TEOSOFI. Vad går det ut på?

Kapitel X

Vägen till förståelse

Vägen till förståelse börjar med att man längtar efter förståelse. Så är det ju med vad som helst. Om vi verkligen vill ha något gör vi vad som behövs för att få det. “Förståelse” har en rad olika betydelser. Här menar vi “att förnimma betydelsen av, eller förklaringen eller orsaken till, eller naturen hos” och ordet förnimmelse betyder bl.a. “intuitiv kännedom” (om sanning, skönhetskvalitet, etc). Genom dessa definitioner får vi en uppfattning om de aspekter av förståelse, som vi här skall försöka belysa.

    Hur uppstår då en längtan till förståelse? Svaret ligger i två ord: observation och eftertanke. När man iakttar och begrundar uppkommer frågeställningar och en vilja till att söka svar. Innan frågor har börjat uppstå inom oss kommer svar, som vi kan stöta på i böcker, föredrag eller samtal, att antingen gå obemärkta förbi oss, eller vara av ett blott tillfälligt intresse. Vi kan stimuleras till intresse av någon som tänder upp vår fantasi med en tindrande talekonst eller med sin skicklighet i ämnet, men om inte en sporre till eget vetande har kommit fram till en punkt, som tvingar oss till någon form av handling, kommer vårt intresse att dö när stimulansen upphör. Saken har då inte större betydelse än ett samtalsämne vilket som helst. Såvida inte vårt intresse är tillräckligt starkt, så att vi är beredda att offra tid och möda, är det litet, som vi kommer att få. Förståelse kan man inte förvärva med magi. Vi skall heller inte räkna med att lära känna teosofin bara genom att läsa vad som här och i liknande framställningar läggs fram i ordnade former. Kanske ges här svar på många potentiella frågor, av stor betydelse, men om inte eftertanke och ett verkligt intresse har blivit uppväckt är det bara en berättelse. Möjligen ovanligt provocerande, men inte mycket mer än så.

    Sann förståelse uppkommer i de medvetandets förmögenheter som är högre än sinnet [eng. the mind], men dessa högre förmågor utvecklas genom mentala ansträngningar att förstå. Liksom alla andra organ växer sinnet genom att användas. Tänkande är en funktion hos sinnet. Vi måste alltså lära oss att tänka bra, och då behöver vi någonting att tänka över. Studium av ett intressant ämne ger nödvändig föda för tankeverksamheten.

    Nu måste vi här göra en viktig åtskillnad mellan intellekt och intelligens. Det kanske inte alltid är så lätt, men av själva orden kan vi nästan känna skillnaden. Intellektet är en sorts mekanisk förmåga som saknar känslor, och som i sig självt är någonting dött, hur utvecklat och lysande det än kan vara. Intelligensen är levande och rörlig, den förnimmer nya intryck, är öppen och skapande. Den ena kan trycka ner oss med livlösa argument, krångligheter, kanske med stor skicklighet och listighet, och den arbetar med idéer och “lagens bokstav”, som om dessa vore verkligheten. Den andra är enkel, direkt och uppriktig, sysslar med verkliga situationer och med tingens mer sanna natur. Tillsammans med intelligensen kan sympati och medkänsla finnas.

    Vi gör här en bred åtskillnad mellan intellekt och intelligens, men utan något av det ena kan vi inte ha det andra. Intellektet är en sorts mental apparat, om än ofta med stor kapacitet, och människan kan bli så identifierad med sitt intellekt, att hon utesluter eller förbiser andra aspekter av sitt väsen. Intelligensen kan betecknas som ett upplivat intellekt som människan inte är identifierad med. Den är en förmåga som ibland fungerar fritt i förhållande till henne, och som även kan överraska henne, med sina direkta, precisa insikter och med sin hushållning i att uttrycka sig.

    Allting i Naturen har sin formsida och livs- eller andliga sida. Intellektet tillhör formsidan. Intelligens är en andlig förmåga på livssidan.

