TEOSOFI. Vad går det ut på?

Kapitel VII

Reinkarnation och livets oavbrutna sammanhang

Hittills har vi rört oss vid flera ämnen, och vi har lämnat flera delar av teosofin ouppklarade. Det finns en del viktiga detaljer att tillägga om livet efter döden. Vi skall vidare studera hur Karma förser oss med de många möjligheter som vi behöver för att “göra väl”, dvs. fullgöra vår utveckling som människor, och detta är avsnitt i en fascinerande och underbar berättelse.

    Med allmänna idéer och kanske ganska svåra begrepp har vi något behandlat livets långsiktiga ändamål. Vi har berört hur ande involverar sig mer och mer i materia, ner genom tillvaroplanen, tills det når vår fysiska värld. Här är ande så innestängd i materia, att det praktiskt taget inte kan manifestera någonting alls av sig självt, vilket för övrigt framgår av att materia, i dess vanliga betydelse, tycks oss vara helt död. Något av liv börjar framträda i det vi kallar organiska föreningar, vilka utgör basen för levande ting och former. Med utgångspunkt för dessa former kan liv definieras som animerad eller vegetativ existens. Det har också en viss rörlighet, upptar föda och utsöndrar avfall. Det uppstår en livets stege, med de enkla formerna av växter och djur längst ner, och med en tilltagande komplexitet, specialisering av organ och kroppsdelar, och vanligtvis med ökande storlekar när de rör sig uppåt.

    Vi kan iaktta livsformers tillväxtprocesser. Från delningen av små fröliknande celler och genom många stadier av förökning ser vi hur den enskilda varelsen växer till mognad. Sedan avtar successivt livsenergin i individen tills döden inträder och varelsen som sådan upphör att finnas till. Vi känner till hur de fysiska kännetecknen hos alla organismer, växter såväl som djur, överförs från den ena generationen till den andra, medelst mikroskopiskt små strukturer, gener och kromosomer, som är närvarande i kärnan av varje cell i härkomst-stammen. Man vet att dessa strukturer genom oräkneliga generationer troget överför de karakteristiska kvaliteterna hos en given art. Inom gränserna för de principiella särdragen inträffar med vissa intervall variationer av sekundär natur.

    Teosofin lär, att emedan den fysiska förloppsmekanismen med ärvda särdrag sker genom gener och kromosomer, så är det avgörande formmönstret för någonting fastlagt på en högre nivå av tillvaro, vilket vi kortfattat berörde i föregående kapitel. “Mönstren” bildas på den mentala nivån och “formerna” på den astrala nivån. Dessa former fylls med fysisk materia, och detta börjar med materia på eterisk nivå, och går sedan vidare till vanliga gaser, därefter flytande och slutligen fast materia. De slutliga storlekarna hos växter och djur är inom tämligen snäva gränser givna genom dessa “former” eller “mallar”. Alla möjliga andra mysterier, som att varför vissa arter inte kan korsas med andra, kan förklaras med begrepp om den avgörande naturen och kvaliteterna hos de skilda livsströmmarna som genom de inre och subtilare områdena av tillvaro kommer in i fysisk existens. Livet med dess särskilda kännedrag och olika mönster som strålas ut från mentala nivåer längs mäktiga, isärgående strömmar leds av elementära intelligenser som själva på sina tillvaroplan utgör aspekter av det Enda Livet och som har sina skilda naturer. När ibland livs-”naturerna” inte är alltför olika kan korsningar mellan individer av olika arter genomföras, och avkomman kan bli början på en ny familj, men ibland är avkomman steril eller utgör på annat sätt oriktig fortplantning.

