TEOSOFI. Vad går det ut på?

Kapitel IX

Vetenskaplig och esoterisk kunskap

För en riktig förståelse av teosofin är det nödvändigt att skilja mellan vetenskaplig och esoterisk kunskap, ty de är helt olikartade. Den ena har att göra med objektivitet, den andra med inre subjektivitet. Teosofin har både en objektiv och en subjektiv aspekt. För det syfte som vi har med detta kapitel utgör esoterisk kunskap detsamma som subjektiv teosofi. Ordboksbetydelsen av ordet “esoterisk” är “avsedd för den invigde, den initierade”. Ordet initiera har två betydelser; att sätta igång, starta upp, och “att ge tillträde till hemligheter eller mysterier”, vilket kan vara att man för in någon i ett sällskap, där man får kännedom om vissa fakta eller “bransch-knep”, tilldelas en grad i en ceremoni, ett lösenord, osv., dvs. ting som utomstående inte fått kännedom om. Genom att ansluta sig till ett sällskap som Teosofiska Samfundet, med åtföljande tillgång till dess bibliotekstjänst och glädje i att ha sällskap med likasinnade medlemmar, blir den första definitionen, att sätta igång någonting, tillgodosedd. Men när det gäller teosofin, så kan blotta medlemskapet i samfundet inte i esoterisk mening ge någon kunskap om den.

    Det ord som ordet vetenskap (science) kommer ifrån betyder helt enkelt “att veta”. Men vetenskap har emellertid kommit att betyda inte bara kunskap inom de olika vetenskapliga områdena, såsom fysik, kemi, astronomi, arkeologi etc., utan dessutom en särskild och disciplinerad metod, att resonera på. Men vi måste se efter vad kunskap egentligen är.

    Så som vi i allmänhet uppfattar kunskap är kunskap ihågkommen erfarenhet eller information som vi får genom det talade eller skrivna ordet. Kunskap som erhålles genom experiment eller annan direkt iakttagelse hamnar i kategorin erfarenhet. De slutsatser som erhålls genom härledningar är egentligen inte kunskap förrän de blivit bevisade, och då faller även dessa in på området erfarenheter.

    Kunskap som härleder sig från erfarenheter står alltid i förhållande till den iakttagande personen och påverkas av denne. Alla våra individuella erfarenheter är färgade av våra känslor och fördomar och betingade av våra förmågor att iaktta och uppleva. Allt detta påverkar vad vi tar emot i medvetandet och därigenom också vad minnet får tillgång till. Detta gäller särskilt om vanliga dagliga erfarenheter i välkända omgivningar. När det är fråga om vetenskapliga observationer begränsar träning i strikta metoder sådana färggivningar till ett minimum. Men själva träningens natur kan i vissa fall medföra en fara att “inte se skogen för bara träd”.

    All vanlig kunskap kommer till oss genom de fem sinnena och alla dessa är hos människan mycket begränsade. Vi kan se blott ett begränsat färgområde och föremål endast ner till en viss storlek. Ljud kan vi höra endast inom ett relativt smalt frekvensområde. Luktsinnet är okänsligt jämfört med hundens. Intryck genom känseln är inte särskilt exakta. Vi kan skilja en varm sak från en kall, men en alltför varm sak bränner oss. Någonting alltför kallt fryser ner den berörda kroppsdelen och gör den avdomnad. En del föremål är för tunga för oss att handskas med. En del människor har en ytterst raffinerad smakkänsla, andra en grov och intensiv. Med hjälp av olika instrument kan syn- och hörselområdena avsevärt utsträckas, men även avläsning och registrering av instrument måste ha med våra sinnen att göra för att ha någon mening.

    Vi känner därför till saker och ting i stort sett endast genom vad vi kan förnimma om deras egenskaper, såsom massa, färg, vävnad, temperatur eller deras smak, ljud eller dofter som de ger ifrån sig. På vart och ett av dessa områden är våra uppfattningsförmågor begränsade och kunskap om något genom dessa förmågor är således alltid begränsad.

    Man kan aldrig genom sinnesintryck veta allting om någonting. Det finns även stora kunskapsområden om sådant som vibrationsfrekvenser, strålningar, kemiska sammansättningar, hur andra människor känner, vad som manar dem till särskilda handlingar, och där våra normala sinnen är helt otillräckliga och inte hör hemma. På de områdena får vi försöka bilda oss föreställningar med hjälp av fantasin och genom känslor av sympati.

    Så långt kunskap genom erfarenheter.