    Förståelse är grunden för intelligensen. Förståelse kan sägas vara av tre slag: 1) intellektuell, 2) förståelse genom sympati som kommer genom identifiering med objektet, och slutligen 3) förståelse genom sympati, men med objektivitet och avskildhet.

    Intellektuell förståelse uppkommer ur förnimmelse av naturen hos ting och logiska förhållanden mellan dem, vilka är kända i intellektuell kunskap, eller som utgör en del av sådan kunskap.

    Sympati genom identifiering är det slag av förståelse vi ofta har när vi t. ex. identifierar oss med rollerna i en film eller pjäs. Ibland blir våra känslor upprörda så långt att vi mister kontrollen över dem, som när vi gråter vid de känsliga scenerna. Vi bryr oss inte om att det vi ser är en ren efterapning av verkligt liv, kanske bara skuggor på en duk.

    När vi genom egna erfarenheter upplever vilka känslor andra människor har, utan att vi för den skull identifierar oss med dem, uppstår sympati med avskildhet. Vi bibehåller självmedvetandet, och om vi ändå kan känna delad glädje eller hysa medkänsla, så blir vi inte så rörda att vi förlorar fattningen, utan behåller självkontrollen.

    Fantasin har betydelse för förståelse. Om vi inte kan känna sympati utifrån egna erfarenheter kan vi använda fantasin. Tidigare har vi talat om den kunskap som uppstår genom att man lägger in betydelse i ord. Men en utvecklad förmåga till sympati, genom skapande fantasi, betyder också mycket för förståelse. Det fungerar så här. När en människa tänker äger förändringar rum i materien på det mentala planet på så sätt, att en annan person som är verksam på det planet kan “se” vad den förste tänker på. Föreställningar genom fantasi åstadkommer också former i denna mentala materia, former som är starka och äger bestånd, allt efter föreställningens kraft och skärpa. Det finns vissa föreställningar, såsom religiösa symboler, som finns med i sinnena hos många människor. Dessa föreställningar och inre bilder blir så att säga “laddade” med de människors tankeformer som använder dem, och även av känslor som bildas i förening med dem, så att en annan person, som tillräckligt länge och intensivt begrundar en sådan symbol, kan bli medveten om vad som byggts in i den, dvs. alla idéer och känslor som den är förbunden med. Flaggor, nationalhymner, skolsånger, regementsfärger osv. är exempel på sådana laddade symboler, liksom namn och avbildningar på gudar och helgon. Symbolerna i Jungs “kollektiva undermedvetande” hör också hit.

    I magiska riter och ceremonier används sådana symboler medvetet. Deltagarna koncentrerar sin uppmärksamhet på symbolen för den “kraft” som de önskar förbindelse med. Genom gensvar mot de känslor och medvetenheter som därigenom uppstår hos dem bygger de in den framkallade “kraftens” kvaliteter i sig själva. I de mer aktningsvärda traditionella systemen är detta en metod att i tilltagande grad modifiera “magikerns” medvetande, till dess att han kan verka på mycket höga nivåer av tillvaro. Ett exempel är de system som grundar sig på den urgamla kabbalan.

    En annan faktor av primär betydelse på vägen mot förståelse är hängivenhet, en tillgivenhet mot det mål vi sätter upp för oss. Det är klart att vi skall sätta målet mycket högt. Det högsta är Sanningen själv. Om vi sätter den i samband med Verkligheten, den verklighet som vi visade tidigare är inom och bakom allting, inklusive våra egna varelser, kan ingenting högre finnas för oss att sträva mot. Vi kan omöjligen lära känna absolut sanning. Men vi kan bli hängivna mot den. Vi kan känna för den, och frambringa en kärlek till den, för dess egen skull. Vi kan drista oss till att sträva mot den. En sådan hängiven strävan mot sanning är lika berättigad, oavsett om vi är inriktade mot vetenskaplig, sociologisk, psykologisk, filosofisk eller religiös sanning. Alla sanningar är sammanbundna i den Enda Sanningen.