    Det är då värt att notera, att på eterisk och astral nivå finns ett fluidiskt, plastiskt “livs”-medium för var och en av våra otaliga formfamiljer, och det bildar liksom ett kraftfält, något i stil med vad som omger en magnet, och som järnfilsspån anpassar sig efter, när de placeras därvid. Fältet bestämmer t. ex. mönstret för hur kristaller bildas och de ormbunksliknande formmönster som uppkommer när fuktighet fryser på en fönsterruta. Det är viktigt att lägga märke till, att i dessa två exempel tycks det inte finnas något av geners och kromosomernas natur som är i verksamhet, men ändå bevaras den karaktäristiska naturen hos de nya former som uppstår. Inte bara de karaktäristiska formerna bevaras, utan alla andra utmärkande kännetecken och egenskaper också. Vore det då för mycket att säga, att mellan framträdandena av successiva former, så finns på de inre tillvaroplanen något som närmast utgör en kontinuerlig livstråd, opåverkad av tiden, och som löper genom formerna? Mutationer i arvsmassa skulle då inte kunna uppkomma, såvida inte någon föregående modifiering inträder i deras livsfält, ty annars skulle de framkalla avvikelser, hämmade i sin utveckling och fruktlösa. Kan det inte vara så, att radioaktiv strålning, som i sig själv är en manifestation av livsenergi, har förmåga att under vissa omständigheter påverka och förändra detta fält, och därigenom de former som är förbundna med det? Detta är också faktiskt vad som tycks ske.

    Vi har tidigare något i förbigående berört lagen om periodicitet som den verkar i ämnen och former. De kommer och går, men deras karaktäristiska liv består. Denna process gäller även för människor, men med en viss väsentlig skillnad. Tidigare har vi sagt att människor är individualiserade. De upplever sig som “jag”, var och en med ett särskilt självmedvetande. Detta självmedvetande, “jag-heten”, förklarar vi med det faktum, att i den mänskliga eller andliga själen, i motsats till den animala, finns det högre individuella sinnes-elementet, som de två högre kosmiska andliga principerna, tillsammans med Andens vehikel för manifestation, är fokuserat i. Detta egoiska högre mentala medvetande gör det möjligt för människan, att vara medveten om sin “medvetenhet”, dvs. om funktionerna i hennes lägre medvetande, med känslor och upplevelser som kan vara objektiva för henne.

    Vi har talat om att under dödsprocessen drar sig livsenergin tillbaka ur personlighetens alla vehikler och medvetslöshet inträder, tills dess att den högre mentala nivån uppnås. Där stannade vi, men det gör inte processen. Vi talade om hur de andligt betydelsefulla resultaten av det just avslutade livet blir intagna i den högre sinnesprincipen. De blir då så att säga kondenserade till en sorts minnesrest, en förtätad återstod av nyttiga erfarenheter, och detta genom att de omvandlas till förmågor, anlag, tendenser, osv. De utgör sedan individualitetens samlade karaktärsdrag. Denna intagningsprocess kan inte fortsätta för alltid, lika lite som någon annan Naturens process kan göra det. Den periodiska lagen är alltid verksam. Efter den vanliga människans period av en himmelskt återställande och helande dröm, faller hon så in i medvetslöshet igen, och det följer en period av “drömlös sömn”. Införlivnings-processen som föregick den himmelska tillvaron förändrar sig nu till en annan process, “åt andra hållet”, som har att göra med “havandeskap”. När långt om länge hela innehållet från det förra livet har omvandlats, och efter en väl avpassad viloperiod, då börjar törsten efter fysiskt liv att göra sig kännbar igen, och livscentret blir så att säga energiskt igen. Det magnetiska fältet börjar expandera och dra till sig materia ur de lägre planen för att bilda sina lägre mentala och astrala kroppar. De utmärkande dragen hos “magnetfältet” är resultat, inte bara av det närmast förflutna livet, utan av “balansen” eller summan, av alla föregående liv. Ofullkomligheter i detta fält kommer att manifestera sig såsom obalanser och svagheter i nästa personlighet, och detta genom att de påverkar den nya personlighetens nya mentala och emotionella (astrala) vehikler, som ånyo bildas. När denna havandeskaps-process är fullständig, då är den nya personligheten redo att ta en ny fysisk kropp i besittning. Lagens obevekliga verksamheter börjar nu på fysisk nivå att påverka händelsernas utveckling och – återigen genom “magnetisk attraktion” – får den nya personligheten det slags kropp, de föräldrar och de omständigheter under sina första år, som den är berättigad till, och som kommer att förse den med de vidare erfarenheter som den behöver, samt möjligheter att avlasta sig sina karmiska skulder, skörda sina karmiska belöningar, och med de omständigheter som behövs för att den skall kunna förverkliga vad den har att göra i det nya kommande livet.

