TEOSOFI. Vad går det ut på?

Kapitel XI

Teosofi och religion

Religion är ett ord med flera betydelser, men i huvudsak har det att göra med Gudomlighet och vårt förhållande till det gudomliga, med verklig mystik och andlig utveckling, och med allt som detta kan betyda för oss. Det har att göra med dem som stiftade de olika religionerna. De stora religionerna, dvs. de med flest anhängare, är hinduism, buddhism, islam och kristendom. För de flesta människor innefattar ordet religion emellertid även användandet av ceremonier, och det innefattar prästerskap, byggnader, ceremoniella utstyrslar och föremål, traditionella sedvänjor, autentiska skrifter med åtföljande kommentarer, teologier, historia, symbolik, musik, stora ledargestalter och vanliga anhängare.

    Särskilt skall vi hos de stora religionerna lägga märke till, att de ursprungliga lärarna, Sri Krishna, Buddha, Kristus m. fl., mycket sällan skrev ner sina läror. Ett tydligt undantag är Mohammed. Vidare har de gemensamt att de undervisade ab initio, utifrån “första principer”, och använde skrifter och dåtidens bakgrundstraditioner bara för att göra anspelningar och illustrationer. De använde kanske tempel och andra etablerade religiösa mötesplatser, men de var oberoende av dem och undervisade varhelst det behövdes, allt efter omständigheterna. I allmänhet hade de inga ägodelar. Själva grundade de litet eller ingenting av ceremonier och gudstjänstformer. De hade efterföljare som spred och förde lärorna vidare, och även de var oavlönade.

    Utifrån studium av lärorna, enligt lärarnas egna ord som de har återgivits, är det klart, att de alla undervisade väsentligen det samma. De etiska principer som de lade fram för människorna att leva efter är identiska, och de undervisade alla om, att människor kan nå Sanning endast inifrån sig själva, men var och en lade vikt vid olika aspekter av lärorna. Sri Krishna vid hängivenhet och offer. Buddha talade i termer beträffande upplysning genom egen ansträngning samt om lidandets orsak och dess utrotande. Jesus betonade kärlek, ödmjukhet och självuppoffring.

    Det tycks vara utom tvivel, att alla dessa stora Lärare, om de någonsin hade kommit samman, skulle ha varit fullständigt ense, och var och en till fullo ha uppskattat, vad de övriga försökte göra. Varifrån kommer då det ödesdigra kontroversiella gnatandet och ibland de bittra skiljaktigheter som har uppstått, inte bara mellan anhängarna till de skiljda religionerna, utan också mellan de otaliga sekterna, inom de flesta av dem? Det korta svaret är okunnighet, och åsikter och trosformer som är grundade på den okunnigheten, och vilka fasthålles alltför starkt. För denna okunnighet måste människorna i auktoritativ ställning – lärarna och ledarna i de religiösa rörelserna – hållas ansvariga.

    Varje ny religion verkar som regel läggas ovanpå och möjligen införliva de religiösa sedvänjor och traditioner som redan fanns i ursprungslandet. Dessa bruk och traditioner ligger främst i det etablerade prästerskapets händer, som vanligen bitterligen harmas över den nye läraren och hans efterföljare.

    För att befria våra sinnen från en del förutfattade meningar som möjligen är djupt rotade kan det vara värt att se på det möjliga ursprunget till prästerskap och dess inflytande. Meningen är att då göra en objektiv blick, och inte att på något sätt vara sårande, och förvisso inte att nedgöra det bistånd, som givits mänskligheten, av många generationer av hängivna män och kvinnor, vilka, i det ljus de haft, givit sina liv,i yttersta uppriktighet, för att befrämja den sak de haft så kär i sina hjärtan, och för att tjäna sina medmänniskor. Men det får emellertid inte bortses ifrån, att uppriktighet kan vara förenad med okunnighet, och att de blott är människor med alla människans begränsningar och svagheter.

    Det finns då den enkla teorin, att de mer kunniga och mäktiga medborgarna i ett samhälle förenar sig med varandra för att styra och leda de sämre lottade och för att sörja för dem. Eller exploatera dem. Förmodligen både och, alltefter karaktären hos dem det gäller.

    Denna teori kunde förstås gälla de rent världsliga verksamheterna såsom regeringsmakt osv. utan att beröra något om religion. Men det är värt att notera, att emedan prästämbetet vanligen varit åtskiljt från det världsliga ledarskapet har prästerskapet ofta utövat ett avsevärt inflytande över de makthavande. Även om denna teori inte är fullständig kan den därför sägas vara åtminstone delvis sann. En annan teori är att gudarna (förr i tiden) ansågs behöva blidkas och anropas, vilket kunde effektivt göras endast av dem, som var särskilt kvalificerade, dvs. av dem som förklarade sig äga kunskap om metoderna för det.

