkt och ett slut. Den har så att säga sin vår, sommar, höst och så till sist vinter. Människan har då fått sitt lystmäte av denna himmelska värld. Begär efter hård erfarenhet, av konkret fysisk existens, börjar röra sig i hennes varelse, och så småningom dör hon i förhållande till sin himmelska värld, sjunker ner i medvetslöshet igen, och avvaktar sin tur att återfödas på jorden igen.

    Det är viktigt att lägga märke till, att i detta normala fall är det inte tal om något straff efter döden. Karmisk återupprättelse äger rum på det plan av tillvaro där den orsakats. I sitt himmelska tillstånd visste vår människa inte att hon drömde. Hennes aktivitet var helt subjektiv. Därför skulle hon inte göra något som kunde påverka hennes omgivningar objektivt. Om hon hade kunnat veta att hon drömde skulle hon kunnat ha förmåga att utöva sin viljekraft och avsiktligt förändra drömmens förlopp. Hon skulle med andra ord kunnat vara självmedvetet aktiv på det planet av tillvaro.

    Vi sade att en människas upplevelser efter döden beror på hennes utveckling, en utveckling som bara kan uppnås genom jordeliv, i orsaksvärlden. Den tillkommande världen är för den stora majoriteten av oss bara en verkningarnas värld, ett subjektivt mentalt tillstånd. Med denna utveckling menar, vi att det är möjligt för människan att utveckla sina eteriska “sinnen”. Det är på liknande sätt möjligt för henne, att utveckla sina krafter och bibehålla medvetande på de mento-emotionella planen. Om hon kan göra det blir hon en levande, fritt verkande varelse på de planen, en “orsaksgivande agent” på dem. Det är ett relativt framskridet stadium, som beror av på vilken nivå man kan vara aktiv.

    Om ett sådant utvecklingssteg ännu inte uppnåtts, när det egoiska livet drar sig tillbaka från de mento-emotionella vehiklen, finns det bara kvar ett resterande elementalt liv i dem, under ännu någon tid, och de har i sig själva bara ett dunkelt, skugglikt medvetande. Som sagts tidigare blir de psykiska lik, “astrala skal”, men i dem bor ännu kvar under någon tid den avlidnes vanemässiga och pådrivande egenskaper, samt minnen av olika slag. Det är dessa skal som, när de livats upp genom ett mediums “livs”-energi, använder mediets fysiska vehikel för att tala eller handla genom, och på det sättet ger prov på den bortgångnes manér, kunskaper, sätt att tala, osv. Men den avlidne finns inte där. Han är antingen omedveten eller i sin himmelska drömvärld.

    Vanligtvis förekommer denna kontakt endast när Egot efter “förlossningen” av den avlagda personligheten har lämnat skalet och vaknat upp till sin sälla men drömda himmelstillvaro.

    Med olycksfall och självmord är det annorlunda. Då går bara den fysiska kroppen förlorad, alla andra principer är intakta. Sådana personer kan kommunicera genom medier, men för både deras och mediets skull bör man avstå från det.

    Kan vi kontakta våra kära efter deras död? Endast genom att vi höjer oss till deras medvetandes nivå. Under normala omständigheter kan de inte “komma ner” till oss. Om de kunde det skulle de störa sin dröm, som skänker gottgörelse, och känna av jordelivets kval igen.

    En tvistefråga som måste beröras handlar om skärselden. Detta begrepp synes syfta på ett tillstånd efter livet då “själen” blir renad från sina sinnliga begär, och slutsatsen skulle vara, att detta inte kan äga rum om Egot vore omedvetet. Men här råder oklarhet mellan straff och rening, och med sällsynta undantag finns inte några straff efter döden. Det skärseldsliknande tillståndet tycks ha en viss plats, när det rör sig om för tidig död, i en lustfylld ungdoms- eller mandomstid, och när alla fysiska aptiter är på höjdpunkten. I sådana fall berövas människan bara den fysiska kroppen. Alla övriga principer och vehikler är fullständiga och i funktion. Därför bibehåller hon medvetandet, och skulle inte ens behöva märka att hon var död, men eftersom hon inte har en fysisk kropp kan hon inte tillfredsställa sina köttsliga begär. Detta tillstånd måste utstås, tills dess att personligheten går in i omedvetenhet och sover, till den tid då den skulle ha dött ändå och de normala dödsprocesserna börjar. Eller tills dess att hans eller hennes passioner bedarrar, genom brist på stimulans. Som vi förklarade i början av detta kapitel finns det många variationer på detta grundtema. Mördaren upprepar sitt brott, ser sitt offer och lider samvetskval, om och om igen. Självmördaren upplever ånger under återstoden av sitt normala levnadslopp, osv.

    Det är nu klart att många frågor om det efterkommande är obesvarade. Men för att medverka till en allmän förståelse avser vi bara lägga fram några av de grundläggade punkterna. Ett stort antal frågor uppstår kring psykiska fenomen. Vem eller vad är de likheter med “döda” personer, som den klärvoajante ser under vissa omständigheter? En del svar kan erhållas av vad som här sagts. En klärvoajant kan vara istånd att se den astrala dubbletten av en död person. I andra fall kan han se sina egna, eller andras, skapelser: tankeprojektioner. Sinnets skapande förmågor är verkligen utomordentliga.

    För att en rätt uppskattning och förståelse av detta stora ämne skall kunna uppstå är frihet från känslosamhet, önsketänkande, förutfattade meningar och fruktan ett naturligt och nödvändigt villkor.

    Läran tillägger, att denna rundvandring av födelser och död inte är oändlig. Våra liv ges oss, så att vi kan lära. Och vi kan lära oss livets hemligheter endast medan vi är levande. De verkliga Adepterna har gjort just det. De har så utvecklat alla sina medvetenhetsvehikler, att under vilka som helst omständigheter, och på vilket tillvaroplan som helst, kan de bibehålla fullt självmedvetande, och vara mästare över sina miljöer. Det är sann odödlighet, och den är till för var och en av oss – en dag.

*