    Hur är det då med kunskap genom ord? Även ord kommer till oss genom sinnena, skrivna ord genom synen och talade ord förmedlas genom ljud. Ord är symboler. Skrivna ord är kännetecken eller uttryck i former som kan kännas igen och talade ord är ljud som bildar konsonanter och vokaler – likaså i igenkännliga former. Hur går det till när dessa symboler får vissa betydelser? Kort sagt genom att vi själva lägger in betydelser i dem, för det mesta genom associationer. “Katt” associeras med en ihågkommen eller närvarande erfarenhet av ett pälsbetäckt fyrfotadjur med vissa igenkännliga och konsekventa karaktäristika. Ordsymboler i allmänhet får sina betydelser genom erfarenheter. Men om ett ord syftar på något som ligger utanför våra erfarenheter måste vi lägga in en betydelse med vår fantasi. Om vi då tillskriver ordet en betydelse som även andra människor har tillskrivit det uppstår överensstämmelse. Då får vi förtroende för att den tillskrivna betydelsen är riktig, vi känner att vi vet vad ordet betyder och vi kan i motsvarande grad kommunicera med det. Detta förtroende har också ofta en berättigad plats när ordet avser något i en annans erfarenhet, även om vi själva inte åtnjutit den erfarenheten. Sådana förtroenden innebär troenden.

    Även om vi inte varit i främmande länder tror vi vad som berättas om dem, om vi anser vittnet trovärdigt. Men det är emellertid annorlunda med sådana ord som används om himmel, helvete, Gud, Ande, och de olika nivåerna av tillvaro som berörts i denna bok, ty de syftar på ting som ligger utanför normala, allmänt kända erfarenheter. I stor utsträckning är sådana begrepp idéer.

    Låt oss åter betrakta tron. När det gäller resenären till främmande land får vi med hjälp av något inom våra egna erfarenheter föreställa oss vad han försöker säga. Vi lägger med andra ord genom fantasin in vår egen mening i hans ord. Det är viktigt att vara klar över denna process, särskilt när vi kommer till ord som står för abstrakta idéer, som de ovan nämnda, vilka utgör grundbegrepp inom religion, filosofi, teologi, läror och trossatser. Betydelser som vi tillskriver många vanligen använda ord på de områdena hämtar vi helt och hållet från våra föreställningar. Sådan betydelser måste i princip bli helt egenartade och något privat för var och en.

    En del av oss har haft direkta upplevelser som man kan kalla religiösa. Mystikerna talar om den glädje och lycksalighet de har upplevt. Bara om vi har haft liknande erfarenheter kan vi veta vad de talar om. Har vi inte det är det bästa vi kan göra att försöka föreställa oss deras upplevelser utifrån vår egen erfarenhet av vad vi kan känna till som glädje och lycksalighet. Rent subjektiv upplevelse kan inte meddelas med ord. Detta är vad som menades, när vi sade att själva tillträdet till Teosofiska Samfundet inte kan skänka teosofin. Genom TS erbjuds information, som förser oss med en rikedom av idéer och föda för tanken. I princip är det objektiv teosofi. När det blivit oss mera förtroget har vi fått kunskap i ämnet på samma sätt som en annan studerande kan få i något annat ämne. Men sådan är icke den kunskap som är esoterisk, det vi här kallar subjektiv teosofi. Vi kommer härvid tillbaka till skillnaden mellan vetenskaplig och esoterisk kunskap.

    Nu bör vi lätt kunna se vad vetenskaplig kunskap är. Hur är det med esoterisk kunskap? Dess definition innehöll ordet “initierad”. Vilken ytterligare betydelse, än att ges tillträde till information som annars hålls hemlig, kan det ordet ha? Vi har sagt att det finns en kategori av erfarenheter som inte kan meddelas med ord. Det är inre, subjektiva erfarenheter, som på något sätt registreras i medvetandet. Initiering får nu en betydelse av “början till självmedvetet fungerande på ett annat plan av tillvaro”.

    Det finns grader av sådan erfarenhet, alltifrån våra vanliga inre känslor och medvetenheter, genom grader av psykisk erfarenhet, till uppnående av stor insikt, förståelse och visdom. Härav är det tydligt att det finns två slag av utvidgad erfarenhet. Det ena uppkommer genom utvidgning av de sinnen eller förmågor som vi redan besitter, som att se eller höra in i andra nivåer av tillvaro, dvs. psykism, och det andra slaget gäller utveckling av förmågor, som ännu inte börjat fungera. Förmågor av en högre ordning. Dessa senare är andliga förmågor, såsom högre intelligens, intuition, medkänsla, ren kärlek och vilja.