    Alla andra prästerliga bruk, som att medverka till att rädda själar och tjäna menigheten, har vuxit fram ur idén om prästers särskilda förhållande till sin Gud. Några präster har varit och är goda, altruistiska och älskvärda människor, andra beklagansvärt raka motsatsen. Den senare teorin om prästers bruk och ställningar förefaller särskilt relevant. Låt oss betrakta saken vidare och utveckla den i ljuset av en del av det som sagts i tidigare kapitel.

    Vi sade, att involutionsprocessen av Ande in i Materia inbegriper mänskligheten. Vi sade, att i den fjärde rot-rasen var den processen avslutad för mänskligheten i stort, men att där fanns många individer hos vilka den inte var färdig. Psykiska förmågor skulle därmed ha varit mer vanliga. Det sägs att detta faktiskt också var fallet, och att dessa krafter senare blev mycket missbrukade. Religionsformerna lade då tyngdpunkten vid psykiska fenomen, besvärjelser av andar för att få budskap, påbud och profetior. När de äkta psykiska krafterna avtog infördes hjälpmedel. Blodsoffer infördes. Utstrålningarna från nyss utgjutet blod underlättar i hög grad materialisation av former genom ektoplasma. Sålunda inträdde förfall och grymhet i religionslivet, och det har funnits kvar bland primitiva folk nästan till idag. Omsider försvann förmågan att framkalla gudsskepnader, men riterna levde vidare som försoningsoffer eller med syfte att tillfredsställa gudarnas s. k. krav. Allt detta hör till den mörka, urartade sidan.

    Å andra sidan finns det en lång tradition av mysterieskolor, där hemlig träning gavs i att utveckla människans inre förmågor. En del av dem, särskilt i länderna öster om Medelhavet och i Egypten, hade samband med landets religion, och prästerna var initierade i mysterierna. Av allt att döma förföll inte dessa religioner till mer primitiva religioners urartade och bestialiska nivåer, men förändrade världsförhållanden i politik och krig försvagade dem som institutioner. Det förefaller också att prästerskapets verkliga kunskapskraft försvann. Mänsklig svaghet lade sig emellan. Prästerna fanns kvar och templen fanns kvar, men den verkliga kraften och livet försvann, och lämnade kvar endast former och skal. I frånvaro av det levande sanningsljuset förlorade symbolerna och ritualerna sin inre mening och vidskepelse och materialism intog dess plats. Lagens bokstav blev den döda bokstaven som det t. ex. sägs om den tidens skriftlärda och fariséer.

    Med okunnighet uppstår fruktan. Hos ett etablerat prästerskap visar sig denna fruktan på flera sätt. Det finns fruktan för det nya och ovanliga, det finns fruktan för de andra religionerna och sekterna. Det finns fruktan för den som verkligen vet, den verklige gudsmannen, mystikern, den sanne ockultisten. Ur dessa rädslor har fanatisk förföljelse uppkommit, med jakt på kättare, inkvisitionen, och något av detta finns fortfarande kvar. Det sägs att under några århundraden efter Jesu bortgång fanns det en del gnostiker, vetare, och en del av deras litteratur finns ännu kvar. Det sägs vidare, att i ett omfattande bibliotek i Alexandria förvarades en rikedom av kunskap om den urgamla visdomen, men att allt detta blev förstört. Hänsynslösa undertryckanden av upplysta samhällen såsom möjligen esséernas, och av upplysta människor som kunde hotat makten hos kungar, och förvisso den formella religionens makt, har varit ett historiskt grunddrag. Det är inte att undra över att vi gick igenom en vad man kallar mörk medeltid. Renässansen och vetenskapens ankomst gjorde i allmänhet mycket för att avlägsna vidskepelsers och rädslors skuggor, och därmed avtog religionernas makt. Den avtar fortfarande, och ingenting intar ännu dess plats.

    Lagen om Karma gäller universellt, inte bara för individuella människor utan även för nationer, organisationer och samhällen. Som de sår, skördar de. Var och en får sin förtjänta lön. Om en religion upphör att tjäna sitt verkliga ändamål blir den avlägsnad.