    Detta för oss till nästa viktiga punkt. Om vi skall kunna undvika de oräkneliga faror som finns på den här vägen, långa avvägar och mycket lidande, får vi aldrig glömma det absolut nödvändiga av, att älska Sanning, och sträva mot den, för dess egen skull. Det betyder att vi inte söker några personliga fördelar som det kan medföra. Om vårt motiv är rent faller det oss inte in. Den grad i vilken vi tänker på våra personliga framsteg är ett mått på vår olämplighet för Sanning och Kraft. Dessa ord kan verka hårda innan vi ens har börjat, och de kan till och med beröva oss sporren till att starta, men de måste sägas. Det betyder inte, att det inte skulle medföra stor lycka och andra goda resultat av att följa vägen efter bästa förmåga, men detta bör inte vara motivet.

    Vad bör utgöra vårt motiv? Intet annat än kärlek, om vi kan uppnå den. Om inte kan vi erinra oss den massa av lidande som finns i världen och tänka på de tidsåldrar det har fortgått under. Vi kan uppodla en vilja att vara till gagn för att höja detta tillstånd en aning. Vi skall då upptäcka, att själva detta sanningssökande kommer att rikta upp vårt sätt att leva, så att det kommer in i ett tillstånd av det verkligt sunda. Mången fruktan och psykologisk begränsning kan komma att skingras, men det kräver i sin tur modet, att vara oss själva, och att vara fria.

    Innan vi lämnar detta ämne om vägen till förståelse måste vi säga något mer om det vi kallade “individualitet”. Den uppstår genom förening av vår högre mentala (eller manas-) princip med den intuitiva kärleksprincipen (Buddhi) och därigenom ytterst med Anden. I det kosmiska perspektivet är för oss intuitions-’vehiklet’ den universella själen, världssjälen. Den är Andens ’vehikel’ eller ’kropp’ och förenad i människan med hennes högre manas-princip är den hennes andliga Själ.

    Tidigare sade vi att det högre sinnet är området för abstrakta idéer, där fattningsförmågan beträffande underliggande principer i tillvaron uppkommer. Skillnaden mellan dess verksamhet och det lägre sinnets aktiviteter är, att det lägre sysslar med ting som har form och materia, och med sådant som hör till personligheten, medan däremot vad det högre sinnet arbetar med till sitt väsen är formlöst och opersonligt. Intuitionen är källan till uppflammande insikter av visshet, och till ett direkt syntesbildande vetande. När det börjar inträda i medvetandet åtföljs det av stunder med utsökt lugn, frid, glädje och känslor av kraftfull och allomfattande kärlek. Det är “planet” för Kärlek och Visdom. Ren Ande är planet för Vilja och Kraft. Högre Manas är området för “ren” Tanke.

    Vägen till förståelse är då samtidigt vägen in i dessa sublima medvetandesnivåer, som är förmågor hos vårt väsentliga väsen, vår individualitet, vårt Själv. En av vägarna till Självets kunskap går paradoxalt nog genom sinnet.

    Här ligger en omedelbar svårighet.

    Sinnet har kallats “det verkligas dråpare”. Så är det.

    Sinnet kastar upp sina egna begrepp och föreställningar. Det är fullt av information, data och ihågkomna intryck från erfarenheter. Det är betingat av regler, bud och upplevelser av obehag. Det är fullt med förutfattade meningar och fördomar. Dessa sinnets innehåll fördunklar eller snarare fullständigt utestänger Sanning, som i detta sammanhang kan anses vara detsamma som människans subjektiva Själv, och de utgör de psykologiska rikedomar som vi psykologiskt måste skilja oss ifrån, om vi skall öppna en väg för medvetandet att kunna stiga till vår varelses högre områden. Så vitt det medvetet angår oss är det en uppgift hos det lägre sinnet, att öppna upp den vägen. Och då uppväcks ett gensvar från det högre sinnet som fullständigt omsluter det lägre sinnets resonemang och tvivel. Då vet vi, och då är vi fria.