    För att förhindra allvarliga missförstånd, och för att se på vår brist på minnen från tidigare liv, kan det vara bra att betona vissa punkter. Varför har vi i normala fall inte detta minne? Svaret är kort sagt, att allt vad som bildade vehiklerna för de tidigare personligheternas liv – medvetandets vehikler på de fysiska, mentala och emotionella nivåerna – det skingras under den långa dödsprocessen. Nu skall vi lägga märke till, att emedan vi har lärt oss att i betydande grad vara verksamma i fullt vaket tillstånd i våra fysiska kroppar, så har vi ännu inte lärt oss att fungera självmedvetet på de emotionella och mentala nivåerna av tillvaro, och vi har knappast alls uppväckt vårt medvetandes vehikel på den högre mentala nivån, där vårt medvetande är i ett embryo-tillstånd. Men det är ändå där, på den relativt höga nivån av tillvaro, som intrycken från våra tidigare liv finns upplagrade. Vi har inte tillgång till denna “uppteckning” förrän vi har organiserat vårt högre mentala vehikel, och lärt oss att verka där, med fullt självmedvetande.

    Detta gäller generellt, och det betyder inte, att en del kunskap om tidigare liv inte skulle kunna finnas med i vårt vanliga dagsmedvetande, i vissa särskilda fall, med speciella omständigheter, och då kunna upplevas intuitivt eller ses subjektivt. Det kan hända, sådant förekommer, och många kontrollerbara fall har noterats.

    De vanliga missuppfattningarna om reinkarnation är de som kan uppstå ur föreställningen att “personligheten” fortlever från liv till liv. Det gör den inte. Den sönderdelas och upplöses. Endast individualiteten, med sina förvärvade, inneboende karaktärsdrag, fortlever. Allt som vid döden fanns kvar av detaljerad fysisk känsla och normal mental erfarenhet skingras, tillsammans med personlighetens vehikler. Men sådana detaljerade erfarenheter förorsakar inte så sällan en viss självupptagenhet. Om vi t. ex. var framgångsrika blev vi stolta (kanske förteget). Om vi misslyckades tröstade vi oss genom psykologiska kompensationer. Antalet berättelser om Cleopatror och faraoner som så många personers tidigare liv kan ha samband med processer av att kompensera sig, och sådant har utan tvivel bidragit till att föra reinkarnationsläran i vanrykte. Ett visst allvarligt tänkande över vad som blir kvar av oss efter personlighetens upplösning är en välgörande övning.

    Sanningen när det gäller reinkarnation och Lagens verkningar är långt mera storslagen och underbar, än vad idéerna som vanligen finns om detta skulle kunna få oss att tro. Det är inte att undra över att själva idéerna så ofta förhånas av allvarligt sinnade! Det är emellertid reinkarnation och Karma som kan skänka oss ett verkligt långsiktigt intresse i att leva. Vi själva och våra liv här och nu ses då som blott enstaka erfarenheter i en lång, lång kedja av erfarenheter, var och en med dess tilltagande styrka, och där medvetande och krafter utvecklar sig till en härlighet och fullkomning, som vi ännu inte har drömt om, men som vi är arvtagare till, om vi blott är beredda att arbeta för det.