    Idag har vi en värld i vilken stora delar av befolkningen i många länder mestadels är fria från religiösa vidskepelser. Detta är fallet särskilt i västerlandet och det blir så allt mera i östern. Formella religioner lever kvar, men de åstadkommer jämförelsevis svaga intryck, och deras ledare är bekymrade och villrådiga. Inte är någonting fel med deras ursprungliga grundläror. Men mycket är fel med deras teologier och dogmer, och livet har gått ur dem. Kvar har vi formerna för seder och gudstjänster som kristalliserat sig, blivit stelnade och oföränderliga. Vad som skrivs här kommer att vara oacceptabelt för många människor, både ledare och anhängare. Men i huvudsak är sanningen i det ofrånkomlig. Inom varje religion finns några hängivna trofasta, som inte tvivlar eller ställer frågor. De är fullkomligt uppriktiga medarbetare och missionärer. Till dessa få, som har allt de önskar och behöver, är dessa yttranden här inte riktade. De ombeds emellertid att inte vara oresonliga, när de med iver försvarar sin tro. Det leder bara till missämja, och det omvänder inte någon. Vi är i ett väldigt behov av en religiös renässans. I varje fall behöver samhället och de flesta människor en viss disciplin för sin fulla lyckas skull. Varje religion har medfört och inspirerat till detta, och gör så i någon mån ännu, huvudsakligen i den bästa formen, som är att framkalla självdisciplin.

    Vi behöver ett inflöde av nytt liv i det religiösa, så att världens folk kan få någonting de känner är sant och kan respektera, som kan hjälpa dem i livet, eller i vars ljus de kan ledas till ett fullständigt och moget ansvar för sig själva och sitt andliga framåtskridande. Tron på en utomstående frälsande makt kommer inte att ge detta, och den har en benägenhet att verka försvagande. De flesta människor är i trängande behov av någonting de helhjärtat kan instämma i, och med vilket de tillitsfullt och ändamålsenligt kan leda sina liv.

    Det som i dessa kapitel har lagts fram är själva essensen av Religion. Det är inte en religion, utan det är den eviga Visdom, som är ursprunget och grunden för alla de sanna religioner, som någonsin funnits, och som någonsin kommer att finnas. Det hela samlar sig omkring den enda grundläggande sanningen, Universums Enhet, det Enda Livet, som manifesterar sig i Mångfald. Det är här Teosofin kommer in. Det finns ingenting egentligen nytt, som någon världslärare, som kan komma, skulle kunna säga. Berättelsen om grundläggande fakta och principer som lagts fram här omfattar all kunskap, religiös, vetenskaplig och filosofisk. Den ger en sund grundval för sådana nya vetenskaper som psykologi att gå vidare på. Den motsäger inte och är inte fientlig till någon av de fundamentalt väsentliga principerna hos någon som helst existerande religion. Snarare utvidgar och förklarar den dem och gör dem begripliga. Den förlikar dem med all den kunskap som upptäckts på senare tid och framför allt med varandra. I dess ljus blir vetenskapens sanna utsagor och religionens sanna utsagor samma sak, men så att den ena i huvudsak behandlar tingens formsida, och den andra deras livssida. Den är fri, öppen, orädd och kommer att stå sig inför varje ifrågasättande, utmaning och forskning. Alla fenomen hos spiritualisterna och beträffande “andligt” helande, och alla mystikernas erfarenheter, är inbegripna i den. Alla Naturens fakta och lagar, på alla plan av tillvaro, är omfattade av den. Ödet och ändamålet, åtminstone i allmänna drag, för varje ras och underras som har funnits eller kommer att finnas på vårt klot, är upptäckta och innefattade i den. Detta är stora ord. Men vem som helst kan själv studera den och se dess sanning. Den är inte bevislig på något annat sätt. Men det är förvisso också så det bör vara.