    Men Buddhi är “högre”, än till och med det högre sinnet. Buddhi är Kärlekens område. Det betyder för oss kärleksmedvetande.

    Därför har kärlek till våra medmänniskor ett oräkneligt värde, liksom kärlek till Sanning, även om kärleken till en början inte är av det högsta slaget. Det kan vara svårt att älska sanning, när den till en början måste vara blott en abstraktion. Det är då vid detta stadium berättigat att använda symboler. Men det får då aldrig glömmas, att det vi är hängivna mot faktiskt är symboler, och att vi möjligen måste växa ur beroendet av dem och lägga bort dem. Att hänga fast vid dem, hur heliga de än må ha blivit för oss, kommer att fördröja vidare framsteg. Det har sagts: “Sanningen skall göra er fria”. Om vi önskar sanning måste vi våga vara fria.

    Låt oss nu införa ett ord som inte använts här tidigare: ockultism. Det skrämmer några, men det ockulta är det som för tillfället är dolt för oss. Ordet används i följande citat från en av H. P. Blavatskys skrifter:

“Detta sista ord [ockultism] är förvisso missledande som det står i översättning från det sammansatta ord som betyder ‘hemlig kunskap’. Men kunskap om vad?... Det ges fyra slag av esoteriska kunskaper eller vetenskaper ... Det finns...
1) Kunskap om de ockulta krafterna som uppväcks i Naturen genom utförande av vissa ceremonier och riter.
2) Den ‘stora kunskapen’, kabbalisternas och den tantriska dyrkans magi, ofta svartkonst av värsta beskrivning.
3) Kunskap om de mystiska krafter som är inneboende i Ljud (Eter) och följaktligen i Mantras (reciterade böner eller besvärjelser), och som beror av de rytmer och melodier som används, med andra ord ett magiskt bruk som är grundat på kunskap om Naturens krafter och deras inbördes sammanhang.” Och
4) en kunskap “som enkelt översätts med ‘Själens Kunskap’, och med sannVisdom av Orientalisterna, men som betyder vida mer. Denna senare är det enda slag av Ockultism som någon Teosof ... som vill vara vis och osjälvisk, bör eftersträva. Allt det övriga utgör en eller annan gren av de ‘Ockulta Vetenskaperna’, dvs. färdigheter grundade på kännedom om tingens yttersta essens i NaturensRiken – som mineraler, växter och djur – en kunskap som följaktligen gäller den materiella naturens område, hur osynlig den essensen än må vara och hur den än har kringgått vetenskapens grepp.” Alla de övriga kunnigheterna “må bliva bemästrade och resultat uppnås, goda, dåliga eller likgiltiga, men ‘sann Visdom’ tillskriver dem litet värde. Den innefattar dem alla och må även tillfälligtvis använda dem, men det gör den efter att rena dem från deras slagg och för välgörande ändamål samt med noggrannhet att beröva dem varje element av själviska motiv.”

Detta kan låta som en anvisning om fullkomlighet, och det är det verkligen, ty ytterst är Teosofi fullkomnande, och där kräver den ingenting mindre. Aspiranten som vill nå den blir tvungen att sublimera alla sin lägre naturs drivkrafter, sitt personliga själv.

    Om han nu inte på en gång kan eftersträva detta, kan han inte gå vidare då? Visst kan han det. Som H. P. Blavatsky skriver i samma artikel:

“Må han inte sträva mot något högre än han känner sig kunna åstadkomma. Må han inte påtaga sig en börda alltför tung för honom att bära. Utan att någonsin bli en ‘Mahatma’, en Budda eller ett stort helgon, må han studera filosofin och ‘Själens vetenskap’, så kan han bli en av mänsklighetens blygsamma välgörare utan några ‘övermänskliga’ krafter”.