    Beträffande det första slaget av utvidgad erfarenhet måste vi alla ha hört talas om folk som erfar saker som inte vi gör. De kan “se” skepnader, de kan “höra” röster, somliga har anmärkningsvärda visioner, somliga blir medvetna om händelser som äger rum någon annanstans eller som till och med ännu inte inträffat. Vi säger med teosofiska begrepp att dessa människor har förnimmelseförmågor som är verksamma på de eteriska nivåerna av vårt fysiska plan, eller på det astrala (emotionella) planet, och med tankeöverföring måhända på de lägre mentala nivåerna. Oftast arbetar dessa förmågor ofrivilligt, och ibland krampartat, men vissa människor kan frivilligt försätta sig i tranceliknande tillstånd och utföra liknande bedrifter. De kan t. ex. ta emot budskap från “andra sidan”. Man skall lägga märke till att i dessa fall av mediumskap är mediet i ett passivt tillstånd, är vanligtvis omedveten om vad som kommer igenom och kan inte kontrollera det eller bestämma vilken “ande” som skall tala. I närvaro av en person, eller genom ett föremål som tillhör denne, kan andra “känsliga” i fullt dagsmedvetande ge förvånansvärda upplysningar om den personens liv och särskilda omständigheter.

    Några viktiga punkter är att lägga märke till beträffande dessa påtagliga förmågor. Det är förmågor, eller aspekter av förmågor, som inte är i funktion hos de flesta människor. För det andra är det så, att fastän de utgör förnimmelser av ting, som inte är fysiska i vanlig mening, så hänför sig det som upplevs till blott den personliga nivån av tillvaro. Detta ger oss en vink om själva naturen beträffande det område som den “känslige” arbetar på. Det kan sträcka sig upp till det lägre mentala planet, men vanligen håller det sig på de eteriska och astrala nivåerna.

    Skillnaden mellan frivillighet och ofrivillighet i dessa erfarenheter är betydelsefull. Den beror på vilket centrum av förnimmelse som råkar vara i verksamhet. Det finns ett flertal centra i vår eteriska kropp som verkar som “livs-överförings-punkter” mellan den kroppen, som praktiskt taget är en del av den fysiska kroppen, och de astrala, mentala och andliga kropparna. Dessa centra är förbundna med och korresponderar ifråga om placering mot olika viktiga nervknutar och endokrina körtlar i vår fysiska kropp. De ligger vid slutet av ryggraden, i könsorganen, i solar plexus, hjärta, hals, tallkottkörtel och hjärnbihang.

    När mänskligheten befann sig på den nedstigande bågen av involution väcktes centrum vid solar plexus till liv, allteftersom resan nedför, genom de astrala (emotionella) planen, ägde rum. Hos de flesta av oss passerade medvetandet ner genom detta plan och var under lång tid centrerat där. Därnäst blev vi lokaliserade i och identifierade med våra fysiska kroppar. Hos några få förblev emellertid solar plexus i “psykisk funktion” och på så sätt kommer det sig att det finns människor med klärvoajans osv. Likaså har de medier som har kontakter i passivitet, och som inte kan arbeta medvetet på det astrala planet, det nödvändiga centret i funktion, men normalt inte under kontroll. Hos de flesta av oss är solar plexus-funktionen likt ett nervcentrum och har blivit automatisk. Den påverkar normalt inte vårt medvetande, och det är bäst så. Att återuppväcka den skulle vara ett tillbakagående steg. Å andra sidan, vid utvecklande av andra centra uppkommer en frivillig och medveten användning av klärvoajans och kläraudiens, men sådant uppväckande kommer då till stånd i förbigående, sedan människan påbörjat en träning för andlig utveckling, och ett råd till oss är, att det inte bör göras för sig självt.

    Det är viktigt att observera att erfarenheter på de psykiska och mentala planen alltjämt är objektiva. De kan översättas till kunskap av det vanliga slaget – ihågkommen erfarenhet.

    När vi betraktar det andra slaget av utvidgad erfarenhet kommer vi tillbaka till esoterisk kunskap. Vi bör nu ha klart för oss, att förutom en del klart angivna fakta, som kan anses esoteriska i betydelsen “ej allmänt kända”, så bör esoterisk kunskap ej betraktas som kunskap i vanlig mening, “ting” som man erfar och kommer ihåg. Egentlig esoterisk kunskap är de högre förmågornas medvetna fungerande. Som vi nämnde tidigare manifesterar den sig i oss som spontan förståelse, som ren kärlek, som styrka, som lycksalig glädje och visdom. Dessa blir vår egen, inre varelses aktiviteter. De hör samman med vår individualitet, vårt Ego. Inte med vår personlighet. Sann esoterik, eller ockultism, är icke en självupphöjelse- eller självförstorings-process. Snarare tvärtom. Personligheten blir underordnad det högre självet. Esoterisk kunskap eller vetande är verklig subjektivitet.