    Innan vi slutar skall vi ännu en gång ta upp vissa ting som berörts men inte sagts klart. Det har att göra med den individuella människans framsteg, vägen framåt för aspiranten. Vi har sagt, att om hon vill bli blott en blygsam välgörare för mänskligheten, må hon då studera denna filosofi, “själens vetenskap”. Vi har också sagt att det finns inte något sådant som tom rymd i ett manifesterat universum. Detta kan tyckas inte alls höra hit, men det innebär, att varje ytterst liten partikel av materia eller energi är en manifestation av det Enda Livet med dess två aspekter Ande och Materia (på varje nivå nedanför det Absoluta, som är helt ovetbart). Varje form är “genomsyrad” av en det Enda Livets fokuserade stråle. Människans medvetna varelse härstammar från detta, och har alla de kvaliteter, ’vehikler’, förmågor och krafter som hon behöver, för att genom blott egna verksamheter och i medvetenhet stiga till det allra högsta. I hög utsträckning är dessa hennes egenskaper slumrande, oanvända och oorganiserade, i synnerhet de högre. Men som hon använder sitt sinne, och utvecklar sina inre känslor genom uppriktig strävan och längtan, och genom att hennes förmåga till kärlek genom hängivenhet sakta framträder, kommer den strävande med tiden att känna, att medvetandet sakta utvidgar sig. Hennes nästan odelade intresse för sin personlighet och allt som hör till den kommer gradvis att avta i intensitet. Hennes alldagliga själv kommer att bli mer och mer objektivt för henne, och hon kommer att känna att helt oberoende av denna sin personlighet har hon en beständig tillvaro. Hon kommer alltmer att kunna använda sin personlighet, istället för att få sina handlingar dikterade av den. Hon kommer inte att vara så utsatt för skiftningar upp och ner i dess humör. Genom glimtar, och under blott korta perioder till en början, rör hon sig in i ett nytt tillstånd av självbehärskning, myndighet och med en ny tillitsfullhet. Hennes sinne blir klarare, mindre rastlöst, och till hennes överraskning tycks det ibland arbeta inifrån sig självt, med självförtroende och gott omdöme. Begär efter stimulantia, upphetsning och sensationer, och förvisso behov av dem, kommer gradvis att förblekna. Hennes liv kommer att vara tillräckligt uppfyllt utan dem. Hennes sinnesprocesser kommer att fördjupas, och hon kommer att bli medveten om sin växande förståelse. Då hennes förnimmelser vaknar kommer emellanåt nya slag av erfarenheter att inträffa, och de kommer att fylla henne med glädje och förundran. Hon kommer att ha glimtvisa inblickar i tillvarons själva natur. Alltsom hon genom denna process av självinvigning steg för steg bryter sig ur de gränser, som tidigare slöt in hennes medvetande, kommer hon med känsla att veta mer och mer om innebörden av frihet och av livet.

    Medvetenheten kan då träda in i områden där känslan av jaget och av avskildhet är bortglömd. Den strävande och hans högre Själv håller på att bli Ett. Han börjar möta sin “Mästare”, sitt verkliga Själv, i sin själs heliga rum. Han börjar känna sig som den förlorade sonen, som börjat återvända till sin Faders kärlek efter sin långa, långa vistelse i jordiska livs och sensationers länder, långt borta från själva medelpunkten i sin varelse, varifrån allt Liv, Ljus, Medvetande och Kärlek uppstår.

    För de flesta av oss kan denna stora återresa inte åstadkommas under ett jordiskt liv, eller ens under många, men vi kan alltid börja genom att vända våra ansikten hemåt. Ingen kan uppriktigt bege sig ut på denna väg utan att bli medveten om riktigheten i det. Litet i sänder växer tillit och förståelse och ger ett ljus, där aspiranten börjar veta själv, ur djupet av sin varelse, vad han måste göra. På detta sätt blir varje människa sin egen lärare. Andra kan blott ge intresse och stimulera och alltefter vad de själva vunnit ge en hjälpande hand. De kan vara som exempel för oss, de kan lägga fram filosofin och de stora principerna, men varje människa måste genom sitt eget liv göra dessa principer till sina egna erfarenheter. Varje människa är inom sig Vägen. Må hon därför vara sann mot sitt eget Själv. När vi är fångade i personligheternas snaror, med de svårigheter och tvivel som våra sinnen och känslor skapar för oss, kommer meningen med ett sådant yttrande att vara dunkel, och det kan till och med leda oss i nya svårigheter. Ty våra sinnen kan rättfärdiga nästan vad som helst som vi, på personlig nivå, kan komma att göra. Men det är uppenbarligen inte vad som avses. Djupt inom oss är en Visdom av Enkelhet som, om vi vill ge plats för den, skall komma in i våra liv, i tystnad. Blott en liten stund, som ägnas var dag åt den, kommer att leda oss genom de täta skogarna av okunnigheter och krångligheter som vi är förlorade i, och ut i SJÄLV-förverkligandets glädjande ljus och frihet.

    Det finns ingen religion högre än Sanning. Låt oss söka den med all kraft!

Epilog

Även om en del trosåskådningar satts i fara av denna bok motsäger inget i den något av verklig betydelse i vilken som helst sann religion. Enär det är så skulle ett underbart bidrag till enhet, fred och förståelse i världen kunna göras om våra stora religioners ledare ville sprida sina respektive budskap mot en bakgrund av den kunskap som berörts på dessa sidor.

— o O o —