    Då vi fortskrider bevarar vi medvetenhet – ett aktivt medvetande i motsats till ett drömlikt passivt – enligt förmåga, om och när vi rör oss vidare till andra plan. Det sägs att vi alla vanligen är i funktion på de eteriska, emotionella och mentala planen, men normalt utan att där vara medvetna om oss själva i de verkliga omgivningarna, utan bara i dem som vi själva skapat. Drömmarna kan vara tillfällen då vi är inblandade i dessa tillstånd och som oftast osammanhängande och inkonsekvent inpräglas i det fysiska hjärnmedvetandet. Majoriteten av oss är inte verkligt vakna i ordets fulla mening, ens i vårt s. k. vakenliv. Vi är alltför identifierade med våra kroppar. Vårt medvetande är inneslutet. På de astrala och mentala planen är det ännu mer instängt. Ett gott exempel på detta är den som är i ett tillstånd av tankfullhet, grubblerier eller dagdrömmar. Vi säger han är frånvarande, och det är han också.

    I större eller mindre grad befinner vi oss alla under större delen av våra liv i detta grubbeltillstånd. Den esoterik vi försöker beskriva utgör en rörelse in i ett alltmera fritt tillstånd av medvetande, av en sinnets befrielse. Det är ett tillstånd av full medvetenhet om oss själva i våra omgivningar och i det städse närvarande nuet. Var och en torde sägaatt han är medveten i det ständiga nuet. Men normalt är medvetandet alltför mycket av det “instängda” slaget, i våra huvuden och känslor. Naturligtvis kan vi inte vara medvetna någon annan gång än nu, varken en sekund bakåt eller framåt. Vi kan komma ihåg det förflutna, och se mot framtiden, men inte vara vid någon annan tid än nu. Inte heller vara någon annanstans än här, oavsett var vi är. Den enkla handlingen, att vakna upp till detta faktum, till en verklig upplevelse och förståelse av det, kan åstadkomma en betydelsefull erfarenhet. Försök.

    Detta tal om medvetenhet och det nuvarande ögonblicket leder vidare till ett ord som nu kan ha en något utvidgad betydelse. Det är “vetande”, att veta i det omedelbara nuet, vilket alltid är det omedelbara i och hos själva vår varelse. Vetande i denna mening är “funktion i förmåga”, rent av funktion av varelse, väsen. Det är medvetenhet om själsförmögenhet i verksamhet. I en mer uttrycksfull betydelse är det medvetenhet om våra högre förmågors verksamheter. Det är något annat än kunskap eller ihågkommen information om saker och ting. Det är viktigt att märka, hur ordet “vetande” [“knowing”] just har använts. Det har inget med sinnet att göra, sinnet som säte för de mentala processerna att minnas, att tänka, att göra sig föreställningar. Det sinnet hör till det mento-emotionella komplexet, vars störningar och defekter är ämne för dagens psykologiska vetenskap. De högre förmögenheternas fungeranden är aldrig föremål för rubbningar. Det är sundhet, sunt förstånd, av högsta ordning.

    Som avslutning kan vi nu beröra två ord som det råder ändlösa förmodanden omkring, Sanning och Verklighet. Verklighet är uppenbarligen det som är verkligt för oss på den nivå av tillvaro där vi är medvetna. Vi har emellertid sett, att manifestation framgår ur den fundamentala dualiteten ande – materia. Vi har sett hur dessa utgör grundelementen till det som vi nu känner som medvetande, det subjektiva och det objektiva. Verklighet har då, likaväl som sin välbekanta objektiva aspekt som den uppvisar för våra normala sinnen, även en subjektiv “aspekt”. Det är denna aspekt av verklighet, som vi för det mesta helt och hållet förbiser, i alla våra överväganden om vad verklighet är. All objektiv verklighet är relativ och temporär, men subjektiv verklighet är av en natur som hör samman med Tillvaro. Den är alltid. Den är relativ endast i förhållande till graden av vår tillvaro, eller vidden av vår varelse. Därför är det väsentligt att inse, att vi kan närma oss egentlig Verklighet endast subjektivt, dvs. med hjälp av våra högre förmågor, som utgör aspekter av Ande, vars själva natur eller tillvaro härstammar från, nej, i grunden är, hos var och en av oss, medvetandet självt. Denna slutliga all tillvaros referenspunkt, den yttersta subjektiviteten, är Sanning. I denna mening är Sanning och Verklighet synonyma.

    Låt oss till sist återkomma till invigning, initiering. Det synes nu klart, att varje kandidat till sann esoterisk kunskap eller sådant vetande måste utveckla förmåga till det, och han måste påbörja den processen på egen hand. I Den hemliga läran anges, att kandidaten måste “göra framsteg... först genom naturlig impuls, och därefter genom självframkallade och självpåhittade ansträngningar (avvägda genom Karma), och sålunda uppstiga genom alla graderna av intelligens, från det lägsta till det högsta Manas (sinne), upp till den heligaste ärkeängel”.